En helt ny ledarstil och organisationstänkande behövs!

På onsdag börjar den. Kursen som jag jobbat med sedan i våras. Den KULTURVETENSKAPLIGA kursen Projektledning och utvärderingsmetoder. Om jag ska vara lite drastisk och storvulen, vilket inte riktigt ligger för mig - men ifråga om detta tror jag det är viktigt att var just det, självsäkert kaxig - skulle jag vilja hävda att vi skriver historia. Kursen står för något helt nytt och den tar den kulturvetenskapliga kompetensen upp, ut och fram. Samhället behöver oss, och det ska vi visa här under hösten.

Kan inte tänka mig en bättre tidpunkt att starta en sådan kurs än just nu. Idag är det kris i ekonomin (exempel finns här, här och här) och politikerna famlar i blindo (se här, här. Och här för ett graverande exempel på att makt korrumperar och att ledare fjärmat sig från samhällsbasen). Krisen går nu in i en ny fas, den fördjupas och fler och fler verkar se och förstå allvaret. Världen har slagit in på en fel och farlig väg, eller är i alla fall inne i ett kritiskt skede. Följdriktigt börjar man därför snegla på och diskutera ledarskap. Dagens tidningar är fyllda av artiklar på det temat. (Två exempel, här och här).

Den artikel som fick mig att börja skissa på denna bloggpost är krönikan i Svenska Dagbladet, av Olle Zachrison, med titeln Direktörer stöpta i samma form. Speciellt dessa ord, som handlar om något jag reflekterat över läge, och som kommer att utgöra ett viktigt tema i kursen.

Varje tid har sin vd-typ. Alltså de emblematiska företagsledare vars egenskaper bedöms som mest relevanta för att nå framgång. 1970-talet hade Curt Nicolin och PG Gyllenhammar: självsäkra, aristokratiska, hårda nypor.

1980-talet symboliseras av öppnare ledare som förespråkade platta organisationer. SAS-Janne Carlzon ville ”riva pyramiderna” och Hans Wertén på Electrolux svarade själv i telefon.

1990-talet var civilingenjörernas glansdagar. Tekniskt orienterade direktörer som Lars Ramqvist (vd Ericsson 1990-1998) och Bo Berggren (vd Stora 1984–1992) firade triumfer. Sådana som i dag minglar på Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien. Dessvärre var det flera ur den kategorin, som Ericssons Kurt Hellström och Telias Anders Igel, som inte trivdes i det allt intensivare medieljuset. I tv:s direktsändningar framstod de som tafatta.

Förra decenniets vinnare blev därför de toppchefer som, liksom Carl-Henric Svanberg (vd Ericsson 2003–2009) och Leif Johansson (vd Volvo 1997–2011) kombinerade ingenjörens trovärdighet med den sociala lyskraft som krävs för att domptera medierna.

2010-talets vd-norm hittar man hos just dessa giganters efterträdare. Både Hans Vestberg och Olof Persson har precis de kännetecken som får en nutida ordförande att utbrista: ”Sluta leta!”

De är båda interna kronprinsar som bevisat sig genom att leda viktiga dotterbolag eller affärsområden. Aktieägare ogillar chansningar och då känns det tryggt att tillsätta en chef som är fullt genomlyst. Att båda är civilekonomer är inte heller en slump. I dagens börsvärld är begrepp som ”profit margin” och ”omstrukturering” betydligt viktigare än att kunna rabbla teknisk data.

Vem som anses vara bäst att leda säger något oerhört viktigt om samhällsklimatet, och att det är en stark och genomgående trend visar det faktum att den förkrossande majoriteten av dagens ledare är vita, västerländska, medelålders, heterosexuella män, som bara marginellt utmanas av kvinnliga (vita, medelålders, heterosexuella) uppstickare. Fantasin är med andra ord minimal, och ängsligheten monumental.

Det behövs nya sätt att tänka kring ledarskap. Och det är här som kusen kommer in. Den visar och utvecklar kunskaper om hur den kulturvetenskapliga kompetensen kan användas för att leda organisationer och projekt på nya sätt. Och det verkar vara vad som behövs.

Det traditionella sättet att leda har kommit till vägs ände, det är i alla fall min slutsats av allt som hänt under året. Dags att tänka nytt. Framförallt har det brustit i förmågan att tänka långsiktigt. Och om mänskligheten skall kunna överleva på sikt, ja då krävs det nytänkande och mycket större fokus på långsiktig hållbarhet. Metoder för den typen av tänkande finns och utvecklas i ämnet kulturvetenskap. Vad som framförallt behövs är mångfald. Om alla springer i samma riktning, samtidigt, då blir kasten i ekonomin och ländernas välstånd stora och dramatiska. Med en mångfald av ledarstilar och strategier och genom att några vågar gå mot strömmen ökar chansen att alla får det bättre eftersom svängningarna inte blir lika dramatiska.

Kulturvetenskaplig kunskap handlar om att upptäcka och omrikta strömningar av makt. Om att identifiera konsekvenser av asymetriska maktordningar. Det handlar om att utveckla strategier för att leda helheten i den riktning som de flesta är överens om är önskvärd. Kulturvetenskap handlar om att utveckla verktyg att tänka med hjälp av, och nya sådana behövs för att möta utmaningarna som världen står inför.

Alltså, det finns ingen bättre tid än just nu att påbörja en sådan utbildning. Chanserna är goda att framsynta företag och organisationer vågar prova något nytt. Ibland känns det otacksamt att vara kulturvetare, för man ger människor vad de behöver. Och just därför får de inte vad de vill ha. Men kanske att den kris vi befinner oss i nu kan erbjuda en öppning. Kanske att insikten om vad det är vi verkligen behöver äntligen kan sjuka in. Jag tror det. Är en obotlig optimist! 

Det må vara höst ute, men jag ser det som en ny vår. Kulturvetarna är här, vänj er. Och alla direktörer som är stöpta i samma form, ni bör se upp. Om ni inte lyckas, snarast, då kan era dagar i toppen vara räknade. Jag tror det vore bra, för alla.