Foucault och kritiken

Har än så länge bara hunnit bläddra i Fronesis senaste nummer, Kritik. Hittar där uppslag till en rad intressanta tankar, och en del uppmaningar till mig själv i tidigare bloggposter, som hjälper mig att komma vidare i tänkandet kring denna viktiga fråga. Det är lätt att hålla med om att kritik och ett kritiskt förhållningssätt är viktigt, men lika viktigt är att som redaktörerna ställa frågan, vad menar man med kritik?

Kritik framhålls ofta som ett ideal i vårt samhälle. Genom ”kritiskt tänkande”, som är ett självklart mål för nästan all utbildning, har kritiken demokratiserats och spridits. Mediernas förändring under de senaste åren har likaså inneburit ökade möjligheter att kritisera maktutövare och orättvisor.

Ska det vara något bevänt med kritiken måste den vara kritisk, även mot sina egna utgångspunkter. Annars riskerar den att bli ett annat ord för vardag. Kritik, för att kunna kvala in som kritisk och för att kunna fungera som konstruktivt verktyg i samhällsbygget får inte bli ett obligatoriskt moment, en exercis att bocka av på en lista över kriterier. Detta är något som bloggkollegan Intensifier påpekat som svar på en tidigare bloggpost. Och det ser jag som oerhört viktig, kritik är ingen man kan vara expert på. Kritik måste vara en ständigt pågående utvärdering av allt som hålls för sant, bra och nödvändigt. Den kan bara fungera mer eller mindre väl i relation till sitt syfte. Fronesis reser en rad viktiga kritiska frågor till kritiken som verksamhet och inslag i samhällsdebatten, till exempel dessa:

Kan vi tala om en kritikens demokratisering, som givit fler tillträde till kritikens arenor – eller kännetecknas vår tid snarare av ett cyniskt förnuft som gör oss likgiltiga för sakernas tillstånd? Vi undersöker potentialen och aktualiteten hos en rad klassiska kritiska teoribildningar, såsom marxism, kritisk teori, psykoanalys och foucaultiansk genealogi. Påkallar vår tids sociala och politiska utmaningar några särskilda former av kritik? Till vad syftar det kritiska tänkandet i dag – en förändring av oss själva eller en förändring av samhället?

Tron på förnuftet, att det går att planera för allt och därigenom lösa alla problem. Det är ett tema och en tanke som genomsyrar mycket av arbetet inom akademin idag, vilket tydligt accentueras i den radikala nedskärning och omfördelning av resurserna som läggs på högre utbildning idag. Ser dock inte den synen som cynisk, det handlar mer om brist på förståelse eller ignorans för det arbete som bland annat kulturvetare utför, som handlar om att just ifrågasätta rådande kunskaps- och samhällsideal.

Frågan om vår tids utmaningar kräver en speciell form av kritik finner jag särskilt intressant, för det är ju vad jag tror. Fast det handlar som jag ser det inte så mycket om en ny kritik, utan mer om hur man hanterar den kritik man förfogar över och om hur man närmar sig samhället, och på vilka premisser man bedriver politik samt hur man ser på frågan om ledning och organisering.

Det jag fastade för i min första bläddring är artikeln av Foucault, eller översättningen av transkriberingen av det seminarium han höll på Sorbonne den 27 maj 1978, med titeln: Vad är kritik? Den är synnerligen intressant, och jag tänkte här försöka förklara varför. Foucault menar att det kritiska tänkandet, eller den kritiska hållningen som han väljer att benämna den, har en historia. Han menar sig kunna identifiera en förändring i samhället, i förhållande till makten/kyrkan, vid 1400- 1500-talen och denna benämner han alltså den kritiska hållningen. Han menar vidare att denna hållning i stora drag är densamma som i det moderna samhället, och han säger att,

Kritik existerar trots allt endast i förhållande till något annat än sig själv: den är ett verktyg, ett medel för en framtid eller en sanning som den inte kommer att känna och som den inte kommer att bli. Kritik övervakar ett område som den skulle vilja upprätthålla ordningen inom, men som den är oförmögen att reglera. Allt detta betyder att den är en underordnad funktion i förhållande till det som filosofin, vetenskapen, politiken, moralen, rättsvetenskapen, litteraturen och så vidare positivt konstituerar.

