Med några schysta referenser slår man världen med häpnad

Vetenskap handlar ytterst om självständigt tänkande, om att förstå världen som omger oss, som vi lever i och samtidigt är en del av. Olika grenar av det kollektiva projektet, vetenskap, tar sig an och arbetar med olika aspekter av helheten. Ingen disciplin har tillgång till helheten. Fragment, skärvor och olika aspekter av världen är vad man sysslar med om man arbetar vetenskapligt. Om det tänker jag skriva mer i en kommande bloggpost, men här ska det handla om en speciell aspekt av den del av vetenskapssamhället som sysslar med människors levda liv. Kulturvetenskapen i allmänhet och dess relation till referenser i synnerhet.

Studerar man ämnet finner man omgående att det saknas koncensus kring hur man ska se på sitt studieobjekt, kultur. Det skulle kunna uppfattas som ett problem, men det är inte så jag ser på saken. Tvärt om är det ämnets styrka och även en viktig förutsättning för studiet av kultur. Eftersom kulturen i sig är komplext motsägelsefull går det inte att nå koncensus om något annat än, möjligen att det man studerar är just komplext.

Så långt är allt gott och väl, men hur är det med självständigheten? Vetenskap går ut på att presentera ny kunskap om världen. Ny kunskap, det är målet. Ibland kan det handla om att konsolidera gammal kunskap, om att stödja resultat från andras forskning, men det viktigaste målet är ändå ny kunskap. Men kravet på självständighet kvarstår, annars är det inte vetenskap.

Vetenskap handlar därför i hög grad om att övertyga andra om att kunskapen man presenterar är just ny, och framförallt om att få gehör för det man kommit fram till. Och nu börjar vi närma oss problemets kärna, det jag vill belysa och reflektera över. Hur övertyga? Hur skiljer man vetenskaplig retorik från vetenskaplig kunskap? Det är inte bara ett problem inom kulturvetenskapen, absolut inte, men det är den jag känner och bryr mig om.

Inom kulturvetenskapen handlar det sällan om evidens, även om det ytterst är ett krav. En vetenskap som levererar osanningar är ingen vetenskap. Självklart är det så! Men evidens är på inget sätt oproblematiskt, någonstans. Det låter självklart, men inget kunde vara mer felaktigt. Nåväl, hur övertygar man då sina läsare om att de vetenskapliga rön, den nya kunskap man har kommit fram till, är sann, riktig, viktig och värd att ta på allvar?

Det finns så klart olika svar på den frågan, olika teknikter att ta till, men ett, det jag vill belysa och skriver om här, handlar om referenser. Att hänvisa till auktoriteter, välkända namn med ett rykte, är ett sätt att ge sina rapporter tyngd. Vilka namn som kan komma ifråga bestäms av den kontext man verkar inom. Listan på tunga namn förändras över tid, men när ett ämnes kanon etablerats måste alla som vill etablera sig inom fältet anpassa sig till den.

Här ser jag ett problem. Det rör kravet på självständigt tänkande. Här ställer referenserna till det. Självklart finns olika sätt att arbeta med referenser. Det kan vara en källa till inspiration för argumentationen, man kan bygga vidare på andras arbete och man kan hämta hållbara argument från någon som atbetat med frågan länge. Då handlar det fortfarande om självständigt tänkande, den egna undersökningen står i fokus, och referenserna hjälper en att nå längre än man annars kunnat nå. Så länge författaren tillför något eget finns inga problem, då är det fortfarande vetenskap det handlar om. Används referenser på detta sätt, som verktyg att tänka med hjälp av. För att avlocka sitt material nya innebörder, föt att se längre och djupare än man annars kunnat. Då är det kulturvetenskap av högsta klass man sysslar med.

Men ibland finns referenserna bara där för att blända läsaren, för att inte dra på sig onödig kritik. För att övertyga. Det försvårar granskningen av studien, gör det problematiskt att bedöma graden av självständighet. Det är svårt att argumentera med väletablerade auktoriteter. Om referenserna används retoriskt, bara för att ge (skenbar) tyngd åt argumentationen, då går en viktig del av självständigheten förlorad. Detta är ofta svårt att genomskåda, och kanske just därför så utbrett. Men för att undvika att kulturvetenskapen hamnar i onåd hos allmänheten behöver problemet uppskattas. Ingen får dock känna sig utpekad, kritiken riktas mot kontexten som möjliggör detta. Här har alla ett ansvar. Det är en fråga som kulturvetare bör samtala om.
Problemet kan ta sig olika uttryck. En måttstock man kan ha när man granskar arbeten för att bedöma deras vetenskaplighet är graden av självständighet. Och för att uppmärksamma problemet med otillbörliga referenser kan man undersöka vad referenserna tillför arbetet. Fungerar de som sanningsvittnen? Eller är de helt enkelt överflödiga? Det går ganska enkelt att se, om man letar efter just detta. Tyvärr går granskningen ofta ut på att bara kontrollera att de rätta referenserna finns med i arbetet. Olyckligt? Det är bara förnamnet! Det är kulturvetenskapens vetenskaplighet som står på spel. Till vad använder vi våra referenser, egentligen?

Om empirin bara bekräftar teorin, till exempel, då handlar det inte om ett självständigt arbete. Då har ingen ny kunskap presenterats. Undersökningen är då, i bästa fall ointressant och meningslöst, och i värsta fall ett uttryck för oredlighet. Teorin får aldrig förväxlas med empirin! Teorin måste användas aktivt. Eftersom kravet på vetenskaplighet inom kulturvetenskapen inte handlar om evidens, primärt, har teorin en annan uppgift. Den är verktyget man använder för att se på sitt material, men det är alltid materialet som måste vara i fokus. Det går inte att i efterhand, med hjälp av teoretiska hänvisningar, kompensera för ett bristande material. Kravet på ny kunskap är centralt, och för granskningen av att detta krav följs har vi alla.

Ibland används teorierna, referenserna som åberopas, istället för egen empiri. Det är vanligare än man tror, och det är riktigt problematiskt. Om undersökningen saknar empiri, om hela resonemanget bygger på någon annans tankar, från en annan tid en annan kontext, då har man blandat samman kartan med terrängen. Det är som sagt vanligt, men som tur är enkelt att kontrollera. Om, säger om, man inte låter sig bländas av berömdheter. Mycket av kritiken mot vetenskapen som bedrivs under benämningen postmodern lider svårt av detta problem. Det är mycket olyckligt, och totalt onödigt. Tänk verktyg, tänk självständigt. Om det kravet inte uppfylls är det inte vetenskap, och då behöver rönen som förs fram heller tas på allvar.

Ett sätt att undvika ovanstående problem är att alltid läsa originaltexter, och att alltid utgå från egen empiri. Det kan tyckas vara en tidsvinst att använda andrahandskällor, men risken är stor att missförstånd reproduceras och sprids. Det är alltid bättre att läsa originaltexten, själv. Det är ytterst alltid dess tankar som skall användas. Och även om teorin bygger på aldrig så mycket empri, eller om den presenteras utan några logiska luckor, så är det alltid situationen här och nu som (kultur)vetenskapen handlar om och försöker förstå.

Därför, när man finner inflytelserika referenser, bör man skärpa sin kritiska blick. Tänk själv, tänk kritiskt. Låt dig aldrig bländas. Kultur är alldeles för viktigt för att uteslutande vara en angelägenhet för experter. Det är därför jag finner ämnet så spännande och det är också därför som jag bloggar om det.

Kunskap om kultur måste spridas, och den måste användas för att få värde.