En dag i bageriet IV

Denna dag dröjde jag mig kvar en liten stund i ensamhet i fikarummet. Händelsen på spårvagnen (som finns beskrivna här) uppfyllde mig fortfarande. Det snurrade tankar i huvudet på mig och jag kunde inte samla mig alls. Men när Berra kom injagande för att fylla sin kaffekopp och ropade åt mig att det var mycket att göra, då väcktes jag ur mina drömmar och när jag kom ner till bordet var de andra redan i full gång med vetedegen.

Mia stod vid limprivaren, som ställts in på smalaste läget, och lade upp strängar av deg på träbrickor som hon sedan radade upp på bordet. Och Lasse flätade, av dessa strängar kransar för fullt. Pettersons var kända för sina fyrflätade kardemummakransar och dessa stod på körschemat för dagen. Verner stod vid väggen bakom oss och vägde upp och körde matbrödsdegarna som vi skulle ta oss an när vetedegen var förädlad och degämnena ställts in i frysen. Det var inte särskilt gott om plats i bageriet, men vi var väl samkörda och kunde röra oss smidigt i lokalen.

Att fläta kransar var det roligast momentet i bageriet. Det tröttnade jag aldrig på. Tre-, fyr-, fem- och ibland sexflätor till kransar och längder var alltid lika roliga att göra. Då kunde klockan ibland göra häpnadsväckande skutt framåt. Varför det var så kul förstår jag nog inte men kanske var det för att flätningen var det mest avancerade momentet av alla och kanske det hade något med att jag var bra på det. Jag var nästan lika snabb som chefen, och han var snabb. Flätningen älskade han att briljera med när han vid något enstaka tillfälle hjälpte oss i bageriet. Sedan är det naturligtvis så att något ju är tvunget att vara det roligaste, även helvetet har grader.

Efter flätorna gjorde vi kanelbullar. Inte lika roligt och klockan segade sig fram igen. Jag arbetade alltid ensam på ena sidan av bordet och Lasse och Mia jobbade tillsammans på andra sidan. Det gav mig fler moment och större omväxling, även om det var jobbigare. Omväxling var viktigt för mig. Efter två år på samma ställe och tre år i yrket, gick det mesta på rutin och det gällde att skaffa sig så många tillfällen till omväxling som möjligt. När jag tyckte att vi jobbat på riktigt länge tittade jag på klockan, men den var ändå inte mer än en kvart i åtta. Hur var det möjligt? Den måste ha stannat, tänkte jag. Men det hade den naturligtvis inte gjort. När även kanelbullarna var färdiga och ställda i frysen var det alltså dags för matbröd.

Matbrödsdegarna bearbetades på samma sätt som franskbröden, först genom tratten, förbi den livsfarliga giljotinkniven, sedan en tur upp längs den räfflade järnkonen. Sedan fick degen vila på banan under taket, vilket alltså är nödvändigt för att alla spänningar som uppstått under rullningen ska släppa, annars spricker degen när man kör den i limpformaren eller långrullaren, som den också kallades. Det var min tur att ta limpan ur det vattenbad som Mia lagt den i och doppa den i vetemjöl. Därefter la jag limporna, fyra och fyra på en plåt, och snittade dem konstfullt med tre diagonala snitt med en liten vass, räfflad kniv. När plåten var fylld ställdes den i en vagn som, när även den fyllts placerades i det varma och fuktiga jäsrummet som fungerade som barriär mellan oss i bageriet och Berras territorium vid ugnen. Måndag, onsdag och fredag gjorde vi sex olika sorters matbröd, tisdag och torsdag gjorde vi fyra. När vi var klara med limporna var klockan halv nio och fortfarande för tidigt att äta. Jag sneglade avundsjukt bort mot konditorerna som höll på att göra bakelser och doppa praliner i choklad. De fick åtminstone stå och jobba i dagsljus. Och som det såg det ut så sken solen fortfarande. Sådana dagar kände man sig mer än valigt förvisad till helvetet. Jag tror på allvar att om det finns något helvete, då är det upplyst av lysrör. Kalla, själlösa lysrör.

Samtalen vid bageribordet var faktiskt, åtminstone sedan Lasse började hos oss, ofta riktigt roliga och engagerande. Men inte idag. Jag stod mest tyst och försjunken i egna tankar, om framtiden, livet, och dess mening. Detta påverkade de andra menligt och stämningen blev allt eftersom arbetsdagen fortskred tämligen dyster, men jag orkade inte bry mig. I vanliga fall talade jag och Lasse om litteratur, filmer och världshändelser. Hade inte han funnits hade jag inte överlevt så länge som jag nu ändå gjorde. Verner flikade ofta in små passningar om vi talade om något han kunde, och han relaterade ofta till gamla tider. Mia var kanske inte lika engagerad alla gånger, hon ville nog helst tala om kändisar och lite glamorösare saker. Men när allt fungerade var vi ändå som en familj och vi visste det mesta om varandra. För när man väl lärt sig de paktiska momenten i hantverket, vad ska man då uppfylla sina tankar med, om inte prat om annat. Att prata om degar, hävningsmedel och hur mycket socker man kan mätta en vetedeg med, eller om det ska vara russin i vörtbröden eller inte, det går bara inte. Men just denna dag var det som den trevliga stämning vi hade utvecklat mellan oss hade förlorat sin förmåga att släta över känslan av tristess, och då blev det med ens uppenbart att det vi sysslade med var själsdödande. Fram till den dagen hade jag intalat mig att det viktigaste var att man hade bra arbetskamrater, men från och med den morgonen kunde jag aldrig riktigt hitta tillbaka till njutningen i våra samtal.

