Var och hur börjar en akademisk karriär?

Till hösten blir det 20 år sedan jag började läsa på Universitetet. På Etnologen, Göteborgs Universitet. I Sveahuset, på Västra Hamngatan där Elit Plaza Hotel ligger idag. Hur hamnade jag där? Jag som trodde jag skulle arbeta resten av livet som bagare? Tänker på det så här i slutet av semestern, och drar mig till minnes en dag, för länge sedan. Kanske var det där och då allt började. Som mitt liv vände. Inte kunde jag då ana att jag 20 år senare skulle förbereda en docentföreläsning. Tacksam för att jag tog chansen!

Det blir en lång bloggpost. För detta är ett utdrag ur en mycket längre text, om hur jag tog mig ur min gamla tillvaro, in i akademin. Allt, vill jag se det som, började en dag för många år sedan. Flera år innan jag började läsa på Universitetet. Så här vill jag minnas det ...

Klockan ringde, som vanligt tjugo minuter efter fyra. Mekaniskt sträckte jag mig efter sänglampans kontakt och ögonen bländades av ljuset även om jag inte öppnade dem mer än nödvändigt för att ställa fram klockan, till tjugo i fem. Det gav mig tjugo minuter att vakna i sängen och tio minuter att borsta tänderna och få på kläderna. Att tända lampan och ställa om klockan var mitt sätt att vakna på ett relativt skonsamt sätt, även om gudarna ska veta att vakna var det sista jag ville. Vem lever frivilligt ett stympat liv, hade jag allt oftare frågat mig på senaste tiden. Mina kvällar slutade obönhörligen strax innan tio på kvällen. Somnade jag senare orkade jag överhuvudtaget inte med mig själv dagen efter. Efter nyår (1987/1988) och allt mer ju längre våren led blev jag allt tröttare på mig själv, på den jag var, på mitt jobb. Mitt liv. Om jag inte fick sova var det som om det korthus som min tillvaro vilade på rasade samman. Sömnen blev som ett immunförsvar mot självhatet. Tänk om jag kunde få ligga kvar i sängen.

När tänderna var borstade och kläderna någorlunda uppvärmda och mjuka, tog jag på mig jackan och stannade tvekande vid dörren. Skulle jag byta kläder? De jag hade tagit på mig var bekväma men allt annat än snygga. Nej, jag orkar inte bry mig nu. Men jag visste som alltid djupt där inne någonstans att jag skulle ångra mig senare på dagen, när jag var på väg hem genom folkmyllret på stan. Så var det nästan varje morgon, och eftermiddag. Kläder har alltid varit ett känsligt kapitel. När jag var liten kunde jag inte klä mig som jag ville, då bestämde föräldrarna. I tonåren fick jag inte klä mig som jag ville, det såg man till på skolan. Därför har jag aldrig riktigt lärt mig hur man gör för att hitta kläder som är bekväma och som stämmer överens med känslan inombords. Nåväl, jag gav mig ut i den kyliga och klara vårluften i Kortedala och det fick mig att känna mig lite bättre till mods. Från bageriet på andra sidan gatan luktade det gott av nybakta kanelbullar. Men jag var på väg till ett annat bageri. Tänkte på det underliga faktumet att samma lukt som doftade gott hemma utanför huset på morgonen, på min egen arbetsplats några timmar senare kunde kännas så pass förkvävande. Den tanken hade på senare tid allt oftare slagit mig. Som vanligt försökte jag titta in genom de neddragna persiennerna på bageriets framsida, men jag kunde inte se om det var någon där inne idag heller. Förmodligen hade de sin första rast just när jag var på väg till mitt arbete. I kemtvätten och konsumbutiken var det mörkt och stilla, som alltid vid den här tiden på dygnet. Jag önskade att jag precis som personalen där låg kvar i sängen och sov ännu några timmar. Men fåglarna som kvittrade, solen som höll på att stiga upp över horisonten och vädret som faktiskt var riktigt skönt fick mig att repa mod. Visst var det jobbigt att gå upp, men väl uppe och ute var det oftast skönt. Det som var påfrestande var nog i första hand känslan av att bageriyrket höll på att fånga mig i sitt grepp. Samtidigt var det ju ett tryggt jobb som jag behärskade och i sina bästa stunder var det riktigt roligt.

Förbi fotbollsplanen mellan höghusen tänker jag på att den är lika tom nu på morgonen som den alltid är och tomheten minner om en tid då Kortedala var en stadsdel för alla generationer. Någon enstaka sommarkväll bara kan man se en pappa sparka boll med sin son, men aldrig några spontana matcher mellan gårdens ungar. Den tiden är förbi. Min generation var kanske den sista som på tio minuter kunde få ihop två brännbollslag, fotbollslag eller röda-vita-rosenlag. Vi var alltid ute och lekte. Men här spelar det ingen roll vilken tid på dygnet man är ute och promenerar, det är aldrig några barn ute. Kanske dock mest för att det inte bor några barn här. Därtill är lägenheterna allt för små. Femtiotalsstandarden tilltalar inte barnfamiljer längre.

