Sista dagen på semestern

När jag gick i skolan, för länge sedan, på 1970-talet, fick vi som första uppgift när vi kom tillbaka efter sommarlovet, att rita och skriva om sommaren. Och så gör man kanske fortfarande? Det är bra att göra det ibland. Blicka bakåt och reflektera lite över det som varit. Bara man inte fastnar i dåtid. Lika viktigt är det att fundera över vad som komma skall och vad man vill framöver. Det är också bra och viktigt. Bara man inser att livet, det levs här och nu, mellan då och sedan.

Detta är min sista dag på semestern. Satte klockan på sju. Arbetstid. På sommaren har jag sovit lite längre, men det är skönt att komma upp tidigt, också. Sommaren har varit fri från rutiner. Nu är det dags att tvinga in livet i mallen igen. Känner mig redo för det, och längtar tillbaka till arbetet och till vetenskapen.

Förra läsåret var ett jobbigt år. Både på det personliga planet och i arbetet utsattes jag för en rad motgångar. Hamnade till och med på sjukhus. Vill tro att det var kroppen som sa ifrån. Av detta har jag lärt mig mycket. Tror mig veta var mina gränser går, och att de är flytande. Det behövs marginaler för att klara vardagen, långsiktigt. Och det är en sak som kommer att beaktas när schemat för hösten läggs upp i detalj här inom kort.

Av motgångarna lärde jag mig också mer om vem jag är. Vilka mina behov är. Och framförallt, vilka som är mina vänner. Vem jag kan lita på. Det kommer jag att ha nytta av framöver. Livet är för kort för att slösas bort på människor som inte vill en väl. Kommer att sätta ner foten mycket snabbare i framtiden. Protestera. Kräva min rätt. Innan det är för sent att göra något åt saken. Agera istället för reagera.

Sista dagen innan semestern fick jag det positiva besked jag väntat på sedan 2010-02-26. Då togs min docentanhållan emot. För att bli antagen på HV behövs två positiva besked från två externa granskare. Etnologiämnet är litet, och granskarna skall vara objektiva. Man får inte ha jobbat ihop, inte ens på samma institution, och man får så klart inte välja någon av professorerna man umgås med. Dessutom ville jag ha granskare jag litar på och respekterar. Alla beslut måste därefter godkännas av anställningsnämnden, som har möte en gång i månaden. Upplagt för strul med andra ord. Nåväl. Nu har jag mina två besked. Båda sakkunniga bifaller anhållan, även om den idag är inaktuell. Livet går ju vidare, och som akademiker producerar man saker hela tiden.

Den 23 augusti håller jag min docentföreläsning. Välkommen! Om jag bara inte gör bort mig fullständigt kommer jag att bli docent efter det. Eller bli docent, det är ju bara ett ord. En titel. Av motgångarna som föregick beskedet har jag insett att titlar bara är utanpåverk. De betyder inget. Det som betyder något är det man gör. Det man producerar och tankarna man bidrar med, och handlingarna dessa i sin tur ger upphov till. Det är det viktiga. Inte titlar. Jag är den samma. Fast det ska inte förnekas att det känns bra att ha fått det erkännande som docenttiteln innebär. Om inte annat har min anställning blivit tryggare, och det jag säger inom akademin och kollegiet får ökad tyngd. Det är så det fungerar. På gott och ont.

Docentföreläsningen blir arbetsårets första uppgift. Den måste bli bra. När den är klar lägger jag ut den här, till allmän beskådan och offentlig granskning. Den kommer att handla om vad jag har gjort, och föreläsningens röda tråd är frågan: Vad är kultur? Hur kan den/det studeras? Det är vad jag sysslar med, om man kokar ner det till några få ord.

Vad är ämnet Kulturvetenskap, och till vad kan det användas? Det är frågor jag kommer att arbeta vidare med under året som kommer. Kunskap, vetenskap och lärande. Det är andra ämnen som kommer att ägnas uppmärksamhet. I oktober bär det av till Spanien, till Elgoibar, i Baskien. Där ska jag tillsammans med kollegor från HV presentera vårt sätt att arbeta med och tänka kring Arbetsintegrerat Lärande presenteras på en konferens. Det ser jag fram emot.

När jag åkte till USA i juni var det med en känsla av uppgivenhet. Jag var in till döden trött och svävade fortfarande i ovisshet. Sedan, på sista dagen innan semestern, i Philadelphia, vände allt. På konferensen blev jag väl mottagen, och jag kunde påbörja ledigheten i visshet om att ansökan gått igenom.

Nu har jag rest, vilat och fått distans. Sommaren har bjudit på en hel massa inspirerande och intressanta upplevelser. New York, Köpenhamn, Side och Göteborg och Lerum. Kroppen har återhämtat sig, och hjärnan har vilat från vetenskap och arbete. Är redo nu. Redo för ett nytt liv, nya uppgifter och spännande utmaningar. Det som varit är lagt till handlingarna. Minnena finns kvar, som påminnelse. Men det är här och nu jag lever, med fokus på framtiden.

Bloggandet ändrar härmed karaktär igen. Flyktlinjer har under sommaren fått leva sitt eget liv. Medvetet har jag skrivit om och publicerat precis vad som fallit mig in för stunden. Men när arbetet drar igång på måndag kommer texterna mer att riktas mot företeelser som är av (kultur)vetenskapligt intresse. Vardagen och personliga betraktelser kommer att dyka upp, också. Men det är ämnet kultur som står i fokus. Ser fram emot det.

2011/2012 här kommer jag! Fört en tur till Stockholm bara.