Kartor, det är vad jag konstruerar i mtt arbete!

Var och talade igår [om min bok Kung Alkohol. Och andra drogaktörer], på Bohusläns museum, inom ramen för att arrangemang om alkohol droger och dess verkningar. Alltid lika kul att få komma ut i samhället, till allmänheten och tala om sin forskning. Denna gång var inget undantag. Tyvärr, vilket ofta händer och är något man får räkna med, var det glest i publiken igår. Det är en utmaning att tala för en utspridd och fåtalig publik, och det är något man får välja sig vid. Går inte att klaga. Bara för att det är lättare, roligare och bättre, för alla att tala inför en större grupp – för att en föreläsning skall bli riktigt bra krävs en kritisk massa som så att säga lever sitt eget liv och som återför energi till den som står uppe på scenen. Vid sådana tillfällen händer något magiskt. Det är dit man vill, men inte alltid når – betyder inte att det är tråkigt eller meningslöst att tala för några få. De som är där har rätt att kräva samma som en större grupp, och det går aldrig att veta på förhand vilka effekter ett offentligt anförande kan ge upphov till.


Det är så jag ser på min roll, mitt uppdrag. Jag vill sprida tankar, så tankefrön. Igår fick jag inte så många frågor, men jag märkte ändå att något av det jag sagt fastnade, hakade i och gjorde något med tänkandet hos åtminstone några av dem som lyssnade. Och vad som händer dem det i nästa led, det vet ingen.

Det är så jag ser på kunskap. Jag åker inte ut i världen för att sprida vishet. Undervisar eller informerar inte. Jag sår frön, presenterar verktyg som publiken kan använda för att tänka själva med hjälp av. Kunskap om sådant som rör kultur kan per definition aldrig vara statiskt. Kultur går aldrig att fånga och paketeras, kondenceras. Jag talade således inte om hur det är. Presenterade inte några (alarmerande) siffror om tillståndet i världen. Målade inte upp ett skrämmande framtidscenario. Jag reste inga som helst anspråk på att sitta inne med kunskap om verkligheten. Kunskap om kultur får aldrig blandas samman med verkligheten.

Hur går det ihop med min roll som docent, som utövare av vetenskap? Det hänger ihop som ler och långhalm, passar som hand i handske. Dock inte med en konventionell vetenskapssyn. Jag är som bekant kulturvetare. Och om kultur går aldrig att uttala sig med mindre än att man påverkar den. Därför aktar jag mig noga för att presentera fakta. Vad jag presenterar, talar om och vad mitt vetenskapliga arbete går ut på, det är att konstruera tankeverktyg.

Åhörarna på Bohusläns museum fick därför med sig ett slags karta att orientera sig i kulturen och vardagen med hjälp av. En karta är väsenskilt från en kartläggning. Det väljer jag att illustrera med hjälp av ett citat från Deleuze och Guattari, från inledningen till boken A Thousand Plataus (texten som citatet är hämtat från finns på nätet som pdf, men går även att hitta via denna länk: här).

The rhizome is altogether different, a map and not a tracing. Make a map, not a tracing. The orchid does not reproduce the tracing of the wasp; it forms a map with the wasp, in a rhizome. What distinguishes the map from the tracing is that it is entirely oriented toward an experimentation in contact with the real. The map does not reproduce an unconscious closed in upon itself; it constructs the unconscious. It fosters connections between fields, the removal of blockages on bodies without organs, the maximum opening of bodies without organs onto a plane of consistency. It is itself a part of the rhizome. The map is open and connectable in all of its dimensions; it is detachable, reversible, susceptible to constant modification. It can be torn, reversed, adapted to any kind of mounting, reworked by an individual, group, or social formation.

Kartan är ett verktyg, en uppmaning till handling, inte en sanning som man måste kapitulera inför. En kartläggning går inte att diskutera, men en karta kan var och en jämföra med sin egen verklighet. Kartan hjälper den som använder den att se och den går att orientera sig med hjälp av. Men den är inte verkligheten, det ligger i sakens natur.

Verkligheten förändras, och därför behöver kartan modifieras, kontinuerligt. Men även en gammal karta, en karta som inte stämmer till punkt och pricka går att orientera sig med hjälp av. Inaktuella fakta, eller felaktig information däremot är förödande.

Kultur är synonymt med förändring, och därför går det per definition inte att presentera några korrekta fakta om den. I samma stund som uppgifterna sätts på pränt, och under tiden det tar att distribuera dem till allmänheten har kulturen/verkligheten, det som uppgifterna antas illustrera, förändrats och gjort datan inaktuell. Det går således bara att konstruera mer eller mindre användbara kartor, om det är kultur man är intresserad av vill säga.

Poängen med kartorna är att de är värdelösa, eller i alla fall meningslösa, om de inte används. Kartan får sin mening i och genom att den används. Bara då, och bara så. Det är så jag vill att min forskning skall uppfattas, användas och det är bara så den får ett värde. Kartor för människor samman. Kartor engagerar och främjar delaktighet.

Genom att presentera kartor uppnår man precis det jag vill uppnå, ett ökat engagemang i och för världens och kulturens tillblivelse. Bara så går det att komma till rätta med problemen som alkoholen och drogerna, i förlängningen, ger upphov till, hos vissa individer. All lägga sig passiv inför fakta om sakernas tillstånd resulterar i motsatsen, passivitet. Och det har aldrig löst några problem.

Därför var det synd att inte fler dök upp igår. Samtidigt var det bra att det kom så pass många som det ändå gjorde. Och det kommer fler tillfällen, hoppas jag.

Mitt arbete är långsiktigt. Jag har tålamod.