Ärlig osäkerhet är bättre än tvärsäkerhet!

Det är lätt att ansluta sig till, att hålla fast vid och försvara kunskaper och sanningar som ligger i linje med eller överensstämmer helt med den som har makten (enligt definitionen i förra bloggposten). Att följa med i en stark ström, att vara en del av ett framgångsrikt kollektiv och att hålla med om sådant som många inte har några invändningar mot, det är enkelt. På samma sätt är det smickrande att ha efterföljare, understödjare och välvilligt inställda kollegor som putsar på ens ego.

Vinn-vinn-förhållanden talar man om ibland, och det som beskrivs ovan är ett typexempel på ett sådant förhållande där både ledare och ledd vinner på att vara lojal. Följaktligen är det inte svårt att förstå att det är så det ser ut på många håll inom akademin. Man tystnar när professorn talar, och man böjer sig om och när den som är överordnad reser invändningar, på samma sätt som man smickras om man får medhåll eller beröm.

Jag tror de flesta känner igen fenomenet, och att många kan skriva under på att det inte är en helt osann beskrivning av åtminstone delar av akademin. Jag tror det, men är villig att lyssna på och bemöter mer än gärna alla argument som talar emot min tes, som bygger på egna erfarenheter och läsefrukter. Jag vill med problembeskrivningen peka på ett hinder för en förutsättningslös kunskapsprocess, vilket är mitt strävansmål.

För att nå sann kunskap måste man vara kritiskt ärlig, även mot sig själv och de tankar och uppfattningar man håller sig med och som man torgför. Jag saknar en diskussion om detta fenomen, att man tenderar att lyssna mer på och komma med färre invändningar mot, det som den med vetenskapliga insignier uttalar. Jag vill något annat.

Jag vill ha och verkar för en annan akademi. En mer prövande akademi. En akademi där det finns plats, även för tankar som inte klätts i en helt igenom logiskt vattentät språkdräkt. En akademi som ser som sin uppgift att söka kunskap förutsättningslöst och utan prestige. En akademi där argument alltid äger företräde framför titlar. En akademi där man lyssnar mer och där man samtalar istället för debatterar. Vad jag vill verka för är en akademi där man lyssnar mer på vad som sägs, än vem som talar.

Jag kanske slår in öppna dörrar och det är hur som helst enklare att säga detta, än att genomföra det i praktiken. Men första steget mot förändring är insikt om problemet och dess konsekvenser. Det andra steget är att man vill vara med i arbetet för förändring. Och det tredje och viktigaste är att man anammar en prestigelös hållning och syn på sig själv och sin egen förträfflighet.

Ett förslag på hur man skulle kunna ta åtminstone några steg i den riktningen skulle kunna vara att man publicerar texter som är utformade på ett sådant sätt att de underlättar (eller i alla fall inte försvårar) för den som vill komma med invändningar. Att man helt enkelt arbetar för ett meriteringssystem som premierar ärligt och öppet visad osäkerhet.

Jag är, vilket borde ha framgått, kritisk mot tvärsäkerheten. Jag tror att dyrkan av den underblåser de problematiska tendenser som identifierades i inledningen till bloggposten. Kan man skapa ett akademiskt klimat där det är tillåtet att visa och där öppet redovisad osäkerhet är något som premieras istället för uppfattas som ett tecken på svaghet. Då tror jag att chanserna är stora till att vi får ett bättre samhälle på köpet.

Jag tro detta. Ärligt. Men som sagt, jag är villig att lyssna på och bemöta alla invändningar.