Marshall McLuhan. Visionär, eller bara karismatisk?

En dag som denna borde man kanske skriva om terrorism, död och ondska. Men för det är situationen alldeles för kaotisk. Nya uppgifter kommer hela tiden. Det är för tidigt att säga något helt enkelt. Det är det alldeles för ofta. Intresset är på topp när kunskaperna och underlagen är som sämst, och sedan när man har bilden klar för sig, då har mediernas fokus riktats någon annanstans. Bättre då att skriva om medielogik. Och för detta ändamål passar det utmärkt att uppmärksamma det faktum att medieteoretikern Marshall McLuhan skulle fyllt 100 år här i veckan, den 20 juli.

Om honom och hans livsgärning, samt om hur han mottogs i sin samtid, kan man läsa i en utmärkt artikel i SvD, av Jonas Ingvarsson. Som skriver:

”Innehållet i ett nytt medium är alltid ett gammalt medium”, sa han. ”Vi iakttar samtiden i en backspegel. Vi marscherar baklänges in i framtiden”, fortsatte han. Hans namn var Marshall McLuhan, och under 1960-talet hade denne kanadensiske litteraturvetare svaren på alla frågor, och gav samtidigt upphov till den moderna medieteorin. Den 20 juli i år skulle han ha fyllt 100 år.

McLuhan har bland annat skrivit en av mina favoritböcker, Media. Där formulerar han på ett varierande och initierat sätt, och undersöker med hjälp av en lång rad exempel hur medier, i en mycket vid bemärkelse av begreppet, har en egen påverkan på världen. McLuhan menar att radion, TV, filmen, flyget, typografer, klockan och så vidare, kan sägas fungera som utbyggnader av människans centrala nervsystem. En i sanning ögonöppnande och provocerande tanke. Och det är precis vad McLuhan vill uppnå, engagemang hos läsaren. Det jag gillar allra mest med honom är att han skriver på ett sätt som bjuder in läsaren i resonemanget. Han visar därmed på en väg framåt för akademin. Ingvarsson skriver vidare:

Deltagande var för McLuhan viktigare än saklighet – och de som letade efter sakfel i hans argumentation behövde inte leta länge. Det skrevs hela böcker om dessa felaktigheter, men dessa påhopp tycktes bara stärka McLuhan i hans uppfattning att det är mediet som är budskapet. Även om han inte var så noggrann med faktagranskningen kunde man alltså hävda att det i denna vrångbild fanns en djupare överensstämmelse med mediekulturen än i andra knappologiska analyser.

Och dagens mediekultur? Begrepp som ”digital miljö” och ”medieekologi” härstammar direkt från McLuhan – ekologi kan förstås som studiet av människan i hennes omgivning, och för McLuhan bestod denna omgivning av medier. Att mediet är budskapet innebär också detta: att vi får syn på denna nya natur istället för att stirra oss blinda på en räcka enskilda uttryck. Först i våra dagar tycks denna för mediefilosofin så centrala insikt ha nått gemene man. Begreppet ”sociala medier” implicerar att det är något i medierna själva snarare än i det enskilda bloggandet, statusuppdaterandet, twittrandet, SMS:andet och chattandet som formerar våra sociala villkor. McLuhan skulle ha nickat införstående. Men bekymrat.

Om den fungerar är den föråldrad.

Ser man påståendet som en fråga, istället för ett svar, ja då har man engagerat läsaren istället för passiverat henne. Och det är som bekant detta jag vill se mer av inom akademin. Det är vidare därför som jag menar att frågorna är viktigare än svaren. Det är frågorna som leder framåt. Tyvärr fokuseras det alldeles för mycket på svaren, och på konsolideringen av gamla sanningar. Därför uppskattar jag särskilt följande passage i artikeln:

citaten, menade han, var inte där för att bevisa något utan för att sätta igång en process. ”Jag förväntar mig att mina läsare gör mer jobb än jag har gjort”, sa han och kallade boken för ”en mosaik”, en form som skulle motsvara tv-ålderns taktila och ickelinjära logik. McLuhan kom mot slutet av 60-talet driva denna estetik ännu längre då han i samarbete med framstående formgivare gav ut böcker som var lika mycket collage och konstverk som mediehistoriska reflektioner.

Jag har läst högt ur [James Joyces] Finnegan’s wake för människor med erfarenhet av LSD, och de säger att ”wow, det här är ju precis som LSD”. Man kan med andra ord säga att LSD helt enkelt är den late personens version av Finnegan’s wake.

Vad McLuhan gör är att han kopplar ihop mänskliga aktörer med teknologierna som dessa använder och behandlar alla ingående komponenter analytiskt som olika delar av samma sammanhang. Han sätter igång processer, utan att resa anspråk på att veta vart de tar vägen.

För mig är han en viktig inspirationskälla! McLuhan kan dock inte betraktas som visionär. Eftersom världen inte framskrider linjärt är det precis som han själv hävdar, först i efterhand som det går att uttala sig om vad som hände. Bara i backspegeln går det att upptäcka vem som formulerade den rätta profetian. "Vad var det jag sa" är ett meningslöst påstående. Ingen kan veta, någonsin. Det är den kanske viktigaste insikten man ha skaffa sig om man vill förstå kultur.

Här kan den intresserade läsa mer:

http://en.wikipedia.org/wiki/Marshall_McLuhan
http://marshallmcluhanspeaks.com/

Jag ser ett nytt och spännande akademiskt år randas. Två veckors semester till bara. Sedan!