Efter fotbollsplanen går vägen genom en liten skogsdunge innan Citytorgets bebyggelse visar upp sin karakteristiska siluett mot den rodnande morgonhimlen. Visst fanns det en charm i att vandra genom stadsdelen på morgonen om våren och visst var det ibland riktigt skönt att komma ut i den friska luften och se den uppstigande solen. Det var bara inte värt att offra alla kvällar i veckan för det. Men här i den soligt friska vårdagsmorgonen, med fågelkvitter i öronen och en uppåtgående sol i ögonen kände jag mig trots allt relativt tillfreds med tillvaron. Jag fortsatte ner mot Citytorget och spårvagnshållplatsen. Passerade videobutiken, det lilla bageriet, fiskaffären, Ovrells och Konsum, Pizzerian, de två tobaksaffärerna, radiobutiken och den fina Allhelgonakyrkan. Hur länge får vi behålla den lilla Konsumbutiken uppe på Västra Midvintersgatan, tänkte jag ofta? Inte länge visade det sig. Den nya tiden kom så fort och då stängdes vår närbutik. Då dog en del av Kortedalas själ, även om vi hade kvar kiosken i huset där vi bodde.

Så kom jag fram till spårvagnshållplatsen, som vanligt allt för tidigt. Har verkligen svårt att komma för sent. Det känns ibland som en förbannelse. Alltid är det jag som får vänta. Där vid Allhelgonakyrkans spårvagnshållsplats brukade jag vänta på vagnen tillsammans med en kärring som alltid stod inklämd i ett hörn av väntkuren, alltid spanande efter spårvagnen, och alltid varmrökande en cigarett i hastiga bloss. Hon sög i sig cigaretten i djupa, giriga drag som hon genast blåste ut i ett maniskt upprepande tempo. Aldrig sa hon något, inte ens när det regnade och jag tvingades tränga mig in under taket, i molnet av rök. Det var som jag inte fanns i hennes värld. Samma ritual varje morgon, hon i hörnet av kuren, och jag vandrande fram och tillbaka på perrongen, bara vi två, och inte en enda gång talade vi med varandra, även om vi stod där tillsammans och väntade på vagnen i över två år. Vi hälsade inte ens på varandra. Snart skulle gubben från Jehovas komma med sina papperskassar. Hela resan ner till centralen satt han och läste i någon av sektens böcker. Honom talade jag heller aldrig med. En annan figur, som inte kom lika regelbundet men som jag ändå räknades in i gänget, var han som lite för ofta kom till hållplatsen bakis, rödögd och ostadig. Undrar vad han jobbade med, eller jobbade han inte? Jo det gjorde han för vi åkte ofta samma vagn hem på eftermiddagen. Dessa aparta individer och jag bildade ett gäng. Men var jag verkligen en av dem? Fast så kanske de också tänkte, bara jag inte blir en av dem. Antar att det var det som gjorde oss till ett gäng. Pliktkänslans kvarnsten höll allt mer på att kväva mig. Varför kunde jag inte bara bryta med allt och ge mig iväg, bort? Lämna den tillvaro som inte gav mig någon tillfredställelse längre. Varför tvingade jag mig själv att se på mitt arbete och den jag höll på att bli som om det var det enda alternativet för mig? Med stormsteg var jag, trots missnöjet, på väg att bli en av dem som tålmodigt väntar på spårvagnen och därigenom indirekt förverkligar andras drömmar istället för sina egna. Förändringen går långsamt först, men sedan allt snabbare tills ingen återvändo finns, och den som befinner sig i en sådan process rör sig genom den med ett ständigt växande tvivel, ända tills det, utan att man vet hur det gick till, är för sent att göra något annat än att invänta pensionen, den slutgiltiga befrielsen. Jag hade stått vid sidan av och iakttagit sådana processer många gånger på nära håll Vad jag behövde var någon eller något som kunde rubba min bana. Hade jag lidit av tvångstankar hade kanske elchocker fungerat, men nu led jag istället av bageriarbetshopplöshet. Idag tackar jag min lyckliga stjärna, för hjälpen fanns närmare än jag kunde ana där och då.

När spårvagnen äntligen kom såg jag till min glädje att det var den gamla typen. Ännu hade man i Göteborg inte helt gått över till de nya moderna jättevagnarna. Den gamla spårvagnsmodellen, som jag älskade, var murrigare och mycket sovvänligare. Den var varmare mörkare, mysigare och minde om gamla dagar. Det kändes tryggt att låta sig transporteras i den. Den nya modellen upplevde jag som ett mekaniskt monster. Kraftigt upplyst och med stela säten. Stora dörrar som om vintrarna blåste ut all värme som mödosamt upparbetats mellan hållplatserna. Där hade jag inte lärt mig att sova. Men den gamla vagn jag denna dag äntrade erbjöd mig en ledig fönsterplats. Där sjönk jag ner och tittade ut på den fina morgon som höll på att vakna till liv utanför.

