Försök att förstå och att använda Husserl

Läsningen av Husserl som påbörjades igår har fyllt mig med tankar. Slås än en gång över hur bra och viktigt det är att återgå till originaltexterna för att själv bilda sig en uppfattning om en tänkares relevans. Inser återigen hur inspirerande och givande, samt hur förvånansvärt enkelt det är att hitta användbara tankar i texter som skrevs för många, många år sedan.

Tänkte försöka sammanfatta mina tankar och förståelser av det jag tar med mig från Husserl in i det fortsatta arbetet med att förstå dels vad kultur är, dels hur man kan studera kultur. Fenomenologi är ett ord som följt mig genom i princip hela min utbildning, men det är först nu som jag inser vikten av och användbarheten i tanketraditionen. Först när jag rör mig bortanför etnologins ganska oproblematiserade och allt för ofta förenklade uppfattning om vad fenomenologi är, först när jag läser de filosofiska texterna i original inser jag sprängkraften i tänkandet.

Fenomenologin öppnar upp ett rum, en dimension, ett vetandefält som kulturvetaren sedan kan utveckla metoder för att studera. Det är så jag ser på saken, efter att ha läst Husserl. Och jag håller därför med Stefan Carlshamre när han skriver följande, i avslutningen till en introduktion till Fenomenologin som finns på nätet, 

det är bara de ”sammansatta” företeelserna vi någonsin stöter på i vår erfarenhet. Och hur naturligt det än kan verka att analysera vardagens ting och företeelser som sammansatta på det här viset, så är det också ett faktum att det är just detta som ger oss alla de riktigt krångliga filosofiska problemen: skepticismen, problemet om sambandet mellan kropp och själ. Är det inte dags att försöka den omvända metoden? – undrar Merleau-Ponty. Är det inte dags att uppfatta ”gränsytorna” som de grundläggande fenomenen, medan medvetandet och materien bara är abstraktionsprodukter – någonting man får fram genom att bortse ifrån vissa aspekter på det verkliga, men som inte själva kan göra anspråk på självständig realitet?

Kulturvetenskapen har hittills varit ganska dålig på att ta tillvara denna tanke om gränsytorna, att det är dessa som bör studeras och identifieras. Istället har man mot bättre vetande försökt anpassa sig efter metoderna och kunskapssynen som finns och används inom naturvetenskaperna. Man har allt för ofta sneglat mot makten och krälat i stoffet för att få några smulor av de forskningsmedel som finns att tillgå. Det har man gjort när man istället borde samla sig och slipa på sina egna metoder och förvalta de tanketraditioner som finns. Det är högst olyckligt att det blivit på det sättet, och det bör åtgärdas. Det ser jag som en spännande utmaning, detta att vara med och utforma nya sätt att tänka kring och studera kultur. Det är vad jag ska ägna min återstående tid inom akademin åt.

För det arbetet passar Husserl (just nu i alla fall) som hand i handske. Boken Fenomenologins idé är fylld av konstruktiva tankar, och även om den inte är helt lättillgänglig är den kort och har man bara en aning om grunderna i tanketraditionen, vilket många har eftersom detta är en bok som var med och grundade den kontinentala filosofin som utgör stommen inom Cultural Studies, så går det att hitta guldkorn att reflektera vidare kring på egen hand. Några av dem jag funnit presenteras i det följande.

Till att börja med skiljer Husserl mellan Naturligt tänkande och Filosofiskt tänkande. Det är en central och viktig distinktion. Skillnaden mellan dessa olika tänkesätt går inte, som man kanske skulle kunna tro, mellan akademin och det omgivande samhället. Nej, den finns överallt och den handlar om graden av kritiskt reflekterande förmåga. Naturligt tänkande är det vanligaste, och det utgår från att världen och verkligheten finns oproblematiskt, att det inte existerar någon meningsfull skillnad mellan upplevelsen av världen och världen i sig. Den ståndpunkten är naiv och den blir djupt problematisk om den får finnas och verka inom akademin. Och den finns och lever i högönsklig välmåga på väldigt många ställen. Filosofiskt tänkande är det tänkande som Husserl utvecklar. Det är kritiskt reflekterande och tar så lite som möjligt för givet.

Detta att dela upp verkligheten, och att erkänna att det överhuvudtaget finns en gränsyta mellan det som upplevs och den eller det som upplever går ytterst tillbaka på Kant (men det finns en gräns för hur långt tillbaka i filosofihistorien det är meningsfullt att söka sig). Det är en central insikt för att förstå hur man kan studera kultur. Denna tankemanöver öppnar upp det fält eller område som kulturvetaren sedan kan studera.

Husserl ägnar en hel del åt de fem föreläsningar som boken består av, åt att diskutera det kritiska tänkande som jag tangerade igår. Och han menar väldigt förenklat att det får finnas måtta på hur kritisk man är. Det är galet att tvivla på allt. Det måste finnas en gräns för när det inte är meningsfullt att tvivla längre. För att kunna bedriva vetenskap måste man lita på en hel massa påståenden och iakttagelser, men, och det är viktigt, aldrig blint. Det är den blinda tilliten på auktoriteter som är problemet, och mot den måste man förhålla sig kritisk. Men på den kunskap som är väl underbyggd och som förs fram med adekvata argument, den måste man lita. Här ser jag en öppning till dialog mellan företrädare för olika kompetenser, om ett långsiktigt hållbart samhälle och det finns det anledning att återkomma till.