Han landar, med ledning i ovanstående tankar i följande hållning gentemot kritiken:

Det finns någonting hos kritik som påminner om dygd. Och det som jag skulle vilja tala med er om är i någon mening den kritiska hållningen som en dygd i allmänhet.

Kritik, säger Foucault, handlar om styrning, om att inte vilja låta sig syras. Kritik är konsten att inte låta sig styras på "detta sätt och till detta pris." Fast eftersom liv utan riktning är omöjligt blir definitionen av kritiken denna: "Konsten att inte låta sig styras så mycket." Foucault leder sedan, följdriktigt, diskussionen över till förhållandet, makt-vetande. Han skriver att,

kritik är den rörelse varigenom subjektet tar sig rätten att utfråga sanningen om dess effekter på makten och makten om dess sanningsdiskurser. Då skulle kritik vara den frivilliga ickeunderkastelsens konst, den reflekterade olydnadens konst. Kritik skulle i grund och botten fungera som subjektets befrielse från underkastelse på ett område som vi kort och gott kan kalla sanningspolitiken.

Kritik skriver han också handlar inte om vad man gör egentligen, utan mer om vilken idé vi har om kunskap och om dess gränser. Detta ser jag som särskilt viktigt för här finns en definition av kritik som jag skulle kunna skriva under på, och som går ut på att undersöka kunskapen och dess gränser.

Överallt sker förhandlingar, speciellt om kunskap. Och där det förhandlas, i interaktionen mellan, där finns och verkar maktordningar. Kunskap, eller evidens för att tala klarspråk, förstår man här är bara ytterligare ett av maktens många ansikten. Den som kan uppvisa evidens har/får makt. Här finns uppslag till vidare samtal, vill jag lova. Och i det samtal som avslutar föreläsningen får Foucault frågan om det finns någon god vetenskap, en vetenskap som står över, är fri från och immun mot makten? Poppers tankar om falsifiering nämns som en möjlig kandidat, en strävan i rätt riktning. Foucault svarar,

Jag skulle vara förtjust om man kunde göra på det sättet, det vill säga om man kunde säga: det finns en god vetenskap, som både är sann och som inte är delaktig i den elaka makten; och sedan finns det en dålig användning av vetenskap, antingen dess egennyttiga tillämpning eller dess misstag. Om du kan bevisa att så är fallet skulle jag gå härifrån lycklig.

Jag läser detta som ett uttryck för mild skepsis, och det också där jag landar när jag tänker på detta med kritik och ett kritiskt förhållningssätt. God vetenskap är ett mål att sträva mot, men det är farligt att slå sig till ro med någon modell, den bästa. För då sänker man garden och förlorar skyddet mot makten.

Kritik handlar således inte om något i sig, utan om hur man förhåller sig till den värld man lever och verkar i. Att ställa en utopisk vision mot det rådande, att ställa sig utanför och rikta kritik mot dem som är innanför, det är inte vad jag menar med kritiskt tänkande. Det ser jag som en naiv dröm om att allt vore annorlunda, vilket inte leder till någon positivt. För alla bär på sin utopi. Att strida om vems utopi som är den bästa, det handlar lika mycket som något annat om makt. Och det var ju den vi ville komma bortifrån, eller dess effekter vi ville mildra.

Vetande har bär alltid på makteffekter, både inom och utanför sitt eget område, det är Foucaults slutord. Och det ser jag som ett slags definition av och själva sinnebilden för ett kritiskt förhållningssätt. En ständigt medvetandegjord insikt om detta förhållande, om denna effekt av sökandet efter visshet och kunskap. Kunde den integreras i samhället, politiken och vetenskapen, då hade vi en kritisk vetenskap värd namnet.

Kritik blir med andra ord till ett slags oavslutbar tankekedja. En löpande och ständigt pågående verksamhet som riktas även mot sig själv. Kritik skulle kunna definieras som ett slags nomadologi. Kritik handlar om att aldrig slå sig till ro, om att alltid befinna sig i rörelse i förhållande till den värld man samtidigt är en del av och genom sina handlingar frambringar.

Här står jag i mitt tänkande, just nu. Men det kan komma att ändras, speciellt om jag uppmärksammas på luckor i mitt tänkande, då är jag beredd att omvärdera vad jag sa nyss. Det är vad ett kritiskt förhållningssätt innebär, att vara tydlig med vad man kan och vet men att samtidigt aldrig tro att man sitter inne med sanningen.