Resan ner mot Kortedala torg gick som vanligt. Men precis innan spårvagnen rullade in i tunneln under torget såg jag en stor fet råtta som sprang mellan stenarna. Jag hatar råttor och även om jag satt inne i spårvagnen gick det kalla kårar längs ryggraden. I mörkret i tunneln växte bilden av råttan för mitt inre. Och för att skingra tankarna tänkte jag på mig själv som barn och hur jag då kunde skratta med hela kroppen. Hur skrattet liksom kom bubblande upp inom mig och bara växte tills jag inte kunde kontrollera det. Bröderna Marxfilmen, En dag i varuhuset, till exempel fick mig att skratta så jag rullade på golvet helt oförmögen till något annat än att bara ge mig hän i stunden. Det slår mig att det nog bara var i skrattet som jag var totalt närvarande, utan att tänka på omgivningen och hur den skulle uppfatta mig. Varför kan jag inte skratta så idag? Det verkligt förlösande skrattet som får en att glömma tid och rum och alla bekymmer, vart tog det vägen? Finns det där inne någonstans, eller har jag förlorat det för alltid? Idag kan jag aldrig skratta så, någonsin. Överhuvudtaget skrattar jag sällan, även om jag tycker något är roligt och jag uppskattar verkligen humor. Bra humor. Men skrattet har jag förlorat. Är det priset man får betala för att bli vuxen, eller är det en själslig skada jag lider av? Långt upp i tonåren jagade jag envist efter det där barndomsskrattet. Jag läste humortidningar, såg humorprogram på TV, lyssnade på Byteskomik på radion, ständigt på jakt efter detta befriande skratt som alltid tycktes lura bakom nästa hörn, eller nästa, eller nästa. Jag lärde mig roliga historier. Men ju mer jag letade desto längre bort försvann det. Visst kunde jag och kan ännu få andra att skratta, det händer ofta, men det ser jag snarare som en förbannelse. Det är själva skrattet jag vill ha åter. När jag var liten trodde jag inte på dem som sa att en riktig clown gråter inombords. Men idag vet jag att det är sant. Humor som inte bär på djupaste allvar är bara skit. Bra humor har alltid en kärna av allvar. Den som inte har skådat djupt ner i livets bottenlösa brunn, den som inte har fått smaka på tillvarons meningslöshet, den kan nog aldrig få mig att ens dra på smilbanden. Riktiga skratt skapas bara av riktiga erfarenheter. Kanske är det när man upptäcker det som man slutar skratta och istället på riktigt börjar uppskatta humor?

Vagnen skramlade snart vidare förbi Kvibergs regemente som ju liknar ett riktigt gammalt slott även om det inte är så himla gammalt. Det som idag är ett område som sjuder av föreningsliv och kommers var då ett inhägnat och förbjudet område som naturligtvis satte fantasin i rörelse. Vad försiggick där inne? Var det verkligen stora hemliga lokaler insprängda i berget? Hur såg det ut? Min egen lumpartid hade jag tillbringat på I21 i Sollefteå uppe i Norrland och där fanns ett berg med flera våningar insprängt, en hel stad sades det. Dit fick vi meniga soldater emellertid inte access hur mycket vi än tjatade på vårt befäl. Under närmare åtta månader var det ingen som tvingade upp mig i ottan. Klockan sju var rena sovmorgonen för mig och när vi låg i fält tog jag ofta frivilligt det första passet. Det var ganska speciellt att stiga upp först av alla i gryningen och höra knarret av snön under fötterna. När månen var uppe var det inte alls mörkt, bara kallt klart och magiskt. Kompaniet skulle ha kaffe och fruktsoppa till frukost och det var min uppgift att värma detta med ångkokaren. Först skulle det tändas i pannan. Det fixades enkelt med fotogen, och sedan var det bara att vänta. En sådan morgon minns jag särskilt. Jag höll på att lasta av någon från taket på bandvagnen som stod parkerad i skogsgläntan, i mitten av en ring med tält täckta av vita kamouflagenät. Röken från pannan och från tälten spred en angenäm doft. Plötsligt hör jag hur det knakar bland grenarna. Någon kommer pulsande genom snön. Först trodde jag det var vakten som skulle lösas av, men det visade sig vara ett befäl som jag aldrig, varken förr eller senare såg till, vilket gör händelsen än mer speciell. Han steg fram och lyste på mig med en ficklampa och började tala om vår litenhet i kosmos. Om hur man borde minnas mornar som denna, som tilldelats oss av högre makter. Hur kort livet är och hur värdefullt varje minut av det är. Det var nu inte mycket till samtal, bara en klok man som delade med sig av sin klokhet. Jag sa inte mycket. Stod bara där på taket och förundrades över att det fanns någon sådan inom den militära organisationen. Plötsligt började han sjunga, ”Good morning star shine”, från musikalen Hair. Sedan försvann han lika snabbt som han kom, men minnet av mötet bär jag med mig. Annars representerar lumpen en parentes i livet. Det jag minns är bara sådana där utomjordiska händelser, som den. Jag tilltalas allt mer av funderingen, tänk om det blev krig. Och ingen kom! Finns det inga soldater kan det inte bli krig. Därför bestämde jag mig efter hemkomsten från lumpartiden att jag skulle totalvägra om jag inkallades till repmöte. Men det fick jag aldrig chansen att göra, för innan dess förflyttades jag till personalreserven, av besparingsskäl.

”Nästa Bellevue” ropades det i högtalaren. Här gick cigarettkärringen av i sällskap med sin schalettprydde väninna, som idag liksom alla andra dagar gått på vid Kortedala torg. Nästa hållplats på vägen mot centrum och bageriet på Avenyn var SKF och sedan Gamlestadstorg. Känslan av missnöjdhet med att tvingas sitta på vagnen med de andra aparta individerna som var vakna när alla vettiga människor låg och sov var en aning kluven. Med viken rätt kritiserade jag dem? Vem är jag att döma? Jag som aldrig vågade konfrontera någon med mina tankar och åsikter. Alla har en plats att fylla och alla människor har rätt att leva sitt liv som de vill. Vi ska vara tacksamma för att någon vill gå upp och vill jobba när andra sover. Alla människor är lika mycket värda. Varför kände jag då sådan avsky för medresenärerna? Förmodligen för att jag i dem såg mig själv, om några år.