Vad Husserl vill studera är upplevelser av världen. Det är så jag läser honom, det är upplevandet i sig han är intresserad av. Och även om hans lärjungar har tolkat det som att det uteslutande handlar om människans upplevelser (Heidegger, Gadamer, till exempel), så menar jag (i linje med tankarna som utvecklats inom ooo och som jag skrivit om på andra ställen, se här till exempel och följ gärna länkarna som finns i posterna på detta tema) att det inte alls måste vara fallet. Vad innebär det att uppleva, det ser jag som den centrala frågan. Den kan och bör inte begränsas till att uteslutande uppfattas som en mänsklig förmåga. Andra varelser och även objekt kan uppleva. Husserl skriver.

Vid början av kunskapskritiken skall alltså hela världen, den psykiska och fysiska naturen, ytterst även det egna mänskliga jaget jämte alla de vetenskaper som hänför sig till dessa föremålsligheter förses med tvivelaktighetens index. Deras vara, deras giltghet, lämnas därhän.

Upplevandet är det som står i centrum och även om man inte kan fråga ett objekt om det upplever kan detta aldrig avfärdas utan att först ingående undersökas, och gör man det ser man att det visst går att iaktta upplevande, strävan efter behovstillfredsställelse, även hos ett sådana objekt som kärnkraften eller arbetsmiljön.

Allt handlar om vad man är beredd på att studera och på vad man är intresserad av. Inget kan eller bör avfärdas utan att först har studerats. Men för att komma någon vart inom vetenskapen måste man också hysa tillit, och det är i samspelet mellan kritik och tillit som upplevelser går att studera. Husserl skriver.

Utan given kunskap att börja med finns inte heller någon kunskap att fortsätta med. Kunskapskritiken kan således inte alls komma igång. En sådan vetenskap kan överhuvudtaget inte finnas.   

Tvivel och och en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande är central om man vill studera upplevandet, eftersom detta att studera något alltid också och samtidigt är en upplevelse. Här gäller det att inte ge upp även om det är svårt, för detta är nyckeln till fortsättningen och själva kärnan i studierna av kultur. Kom ihåg att det handlar om gränssnittet mellan innanför och utanför, immanens och transcendens. Var går gränsen? Det är den ständiga frågan, den fråga som kulturvetaren alltid måste hålla aktuell. Och svaret är aldrig en gång för alla givet, det är avhängig den eller det som upplever, situationen där upplevelsen existerar och tidpunkten för upplevandet. Dessa måste följaktligen vägas in i analysen.

Husserl formulerar vad jag försöker säga på följande sätt, eller det är i alla fall så som jag förstår och använder hans ord.

Håller vi oss till den blotta kunskapsfenomenologin, så handlar det i den om kunskapens direkt åskådligt uppvisbara väsen, d.v.s. om ett uppvisande i skådandet som håller sig inom ramarna för den fenomenologiska reduktionen och självgivenheten och om ett analytiskt åtskiljande av de mångfaldiga slag av fenomen som den vida titeln "kunskap" omfattar. 

Lite längre fram skriver han vidare.

Fenomenologin är inriktad på kunskapskällorna, på de generellt åskådbara ursprungen, på de generella absoluta givenheter som bildar de allmänna och grundläggande kriterier, mot vilka all mening och även det förvirrade tänkandets rätt måste prövas och med vars hjälp alla gåtor som det i sin föremålslighet ger upphov till måste lösas.

Här ser jag en hel massa befriande öppningar till en förutsättningslös vetenskap om kultur. Det är med en känsla av hoppfullhet jag lägger boken ifrån mig och tänker vidare kring det jag läser, i ljuset av allt annat jag läst och jobbat med.

Hos Husserl finner jag ett tänkande om inte accepterar några som helt andra fundament än ett (sunt och konstruktivt) kritiskt tänkande, som per definition alltid är föränderligt och flytande. Jag finner vidare en befriande avsaknad av subjektivitet och humanism, eller hittar i alla fall inget som hindar mig från att läsa Husserl på detta sätt. Han erkänner subjekt på samma sätt som skepticism och kritiskt tänkande, som en möjlighet men en möjlighet som aldrig kan tas för given utan ingående studier.

Var går då gränsen mellan objekt och subjekt. Var hittar vi gränssnittet som skiljer det studerbara från det vi som kulturvetare måste lämna därhän? Det är ju den stora frågan, den som vi alla som vill förstå kulturforskningens mysterier har att begrunda, ständigt. Den har inget givet svar, det är i alla fall så som jag väljer att förstå Husserls kunskapsfenomenologi. Kunskap är ett mål att sträva efter, men det är inget mål man kan nå en gång för alla.

Här kommer några citat till. Tankeväckande, och mer uppslag att inspireras av, än instruktioner att följa. Vad ser du, käre läsare i följande ord?

Fenomenologin klargör genom skådande, den bestämmer mening och den skiljer mening åt. Den jämför, den åtskiljer, den förbinder, sätter i relation, delar upp i delar eller avskiljer moment. Men allt i rent skådande. Den teoretiserar och matematiserar inte; den presenterar nämligen inga förklaringar i betydelse av deduktiv teori. [...] Den är alltså vetenskap i en helt annan betydelse och med helt andra uppgifter och helt andra metoder. 

Skådande uppfattande är det förnuft som föresätter sig att bringa förståndet till just förnuft. Förståndet får inte lägga sig i smuggla in sina oinlösta blankocheckar bland de inlösta; och dess växlings- och omräkningsmetod, som grundar sig på blotta soliditetsangivanden, är här inte alls ifrågasatt. Så lite förstånd som möjligt alltså, men så ren intuition som möjligt.

Fundera på det. Våga tänka själv. Var bara noga med att inte ta något för givet, utan att ha mycket goda skäl för det.

Jag återkommer i ämnet så fort jag har mer kött på benen.