Nietzsche. Vem var han, och hur kan han läsas?

I frustration över svårigheten att inte riktigt kunna komma igång med arbetet på det sätt som jag tänkt, tog jag en promenad och i iPoden lyssnade jag på två Filosofiska rum (ett & två), om Nietzsche. Och det satte i alla fall igång tänkandet. Filosofen i centrum för radioprogrammen är en och den samma. Både David Brolin och Fredrika Spindler har läst och arbetat med samma texter. Ändå är det två helt olika bilder av Nietzsche som framträder. Kring detta går att göra en hel del intressanta iakttagelser, och jag vill redan här varna för att dessa inte utfaller till Brolins fördel.

Min huvudsakliga invändning mot tankarna som Brolin för fram, och som i grova drag går ut på att ta ära och redighet av alla postmoderna läsningar av Nietzsche, är att han reser anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av filosofen. Brolin är dessutom av åsikten att det bara finns en enda korrekt läsning av Nietzsche. Brolin nämner till exempel ett citat som han hävdar med bestämdhet bara går att tolka som att Nietzsche är för rashygien och eutanasi, från boken Avgudaskymning. Citatet lyder som följer:

Den sjuke är en samhällets parasit. I ett visst tillstånd är det oanständigt att leva ännu längre. Fortvegeterandet i fegt beroende av läkare och praktiker, sedan meningen med livet, rätten till livet gått förlorad, borde hos samhället uppväcka ett djupt förakt. Läkarna å andra sidan skulle vara förmedlare för detta förakt, - ej recepter, utan varje dag en ny dosis äckel för deras patienter."

 Om just det citatet skriver författaren Adryan Linden (följ länken för ett utförligare resonemang):

Detta citat är livsfarligt att plocka ur sitt sammanhang, eftersom det lilla jag vet om skriften "Avgudaskymning" är att den är skriven som en polemik mot en mängd "avgudar" som den västerländska moraltraditionen eller "kristna "moraltraditionen har lämnat efter sig. 

Avsikten med att lyfta fram dessa tankar här är inte att resa kritik mot det Brolin säger i sak om Nietzsche, utan att problematisera hans sanningsanspråk. Har har uppenbarligen gått grundligt till väga, och har som sagt läst samma texter som Fredrika Spindler. Det är alltså inte det som är problemet, att han skulle fara med osanning. Brolin säger tvärt om en hel kloka saker.Men jag kan bara inte förlika mig med hans tvärsäkra uttalanden om hur man måste läsa Nietzsche, om vad filosofen menar egentligen och hur man ska tolka det han skriver. Vad Brolin gör är att han fullkomligt tar död på lusten att läsa Nietzsche. Han förpassar honom till historien, och sätter sig själv på tronen. Eftersom Brolin är den ende som har förstått Nietzsche, och eftersom det är han som lever idag, så är det följaktligen Brolin vi förväntas lyssna på. Det är ett djupt problematiskt förhållningssätt till filosofiska texter, och har inget med det jag vill göra att skaffa. Min syn på filosofi och vetenskap är en helt annan.

Därför finner jag Spindlers tankar om hur man kan använda Nietzsche idag oändligt mycket intressantare och mer konstruktiva. Hon väcker intresse och lägger nya betydelser till originaltexterna. Hon läser Nietzsche på Nietzsches egna premisser, och ser liksom Linden bortom textens bokstav. Hon visar på olika vägar att använda Nietzsche, istället för ett enda sätt att förstå honom.

Spindler bjuder in läsaren/lyssnaren till ett förutsättningslöst samtal om innehållet i Nietzsches texter. Brolin förfäktar den enda och rätta läsningen av filosofen. Där Spindler öppnar upp och är konstruktiv, där stänger Brolin och tar död på diskussionen. Han har rätt, övriga har fel. Symptomatiskt då att han avfärdar Spindlers läsning, medan hon ger honom kredit för hans arbete.

Den som följt Flyktlinjer förstå hur och varför jag är kritisk kom den typen av läsning som Brolin representerar, och på vilket sätt och varför jag på motsvarande sätt är positivt inställd till Spindlers sätt att arbeta med filosofiska grundtexter. Hon hjälper mig att själv hitta fram till en egen läsning. Brolins sätt att skriva och hans anspråk hindrar mig i arbetet med Nietzsche. Han riktar fokus på sig själv där Spindler pekar på möjliga förståelser av Nietzsche. Brolin söker makt och underkastelse, och Spindler söker dialog. Och detta gör de båda två alldeles oavsett vilka kvaliteter deras texter har i sig.

Det är anspråken jag vill peka på och är kritisk mot, inte innehållet. Författarna visar prov på två helt olika läsarter, båda är kritiska, men på helt olika sätt. Brolins läsning är stängd och kritisk på ett maktfullkomligt sätt, hans läsning visar prov på ett slags härskarteknik som syftar till att tysta läsaren (antingen är du med mig eller också mot). Spindlers kritisk läsning är öppet konstruktiv, dialoginriktad och kritik även mot de tolkningar hon själv för fram.

Spindler gör något eget av Nietzsches grundtexter och hon visar på hans aktualitet för oss idag. Brolin tillför inget eget, men han ikläder sig rollen som den rättmätige uttolkaren och hans läsning blir därför ointressant, för han visar inte varför vi ska läsa Nietzsche i original. Hans läsning har gjort alla andra överflödiga.

Den kulturvetenskap jag vill bedriva är djupt influerad av tänkare som Nietzsche och hämtar inspiration från filosofer som Spindler. Fram för en kritiskt, konstruktivt och livsbejakande vetenskap som står i ödmjuk dialog med omvärlden och dem den berör. Ner med alla omnipotenta krav på rättning i leden.

Låt oss samtala mer, och diskutera mindre!