Eftersom det var tidig morgon åkte spårvagnen inte snabbspåret utan tog vägen över Redbergsplatsen. Det gav mig några extra minuters respit. Det fördröjde det oundvikliga och gav mig ytterligare några värdefulla stunder i ensamhet på vagnen.

Vid Redbergsplatsen stannade spårvagnen till lite längre än vanligt. Den gjorde så ibland för att vänta in någon annan vagn. När jag tänker på det idag var det många små saker som sammanträffade just den här morgonen. Så är det väl alltid, men man lägger lättare märke till livets tillfälligheter och slumpartade karaktär när det händer något betydelsefullt, just på grund av sammanträffandena. Denna morgon gjorde det sammantaget att jag lite senare befann mig just på Ullevis spårvagnshållplats, vid just den tidpunkten.

När spårvagnen stannade där lade jag först inte märke till något speciellt. Men något fick mig ändå att reagera. Något var annorlunda. En man kliver på vagnen, närmare två meter lång, med en stor schäferhund i band. Hans rörelsemönster och hans sätt att titta på oss andra avslöjade att han inte var en av oss. Han var uppenbart inte på väg till något tråkigt, grått och själsdödande arbete. Han ställde sig vid stämplingsapparaten och svepte med blicken över vagnen. Han såg ganska mycket ut som ett typiskt fyllo men verkade inte påverkad. Det var något med honom som gjorde honom svårplacerad. Hunden flåsade i kopplet och såg hotfull ut. Just i det ögonblicket stannar tiden. Det som händer sedan är overkligt och jag undrar fortfarande om det verkligen hände.

Passagerarna sitter blickstilla och väntar på vad som ska hända. Det gör även föraren, för spårvagnen rör sig inte ur fläcken. Mannen sträcker på sin redan långa hals och med tydlig klar röst, på utpräglad göteborgsdialekt, säger han: ”Här sitter ni. Jävla Svenssontyper! På väg till arbetet! Fy fan va rediga ni är! Hur i helvete orkar ni! Vem tackar er? Förbannade idioter!” Ingen varken säger eller gör något, än mindre rör sig. Om vi låtsas som han inte finns kanske han lugnar ner sig och sätter sig längst bak i vagnen så att färden kan fortsätta. Alla undviker ögonkontakt med honom. Tiden står stilla. Bara han där framme rör sig. Ingen vågar så mycket som andas. För mig själv tänker jag att det ju är sant det han säger. Vi är en samling skötsamma, plikttrogna individer som tvångsmässigt gör samma sak varje dag utan att reflektera över det. Men jag sitter lika paralyserad som alla andra och tittar utan att titta på avvikaren, som brutalt bryter sig in och stör våra liv, som kastar grus i våra maskinerier.

För varje bänkrad han passerar på sin stolta vandring bak i vagnen, pustar människorna han passerar ut, en efter en. Och precis när jag tror att han har passerat även min rad, stannar han och vänder sig om istället. Böjer sig ner mot mig och tittar mig rakt in i ögonen. Hunden snuddar vid mitt ben eftersom platsen bredvid mig blivit ledig. Blodet fryser till is i ådrorna. Adrenalinet pumpar i kroppen. Han böjer sig ännu mer, ner mot mitt ansikte. Omöjligt att titta bort. Och när hans mun bara är några decimeter från örat viskar han: ”Din idiot. Du är alldeles för ung att sitta här. Titta på dom”, säger han och sveper med armen över vagnen. ”Tänk dig för helvete för. Ägna dig åt vettiga saker istället för att åka spårvagn vid den här tiden på dygnet. Titta, det är lik som sitter här. Levande döda på väg mot sin undergång. Är det vad du vill få ut av livet? Än finns det hopp. Försitt bara inte chansen”.

När han sagt detta reser han sig hastigt upp. Min puls går ner. Ett märkligt lugn infinner sig. Jag söker hans blick, men han har redan vänt sig om och är på väg ut genom mittdörrarna. Allt är över på bara någon minut och sedan är allt som vanligt igen. Spårvagnen skramlar vidare.

Inget har egentligen hänt, och ändå är allt förändrat. Efter mötet med mannen kunde jag inte luta mig mot rutan och slumra in igen. Hans ord slog i ett slag hål på lögnen om mitt liv. Där på Ullevis spårvagnshållplats öppnades mina ögon. Den snara som sedan länge legat redo runt min hals drogs plötsligt åt. Äntligen fick jag den knuff jag så väl behövde för att rubba mina cirklar.

Ett frö till en tanke var planterat och från den stunden blev livet sig aldrig riktigt likt. Efter det mötet var det omöjligt att vända åter in i tryggheten. Men det skulle dröja innan fröet fick fäste och det skulle dröja ännu längre innan det resulterade i något som jag kunde uppskatta.

Spårvagnen rullade sakta vidare bort mot centralen, men jag befann mig fortfarande på Ullevis hållplats, med mannens ord ringande i örat. Det gjorde ont i kroppen, något djupt där inne längtade efter att få komma ut, något nytt, som tärde och sprängde. Kroppen skalv av ängslan, samtidigt som jag klamrade mig fast vid den kvist jag så länge hängt vid. Hur skulle jag kunna våga kasta mig ut, våga släppa taget? Hur fan skulle jag göra, med allt?

