Var finns problemet, egentligen?

Annika Lundius skriver i dagens SvD följande, som svar på reaktionerna på Svenskt Näringslivs utspel förra veckan:

För näringslivet är det självfallet viktigt att kulturella och kreativa kunskaper är goda och varierande bland de som skall anställas. Vi ser med avund på hur många andra länder, som till exempel Storbritannien, lyckas utbilda många inom humaniora med en sådan kvalitet att de är efterfrågade av näringslivet.

Den fråga som vi bör ställa oss är hur andra länder i vår omvärld, som vi räknar som framstående kultur- och bildningsnationer, lyckas så mycket bättre än Sverige med att ge studenter från olika utbildningsinriktningar en tidig etablering på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv tänker fortsätta ta den debatten.

Vidare skriver hon att det är kurser som saknar forsknigsinriktning man vänder sig emot. Jag konstaterar följande. För det första var det filosofistudier som nämndes i första vändan, och dessa är i högsta grad forskningsanknutna, vilket för övrigt gäller alla kurser (i en eller annan mening) på Universitet och Högskolor. Hobbykurser är ett förklenande uttalande om något man inte förstår, av någon som bara ser till kortsiktiga ekonomiska värden.

Hur många studenter är det som läser så kallade hobbykurser? Hur stort är problemet, egentligen? Siffror och evidens är ju vad som brukar efterlysas, men här lyser de med sin frånvaro. Att det finns en kurs med Harry Potter i kursnamnet, på en högskola, det är i sig inget skäl att se över hela utbildningssystemet. Det är bara ett retoriskt vapen. Och filosofi är ingen utbildning, det är en fristående kurs som läses av många ingenjörsstudenter.


Det mest iögonenfallande är det som nämns i citatet ovan. Tänker på hänvisningarna till England, där studier på universitetsnivå, oavsett vad det handlar om, ger kvalificerade arbeten. Här visar Svenskt Näringsliv sin ignorans, sin okunnighet och sin totala inkompetens.

Vem är det som anställer akademikerna i England? Jo, det är samma aktörer som Svenskt Näringsliv företräder i Sverige. Frågan som Lundius ställer riktas till det diffusa Sverige (oklart vem man syftar på här), men de enda som kan svara på den är ju de företagare som anställer, alternativt inte anställer människor med "kulturella och kreativa kunskaper."

Svenskt Näringsliv försöker här skjuta över ansvaret på Högskolorna och Universiteten i Sverige. Som jag ser på saken är det istället näringslivet i Sverige som inte förmår uppskatta de kvaliteter som Lundius nämner i sin artikel.

Allt kan kokas ner till följande fråga, som Svenskt Näringsliv borde ställa till sig och sina medlemmar: Varför uppskattar svenska företag inte det som engelska företag uppskattar? Varför får humanister kvalificerade arbeten i England, men inte (i samma utsträckning) i Sverige?

Problemets kärna finns inte på Högskolorna och Universiteten, utan hos dem som anställer eller inte anställer studenter efter utbildningen. Frågan är alltså: När skall Svenskt Näringsliv ta sitt ansvar? När lanserar Svenskt Näringsliv kampanjen som går att utläsa mellan raderna i citatet från Lundius, och som går ut på att alla kunskaper är bra och användbara kunskaper.

När kommer Svensk Näringsliv att förstå att man har allt att vinna på att samarbeta med Högskolorna och Universiteten, och allt att förlora på att baktala alla oss som sysslar med forskning och utbildning inom humaniora? Svaret på dessa frågor väntar vi fortfarande på!