Innan vi kunde ta rast gjorde jag en liten sats med småkakor, vilket var en av uppgifterna som av någon orsak jag inte förstod, var exklusivt vikt för mig. Att göra småkakor hatade jag. Det hade jag alltid gjort. Från första stund på gymnasiet, eller kanske efter min första praktikantperiod då det enda jag fick göra var att stansa ut småkakor ur gigantiska högar som aldrig minskade i storlek. De bara fylldes på, och på, och på. En hel vecka stod jag med det i ett slamrande bageri nere vid Hultmans holme, och det satte naturligtvis sina spår. Småkakor befann sig i den andra änden, den negativa, av det spektrum där flätandet stod för den positiva. Att göra småkakor var definitivt och utan konkurrens bageriarbetets absolut tråkigaste moment. Men just idag passade den sysslan mig för då kunde jag meditera i ensamhet. Vid kavlingsmaskinen som stod placerad framför frysen, bakom bageriborden, under vilbanan i taket och nära disken som skiljde bageriet från konditoriet på samma sätt som jäsrummet skiljde ugnen från bageriet, kunde jag parkera mig själv en stund. Jag hamnade dessutom åtminstone lite närmare det eftertraktade ljuset från gatan, som nu badade i solsken.

Kavlingsmaskinen användes även av konditorerna när de kavlade marsipan till prinsesstårtorna. Som ett resultat av hierarkin mellan bagare och konditorer, som visserligen inte var lika påtaglig som när Verner var i sin glans dagar och som heller inte avspeglade sig i lönekuvertet men som lika fullt fanns där mellan oss, anstod det inte konditorerna att rengöra valsen efter sig. Och vi bagare fick alltid, när vi skulle kavla något, börja med att göra rent valsarna med en skrapa av plåt. Samma sak, varje dag. Bara det ett skäl att lämna detta råtthål tänkte jag när jag stod och försökte få ut småkaksdegen som fastnat i maskinen eftersom jag givetvis glömt att kolla valsen innan jag började.

När jag äntligen var klar och småkaksdegen snyggt och prydligt kavlats ut på tre och en halv millimeter, kunde jag kokande av vrede, med en utstickare i höger hand trycka ut de små runda kakorna som i en repetitivt svepande rörelse, en efter en samlades i en stapel i den andra handen. När jag fått ihop tillräckligt med kakor vände jag mig mekaniskt om, ett halvt varv och lade dessa i fina rader på den speciella järnplåt som jag innan jag började hade placerat i en hög på bageribordets ände. Vi använde speciella plåtar till småkakorna, och de vägde tre gånger så mycket som de vanliga aluminiumplåtarna som vi använde till allt annat, utom till frallor och barkis. Dessa jästes och bakades på hålplåtar, det vill säga aluminiumplåtar fulla med hål, för ökad frasighet i skorpan. På de vanliga aluminiumplåtarna la vi bakplåtspapper för att undvika att sakerna brände fast, men småkakorna skulle ligga på väl avskrapade plåtplåtar, vilket var en av alla de små uppgifter som vi bagare förväntades utföra i de pauser som ständigt uppstod i skarvarna mellan de olika degarna. Åtminstone för oss som inte kunde hitta på andra uppgifter som Berra. När plåten var fylld klickade jag sylt ur en strut på alla kakorna och vek sedan varsamt ihop dem och satte plåten i en vagn. Varje småkaksdeg räckte till att fylla ungefär en vagn som rullades bort till Berra. Eftersom det snart var dags för rast stannade jag till en stund hos honom och gav mig själv på det sättet en liten paus. Det var alltid lika kul för man visste aldrig vad han skulle säga, och det var definitivt bättre än att gå på toaletten och skenskita som var ett av de knep jag tog till ibland för att härda ut.

”Herrejevlar! Du skulle sett när Edith var förbannad en gång, hon kastade kniven mot Harry som hon precis missade och den snek mitt öra och hamnade här på strykbordet.” Berra visade märket, för vilken gång i ordningen hade jag glömt. Jag hade varken träffat Edith eller Harry som båda slutade många år innan jag började. Så för att få honom på andra tankar, och bara för att det idag råkade vara onsdag frågade jag honom med ett leende på läpparna, om han skulle gå tidigare idag. Jag anspelade på en historia som fanns på arbetsplatsen. Det var Berra själv som hade berättat den. På onsdagarna hade han tydligen sex med frugan eftersom barnen då var borta på idrottsträning, eller hade i alla fall haft det någon gång för länge sedan och därefter råkat berätta det för någon som givetvis var vänlig nog att sprida historien vidare. Varje gång detta på något sätt antyddes, och så även denna dag, svarade Berra, ”Nä nu är ni för djevlia”. Sedan rodnade han, som alltid när det anspelades på sex, och gick ut i packen till Berit och fortsatte att berätta historien om kniven för henne. Hon fick ögonkontakt med mig och vi nickade menande åt varandra. Vi kände Berra. Även om han var konstig och hela bagerivärlden var full av konstiga och udda individer fanns det ju faktiskt en trygghet där, tänkte jag. Och inte kan väl detta betraktas som mobbing? Vårt tugg med Berra bottnade väl i kärlek? Eller upplevde han det precis som jag gjorde i skolan, spelade med för att inte göra saken värre än den var. Fan. Jag fick dåligt samvete och visste sedan varken in eller ut.