Tankar om alkohol i semestertider IV

Alkohol som brukas i måttliga mängder är för de allra flesta något positivt, men om allt fler dricker allt mer beroende på att tillgängligheten ökar kan bilden snabbt bli en annan, speciellt om man sträcker ut tidsperspektivet.

Vad jag vill visa med min kulturvetenskapliga alkohol- och drogforskning är att om man verkligen vill gå på djupet med alkohol- och drogfrågan måste man öppna sinnena och lyfta in såväl materialiteten som teknologierna i analyserna av kultur och det sociala. Man bör i alla fall inte avfärda dessa aspekter på förhand genom att bestämma att sådant inte behöver beaktas.

Har man väl börjat tänka i dessa banor inser man lätt att det finns hur många exempel som helst på icke-mänskliga aktörer. Till exempel flaskan som visade sig vara en oundgänglig framgångsfaktor i lanseringen av Spendrups öl Old Gold, eller vin som tappas i så kallade bag-in-box som gett upphov till ökad försäljning, samt inte minst lanseringen av Absolut vodka som uteslutande bygger på flaskan (se Hamilton 1994).

Den forskning jag utför har som yttersta mål att bidra till ökad hälsa, därför hoppas jag att ingen känner sig provocerad av dess i detta sammanhang oortodoxa anslag. Forskningen bedrivs av en aktör som känner oro inför den nuvarande alkoholpolitikens konsekvenser. Alkoholens skadeverkningar har man ännu inte sett den fulla vidden av, beroende på att Sverige fortfarande befinner sig i början av en tendens till ökande konsumtion.

Detta betyder inte att någon ska avstå från njutningar, tvärt om. Men man både kan och bör fundera över vilka njutningar man nyttjar och hur ofta man begagnar sig av dem. För att göra det behöver man tankeverktyg, och med hjälp av begreppet aktör och insikten om att alla aktörer som sätt i samband med varandra ger upphov till ömsesidigt förändrande event, ökar möjligheten att kunna utarbeta en alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister.

Solidaritet definieras här som en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra. Det betyder att ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör varken kan eller bör betraktas som en isolerad ö.

Tankar om alkohol i semestertider III

Denna bloggpost handlar om att betrakta alkoholen som en aktör i eget namn. Tänk till exempel på det gigantiska utbud av olika alkoholhaltiga drycker som finns att tillgå. Aktören alkohol har verkligen lyckats nå spridning i rummet genom att ingå olika föreningar och anpassa sig till alla typer av smakriktningar. Campari som är bitter är en ytterlighet och den sockerstinna bananlikören en annan. Glögg dricker man varm och Jägermeister iskall. Öl finns i en massa olika alkoholstyrkor och smakvarianter i den svagare delen av registret och Stroh rom med sina 80 % finns i den starkare delen. Däremellan finns en uppsjö av varianter på temat vin. Enkla lantviner säljs till ett lågt pris och förpackas företrädelsevis i så kallade bag-in-box. Men vin kan också, genom att lagras på ekfat i exklusiva, franska slottskällare, betinga ett i princip hur högt pris som helst. Genom att liera sig med humle, malt och källvatten når alkoholen spridning hos vissa kategorier av människor, och genom att liera sig med druvsaft attraheras andra grupper.

Öl, vin och starksprit har emellertid den egenheten att dess smak inte är direkt tillgänglig för alla, vilket innebär ett initialt motstånd. Men när man väl lärt sig uppskatta smaken finns ett i det närmaste oändligt utbud att välja från. Om man till detta lägger det populära fenomenet alkoläsk och söta cidervarianter visar alkoholen sin exceptionella förmåga att nå spridning, för i dessa produkter finns inget som helst inneboende motstånd. Alkoläsk och cider smakar samma som de alkoholfria varianterna av samma drycker som säljs i livsmedelsaffärerna. Den som gillade alkoholfri cider som barn kan enkelt byta ut denna till en variant med alkohol, utan att behöva utveckla smakpreferenserna nämnvärt, och när man väl lärt sig uppskatta alkoholens verkningar är det enkelt att söka sig vidare. Det varierade utbudet gör att det finns en alkoholsort för snart sagt alla typer av humör och stämningar och för alla tillfällen.

Man kan inte annat än imponeras av aktören alkohols förmåga att nå spridning. Frågan vem som utför själva arbetet blir med detta perspektiv ointressant. Teorierna som här satts i verket handlar om att uppmärksamma konsekvenser, inget annat.

Resonemanget kan fortsätta genom att fokusera de förbindelser som kan identifieras mellan aktörerna i nätverket. Musiktidningen Mojo passar att inleda den analysen med. Det som gör tidningen lämplig för ändamålet är att den kan sägas utgöra ett praktexempel på hur olika aktörer, genom att sättas i samband med varandra, kan gynnas av det event som mötet ger upphov till. Den som köpte novembernumret 2007 av tidningen fick på köpet en CD med kända sånger om cigaretter och alkohol. Genom att liera sig, gå samman till en enhet skapas här ett litet nätverk av papperstidningen, CDn samt alkohol och cigaretter. Eftersom papperstidningen och CDn kan sägas vara på väg att tappa mark på den ekonomiska marknaden kan man se dess liering eller förbindelse med alkoholen och cigaretterna som dels ett försök att sälja fler lösnummer, dels ett exempel på agensen som alkoholen förväntas vara laddad med.

