En ganska krokig väg fram till Husserl

En strävan förenar alla vetenskaper, alla utövare av vetenskap och allt som hävdas i vetenskapens namn. Strävan efter kritiskt självständighet. Det är vad som kännetecknar vetenskapen. Det är den enda definition som behövs, det enda mål som krävs. Varken mer eller mindre.

Ingen kan med hedern i behåll argumentera emot påståendet ovan. Det vore akademiskt självmord. Ändå är det inte den maxim man i praktiken, generellt sett, praktiserar inom akademin idag. Därtill är rädslan för auktoriteter allt för stor. Vill påpeka det, och göra det offentligt, innan jag ikläder mig rollen som docent i etnologi. Innan jag själv har mandat att agera som auktoritet.

Att vara docent är emellertid varken mer eller mindre auktoritärt än att vara filosofie doktor. Det är aldrig vem man är det kommer an på, utan vad man säger och vilka argument och vilken empiri man hämtar stöd för i sin argumentation.

Därför är förmågan till kritiskt tänkande central. Den, och bara den, kan i någon mån vaccinera samhällskroppen från den auktoritetsunderdånighet som vi människor verkar ha en utvecklad och medfödd fallenhet för att ge efter för, så fort vi tappar koncentrationen det allra minsta. Därför är ett ständigt aktuellt och aldrig vilande kritiskt tänkande centralt för samhällets långsiktiga överlevnad. Och att utveckla former för detta ser jag som kulturvetenskapens viktigaste uppgift. Rädslan för att resa invändningar mot auktoriteter är det i särklass största hotet, om man frågar mig. Därför ser jag det som min viktigaste uppgift son akademiker att promota och utveckla former för kritiskt, självständigt tänkande.

Via filosofen Kristensson Uggla (och boken Slaget om verkligheten) har jag upptäckt den italienske filosofen Gianni Vattimo. Han har utvecklat en hermeneutik som kan sägas ha upplöst verklighetens problematik i en mångfald av tolkningar. Det kan vara en väg att gå i utarbetandet av ett kritiskt tänkande, och dess utgångspunkt är att det ytterst sett inte finns, eller kan finnas en korrekt tolkning. För att bli giltig kräver detta en explicitgjord medvetenhet och framskrivning av förslaget till tolkning som ett svagt tänkande. Det är ett tänkande som inte vilar på någon yttersta grund, och därför kräver det ett ansvarstagande förhållningssätt från den tolkande forskaren. För att bli giltig krävs att förslaget till tolkning öppet redovisas som just ett förslag och inte som en sanning, ett väl underbyggt förslag möjligt att samtala kring.

Det svaga tänkande jag gjort till min vetenskapliga ledstjärna är ett ödmjukt tänkande som erkänner sig själv som tolkning och som samtidigt präglas av och strävar efter att presentera förslag på hur man kan leva ett liv och skapa ett samhälle som fungerar för alla utan närvaro av yttersta sanningar. Den som hävdar att ett sådant tänkande strider mot det sunda förnuftet, han eller hon bör betänka att det sunda förnuftet är något vi människor tillägnar oss genom en socialisation som påbörjades långt innan vi föddes och som påverkar oss under flera år innan vi ens lärt oss tala, än mindre tillägnat oss förmågan att tänka kritiskt.

Inspiration för arbetet med att utveckla ett eget kritiskt tänkande kan med fördel även hämtats från sociologen Mats Beronius (1991) som med utgångspunkt i Foucaults teorier skrivit om vilka konsekvenser tanken om att det inte finns någon absolut sanning, bara perspektiv, kan tänkas få för samhälls- och kulturvetenskapen. Det mest befriande med den vetenskapsansats som Beronius presenterar är att den visar hur man kan skriva ner de vetenskapliga kunskapsanspråken, utan att för den skull förlora i relevans och vetenskaplighet.

Poängen som jag vill peka på här är att man inte behöver förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället, vilket jag ser som en av kulturvetenskapens främsta uppgifter. Vetenskap som utgår från kritiskt tänkande, i den mening jag skissar på här, handlar om att anpassa kunskapsanspråken efter vad man vill uppnå. Eftersom alla sanningar historiskt visat sig föränderliga är det helt enkelt meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur det är, till hur det görs. Synen på verkligheten har därför egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv.

Att fokusera det som är, vore för mig att bortse från det faktum att människors vardag för flertalet uppfattas som ett relativt stabilt tillstånd, som något tryggt och okomplicerat. Att bejaka det stabila, det trygga och att göra det till undersökningens objekt vore att utnämna sig själv till expert. Att betrakta världen/samhället som något som ständigt blir till handlar om att öka förståelsen för världen och det gör det enklare att konstruera relevanta vetenskapliga metoder.

Det är också ett viktigt pedagogiskt grepp för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande. På morgonen sträcker jag mig till exempel efter väckarklockan och stänger av den, sedan går jag upp, klär på mig, kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning. Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som, till exempel Kulturvetenskapen förmedlar.

Att betrakta den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Och det är själva syftet med det kritiska tänkandet, att få upp ögonen för vad som är viktigt egentligen och vilka förutsättningar till förändring som finns i det sammanhang man lever och verkar inom.

En vetenskap som bygger på kritiskt tänkande handlar om att peka på det som skulle kunna vara och att ifrågasätta det rådande, inte om att etablera och strida för nya sanningar. Kultur skapas inom ramen för en kontinuerlig mellanmänskligt kommunikativ process och därför är det viktigare att diskutera konsekvenser av olika scenarion än att slå fast hur det är. Att ha sanning som sitt vetenskapliga mål är att göra våld på verkligheten eftersom den sociala verkligheten inte är, den görs och blir ständigt till.

Att använda vetenskapen för att slå fast saker kan dessutom få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder.

Kritiskt självständigt tänkande blir man aldrig klar med eller fullärd i, det är en process. En ständig strävan efter fördjupad förståelse och ett bättre, i termer av mer användbart, vetande. Så vill jag i alla fall sammanfatta min fortsatta forskargärning. Det handlar om att aldrig slå sig till ro, om att ständigt utmana sina egna försanhållanden, om att läsa, läsa om och läsa nytt.

Husserl står därför på min läslista. Tar med mig hans bok, Fenomenologins idé ut på balkongen och läser lite medan tvättmaskinen gör sitt jobb, i väntan på att tvätten kan hängas.