Glada Hudiks stelnade leende manar till eftertanke

Såg Uppdrag Granskning igår där Pär Johansson porträtterades på ett inte speciellt smickrande sätt. Det uppmärksammas även av DN, och SvD, och fyller mig med tankar och reflektioner som jag tänkte dela med mig av här. Vill dock inte stämma in i kören av indignerade burop riktade mot en eller några få individer. Frågan är mycket större än så, och mycket allvarligare. Programmet uppmärksammar tillståndet i Sverige, vilket borde mana till eftertanke hos alla.

Det råder ingen som helst tvekan om att Pär Johansson har gjort något unikt och viktigt. Han har varit med om att förändra synen på utvecklingsstörda, och för detta har han med rätta hyllats. Låt mig börja med att säga och vara tydlig med det, för det är viktigt och det förändras inte av historien som rullades upp igår. Hans insatser kan nog sägas vara ovärderliga. Jag tror faktiskt det. Men jag håller inte med om att det ursäktar vad som helst, och skall här försöka förklara varför och visa på vad det kan få för konsekvenser.

Johansson och Hudiksvalls kommun har tjänat på det arbete som lagts ner, och det är eftersträvansvärt. Fler kommuner och organisationer borde låta sig inspireras. Men framgångarna med teatern och fokuset på kommunen och på Pär Johansson har fått en rad negativa konsekvenser som kanske är svåra att se för dem som befinner sig i stormens öga. Som det verkar har både Johansson och Hudiksvalls kommun förlorat fotfästet och tappat känslan för vad som är etiskt försvarbart. Det är lätt att göra det när miljonerna rullar in, speciellt om det man blir känd för är positivt och lovvärt.

Just detta att man tjänar pengar på något alldeles exceptionellt och positivt är viktigt att framhålla, men lika viktigt är att visa på och reflektera över vilka konsekvenser det kan få. Uppenbart av programmet är att Johansson idag är mer intresserad av att stå på scen och tala om sin egen framgång, än av arbetet med teatern och de utvecklingsstörda. Det arbete som är orsaken till att han får resa land och rike runt och att han kan fakturera miljonbelopp, det har han tappat kontakten med. Att det blivit så visar vilken makt att förändra som pengar har.

Pengar är ett slags urkraft som kan utnyttjas (den kanske till och med bör utnyttjas, men det är en annan diskussion som jag väljer att inte gå in i här) till mycket positivt. Men det är en förrädisk och nyckfull kraft som lätt tar över processen och styr skeendet. Pengar är en sådan kraft som filosofen Gilles Deleuze skulle säga (allt för lätt) blir sitt eget syfte, vilket Johanssons personliga utveckling och agerande illustrerar. Detta glöms lätt bort i svartvita diskussioner på temat för eller emot, pengar såväl som Glada Hudik. Och det finns det hur många exempel på som helst.

Även Hudiksvalls kommun har drabbats av hybris. Teatern och Pär Johansson har satt kommunen på kartan, som man brukar säga. Det genererar uppmärksamhet och uppmärksamhet genererar pengar. Tyvärr har även kommunledningen tappat bort sig i processen, vilket blir uppenbart när man lyssnar på och ser hur man agerar. Man har givit Johansson totalt fria händer. Det spelar ingen roll att han dubbelfakturerar eller ägnar sin tid åt att föreläsa, inte så länge som det generar uppmärksamhet och pengar till kommunen. Johansson är alla kommunpolitikers våta dröm, och som sådan står han över all kritik.

Om, säger om, det hade varit så att åtminstone Hudiksvalls kommun lyckats hålla huvudet kallt. Om det hade varit så att medlen som arbetet med teatern genererar och som tydligen strömmar in till kommunen oavkortat hade gått till de handikappade och utvecklingsstörda, då hade jag kunnat ha överseende med Johanssons agerande. Men så verkar fallet inte vara. Istället framstår det som att man faktiskt utnyttjar de utvecklingsstörda på ett cyniskt sätt. Man är mer intresserad av pengarna och kommunens rykte, än av dem som satt Hudiksvall på kartan, för det är faktiskt de utvecklingsstörda. Utan dem hade Johansson varit den misslyckade fotbollsspelare han säger sig vara och Hudiksvalls kommun hade fallit i glömska.

Fortfarande kan man ändra inställning och agera annorlunda. Det är aldrig för sent att göra om och göra rätt. Men jag befarar att Glada Hudik och Pär Johansson genererar lite för mycket pengar och uppmärksamhet åt kommunen för att det skall bli så. Uppdrag granskning kommer nog inte att förändra något, tyvärr. Men kanske att de utvecklingsstörda och deras anhöriga kan få kraft och mod av inslaget att göra sina röster hörda. Hur viktigt är det för politikerna att driva teatern, och framförallt vad är syftet med den, egentligen? Det är viktiga frågor som borde ställas av många, inte bara för politikerna i landets kommuner, utan även för alla oss som vill verka för ökad mångfald i samhället. Hur finns något unikt, något att bygga vidare på. Men då gäller det att man tänker om på allvar och behandlar de utvecklingsstörda med tillbörlig respekt.

Att konsekvent benämna stjärnorna som står på scenen för amatörskådespelare, och att använda det som argument för att inte ge dem lön i förhållande till framgångarna med och intäkterna för uppsättningen, vilket alla andra stjärnor (oavsett utbildning) inom teatervärlden kräver. Det är inget annat än en skandal! Genom att resonera på det sättet visar man sin syn på de utvecklingsstörda, som mindre värda. Om man verkligen menade allvar med synen man marknadsför, att alla är lika mycket värda, då skulle man ge dem en lön som står i relation till vad man tjänar på föreställningen. Detta är det absolut mest graverande som kommer fram i programmet, det är långt mer allvarligt än Pär Johanssons affärer.

Två saker har jag velat visa på här. För det första pengarnas makt över människan. Inför den kraften är vi alla mer eller mindre små och obetydliga. Allt för lätt blir den som tjänar mycket pengar ett medel för penningens förmerande, och då förlorar allt annat sitt värde. Johansson och Hudiksvalls kommun har uppenbarligen drabbats av just det. För det andra har jag velat visa hur djupt synen på människor som tillhör underordnade kategorier går. Detta är talet om och hyllandet av mångfaldens viktigaste baksida. Det blir väldigt lätt ett utanpåverk, ett medel för att framställa sig själv i bättre dager (och ett sätt att tjäna pengar på som gör det svårare att kritisera än andra sätt att förmera kapital).

Låt oss hoppas att programmet manar till eftertanke och översyn av arbetet och vad som är viktigast egentligen, för både Pär Johansson och Hudiksvalls kommunpolitiker och dess tjänstemän. Och låt som hoppas att det kan leda till fördjupade samtal om synen på utvecklingsstörda och mångfald.

Det kan bli så. Framtiden får utvisa hur det blir med den saken.