Andra exempel på sådana förbindelser finner man inom resebranschen som ofta använder bilder där alkohol spelar en framträdande roll för att sälja resor. Alkoholen når genom sådana förbindelser spridning och förknippas med positiva värden som semester, ledighet och vila samtidigt som reseföretagen säljer resor. Betraktat som ett event blir det uppenbart att såväl reseföretagen, platserna som marknadsförs med hjälp av alkohol, samt givetvis alkoholen, och även resenärerna, påverkas ömsesidigt i och genom arrangemanget.

Länge har man sålt resor till Skottland med hjälp av Whisky, och man har sålt whisky med hjälp av Skottland. Innan resorna dit exploderade i popularitet var Skotsk whisky i princip synonymt med blended whisky, men när många människor, kanske som en konsekvens av det stora antalet resor till Skottland (se t.ex. Ellsberger 1999:44), upptäckte att det fanns väldigt många fler destillerier än de stora och välkända som producerar blended whisky skapades en efterfrågan på singel malt. Och som en konsekvens av detta kan den som är intresserad av whisky sedan 1990-talet välja och vraka ur ett enormt utbud av flaskor, årgångar och lagringstider. Och i dessa flaskor, i

varje butelj äkta skotsk maltwhisky finns, brukar man säga, ett koncentrat av det skotska folkets själ och dess födelseplats på jorden. Whiskyn utgör det livsblod som sedan århundraden tillbaka förenar landets sköna men vilda natur och dess mänskliga inbyggare. (Ellsberger 1999:9).

Samtidigt som man säljer en produkt säljer man ett land, en natur, ett folk och 85 % av whiskyn säljs på export. Whisky har på detta sätt kommit att bli en betydelsefull inkomstkälla för landet, vilket skapar ett mycket speciellt beroendeförhållande med långtgående konsekvenser. Whiskyindustrins exportinkomster uppgick 1997 till 29 miljarder kronor och skapade 60000 arbetstillfällen (Ellsberger 1999:45). Ett exempel så gott som något på nätverkets vittförgrening och dess betydelse för ett sådant sammanhang som Skottland kan sägas utgöra. Väldigt många människor har på detta sätt gjorts beroende av aktören alkohol och genom att man indirekt lever på att den sprids över världen inser man lätt styrkan i arrangemanget.

Vad händer om röster höjs för att begränsa tillgången på alkohol i världen? Alkohol är utan tvekan en miljardindustri med giganter som Guinness, Carlsberg, Budweiser och andra multinationella bolag. Tänk om företagen, dessa enorma nätverk av aktörer i samverkan, börjar känna sig hotade? De har då enorma resurser att mobilisera i kampen för överlevnad. Därför är det så viktigt att aktualisera tanken om att stora multinationella företag varken kan eller får betraktas om enskilda aktörer. Ett stort företag/starkt nätverk framstår och agerar givetvis som om det vore en aktör, och har även allt att vinna på att betraktas som en sådan. Men alla nätverk har en minsta beståndsdel, och det är förmågan att skapa förbindelser som bestämmer hur mäktigt eller stort nätverket blir.

Baksidan av arrangemangen blir uppenbar om man betraktar dem med hjälp av event- och aktörsbegreppen, för ju fler förbindelser som skapas och används för att sälja, inte bara resor, desto fler aktörer gör sig beroende av att den dominerande bilden av alkohol även fortsättningsvis är den rådande. Systemet eller nätverket blir därmed i hög grad självorganiserande. När alkoholen väl finns i nätverket är det sammanhanget som bestämmer utfallet och inte någon eller några enskilda aktörer. Förbindelser som i initialskedet ser ut att vara harmlösa och enbart positiva kan därför över tid, genom många aktörers handlingar, i ett komplext nätverk, förvandlas till något helt annat än vad någon kunnat förutse.

Tankar om alkohol i semestertider II

Bryggeriföretaget Spendrups är ett välkänt företag som passar utmärkt för att visa hur man kan tänka kring alkohol, med hjälp av begreppet aktör som finns och dyker upp i flera av bloggposterna här på Flyktlinjer. Som underlag till analysen används boken Dryckesbröder. Spendrups från säker källa, av Hans Wigstrand.

Företaget hade sin (första) storhetstid under ”mellanölseran” från mitten av 1960-talet fram till 1977 då ölet inte längre fick säljas utanför systembolaget. Efter mellanölsförbudet sjönk ölförsäljningen i Sverige med 30 % och för att rädda familjeföretaget tvingades man till olika insatser. Men i processen var bröderna, de mänskliga aktörerna Jens och Ulf Spendrup, inte ensamma. För att lyckas krävdes att man lierade sig, inte bara med mänskliga utan även med icke-mänskliga aktörer. En bra och välrenommerad reklambyrå (med allt vad det innebär) kan vara en sådan aktör eller snarare ett sådant nätverk av aktörer men det finns också andra som visat sig minst lika betydelsefulla.

[Ulf och Jens ser snabbt till] att trycka upp visitkort med Löwenbrau på, istället för Grängesbergs Bryggeri AB. – Jag såg att varje dag som vi inte hakade på det här rusande tåget, så var det en miss för vår framtida plattform. Med visitkorten impregnerades företaget mer av Löwenbrau, säger Ulf Spendrup. (Wigstrand 2003:21).

Det krävs alltså mer än en reklambyrå, två hårt arbetande bröder och ett antal bryggerianställda för att ta företaget ur krisen, och en viktig aktör i den processen var uppenbarligen ”ölet med turkos färg och lejon på” (ibid). Mänskliga aktörer står sig med andra ord slätt utan ”samarbete” med teknologier, varumärken och annat som analytiskt kan betraktas som aktörer. När sådana aspekter uppmärksammas har fokus flyttats, från frågan; är det sant? Till, fungerar det? För identifieringen av aktörer handlar inte om att verkligheten skulle ha förändrats, det handlar bara om att den granskas med andra ”glasögon.” Framgångarna, menade man på Spendrups, vilade allt för mycket på en enda produkt, Löwenbrau. Det ansågs inte långsiktigt hållbart. Hösten 1979 smyglanseras därför en ny produkt:

Spendrups, på Stockholms guldkrogar. Spendrups är ett gott öl, ett fint folköl om man så vill. Här ska inte slås på stora trumman med helsidesannonser om ett öl ingen riktigt vågar tro ska kunna bli något. Ingen marknadsföring. För på samma sätt som man på 1960-talet testade en varas framtid genom att göra en annons, låter man ”läckergommarna” på Tore Wretmans Operakällaren göra tummen upp eller ner för flaskan. Den har en rödvit etikett som påminner om Mumms champagne Cordon Rouge. (Wigstrand 2003:33).

En rad aktörer kan här identifieras, förutom de uppenbara mänskliga. Operakällaren är en, som drar till sig betydelsefulla människor/aktörer, och med hjälp av detta nätverk, det vill säga allt som är knutet till och kan förknippas med Operakällaren, hoppas man kunna sätta fart på försäljningen. Även flaskans etikett nämns som en faktor för framgång. Det räcker inte med en bra produkt och heller inte att den når en inflytelserik publik, ölet måste även förpackas med omsorg om det ska ha någon chans på markanden.

Lite längre fram i Dryckesbröder går det att identifiera ytterligare ett nätverk av aktörer som visat sig vara oundgängligt för Spendrups framgångar:

Under hela 1980-talet backades Spendrups upp av massmedierna. – Pripps gjorde sig ovän med medierna. De gick ut och sa att Sverige bara behöver ett bryggeri. Expressen gjorde nidartiklar, där man hängde ut företagsledare och tittade på enskilda vd:ars sätt att ta betalt. Vi var två unga gullegrisar och krönte det här med det privata alternativet. Jag vet inte hur mycket det var Leons och byråns verk. (Wigstrand 2003:89).

Media, det vill säga journalisterna på Expressen, tryckpressarna och så vidare, samt pappersupplagan och hela distributionsledet som krävs för att kunna sälja tidningen ”hjälpte” bröderna att nå framgång och det resulterade i att aktören alkohol spreds i sammanhanget som allt och alla delar med varandra.

Om man granskar vad som sägs i boken Dryckesbröder med hjälp av begreppen event och aktör ökas förståelsen för hur alkoholkultur är något som görs, av aktörer sammankopplade i nätverk. Det är ett faktum att öl varken kan bryggas eller säljas utan en hel massa teknologier och en ekonomisk infrastruktur. Därför bör dessa aspekter betraktas som minst lika väsentliga faktorer för helheten som människorna vilka utför det praktiska arbetet.

1985 föds ett nytt öl. Det har länge skvalpat som idé i bryggmästare Hiltmans huvud, men ledningen har sagt nej. Men nu är rätt tid att sjösätta superpilzen ”Old Gold”. Så har ledningen bestämt. [Operakällaren] är enda kanalen ut eftersom Systembolagets policy är att gynna returglas när det gäller svenska märken. Här är det inte fråga om returglas. Lanseringen gäller ett exklusivt öl i engångsflaska med gammaldags design. Konstrådet Carl Fredrik Hultenheim, som bland annat är reklambranschens smakråd och kunskapsbank i typografiska spörsmål, dömer ut flaskans mörka glas och form i branschtidningen Resumé och menar att flaskan vore lämpligare att använda som behållare av ättika. Men konstrådets åsikt till trots, Old Gold blir en succé och finns snart i Systembolaget hyllor. (Wigstrand 2003:93f).

Ett exempel så gott som något på att agens, det vill säga förmågan att få något att hända, inte självklart och uteslutande bör tillskrivas människor. Givetvis kan man spekulera i frågan om vad som är hönan och vad som är ägget, men om nu alla är eniga om att flaskan utgjorde en aspekt av försäljningsframgången, då borde det kunna användas som motiv för att tillskriva även icke-mänskliga aktörer agens, åtminstone i analysen.

Frågan jag vill rikta uppmärksamhet mot är följande: Vad händer om man slutar göra som Hans Wigstrand och en hel massa andra författare och forskare gör, det vill säga bestämmer sig på förhand för att enbart människor äger förmåga att få något att hända i världen? Svaret är att förståelsen för hur förändring går till vidgas betydligt, och denna kunskap behövs om man ska kunna utforma en ny, långsiktigt hållbar alkoholpolitik.

Tankar om alkohol i semestertider I

Under ett antal år nu har jag arbetat med ett kulturvetenskapligt projekt rörande alkohol och droger. Det har blivit några bloggposter om det, men jag tänkte att det så här i semestertider kan finnas en poäng med att uppmärksamma ämnet igen. Alkohol och missbruk är ständigt aktuella frågor. Och jag som kulturvetare vill dra mitt strå till stacken. Bidra med mina kompetenser.

Projektets syfte har varit att konstruera tankeverktyg som kan användas i arbetet med att utforma långsiktigt hållbara förhållningssätt till, framförallt alkohol. Utgångspunkten för projektet är att missbruk utgör en aspekt av det i samhället inneboende och utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras och når spridning genom bland annat böcker om vin och sprit, filmer med drogrelaterad handling, rockbiografier samt (reklam för) vin- och whiskyresor.

Svar på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör, som jag ser på det, även sökas i analyser av hur och var innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Frågor som: Hur talas det om alkohol och droger, var finns berättelserna om och bilderna av dem och hur sprids dessa, blir med andra ord också viktiga. För det är i och genom sådana processer som (miss)bruk växer fram, över tid.

Inte minst blir sådana insikter viktiga att uppmärksamma om man vill nå ut till den stora gruppen medborgare som inte anser sig ha några problem, men ur vilken missbrukare och problemkonsumenter emanerar. Som kulturvetare känner man sig emellertid tyvärr ofta som en katt bland hermelinerna när man försöker sprida kunskaper och insikter utanför den egna kretsen, men det hindrar inte mig från att ändå försöka. Tankarna som lanseras ska inte betraktas som alternativ till konventionell forskning, det är ett komplement och ska läsas som en inbjudan till dialog.

Kulturvetare beskylls ibland för att vara relativister eller kunskapsfientliga (jfr Pinker 2006, Halldén 2005). Inget kunde vara mer felaktigt. Inom kulturvetenskapen finns däremot en lång tradition av att studera hur kunskap blir just kunskap (se t.ex. Foucault 1993, Epstein 1996, Fleck 1997, Latour 2000) och det arbetet misstas av vissa för att vara en kritik av kunskapen. Låt mig därför börja med att säga att all forskning är viktig och behövs, fast till olika saker och på olika sätt.

För att inse att det krävs inskolning och motivation för att lära sig att uppskatta alkohol behövs ingen ingående forskning. Fråga vilket barn som helst vad de tycker om vin. Detta och liknande resonemang leder över till en viktig kulturvetenskaplig insikt, nämligen att alla smakpreferenser och uppfattningar är kopplade till kontexter. Alkoholens kulturella innebörder uppstår tillsammans med kulturen, i en process av ömsesidig tillblivelse och det är också där, det vill säga inom ramen för kulturen som alkohol blir allt det den förknippas med. Därför måste den vetenskapliga blicken (också) riktas dit, inte minst om man vill förstå hur man ska kunna arbeta för ökad hälsa.

Ett analytiskt begrepp lämpligt för att förstå en sådan process hämtas från de franska filosoferna Gilles Deleuze och Felix Guattari (2003:156); Event. Det riktar uppmärksamheten mot mötet mellan entiteter eller aktörer och kan användas för att medvetandegöra det faktum att möten innebär ömsesidig påverkan (se även Deleuze 2004:194ff och Latour 2000:126). Kultur är en process och i en sådan finns bara vägar framåt, ständig förändring. Inget är sig någonsin likt. Förutsättningarna för tillvaron skapas hela tiden i och genom det aktuella sammanhanget.

Eventet är dock inte ett tillstånd som föreligger utan istället det som aktualiseras i och genom föreliggande tillstånd, vilket är en viktig distinktion. Deleuze och Guattari (2003:156) använder begreppet för att synliggöra resultatet eller utfallet av tillblivelserna som möten mellan aktörer leder till. Och till saken hör att varje aktualiserat utfall eliminerar en hel massa alternativa utfall som lika gärna hade kunnat realiseras. Världen framskrider med andra ord inte linjärt och den går följaktligen inte att förutse med någon säkerhet.
Alkoholen finns inte bara i kulturen, kulturen finns även i alkoholen och båda aspekterna förändas såväl processuellt som ömsesidigt, i och genom event. Världen blir till i och genom möten där intryck, impulser och olikheter ömsesidigt påverkar helheten, sammanhanget. Event är ett tankeverktyg som kan användas för att förstå hur något immateriellt, något som uppstår mellan aktörer kan ge upphov till agens.

Begreppen som lanseras är framförallt en metod för att lära sig tänka annorlunda, en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar som, av den franske sociologen Bruno Latour (se 1998:11ff), benämns aktörer. Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins).

Även begreppen som konstrueras av forskare, liksom denna artikel, kan förstås i termer av event. Att sätta begrepp i samband med iakttagbara fenomen kan resultera i förändrande möten, om arbetet läses av någon vill säga och om texten förmår läsaren att göra något. Begreppet event riktar den analytiska blicken mot kulturen som är den ”plats” där mänskliga aktörer dagligen sätts i samband med bilder av alkohol och droger.

Varken drogerna eller kulturen går oförändrade från mötet.

Vad sägs om lite fokus på här och nu?!

När det sker, det som skedde i Norge i fredags är det lätt att det upptar allt fokus. Det är lätt att glömma att världen där ute, verkligheten och kulturen, rullar på. Blir till. Ständigt. Man glömmer lätt det.

Vill därför reflektera över det, istället för att spekulera över skuldfrågan eller den mentala statusen på gärningsmannen. Det är ju det han vill, få uppmärksamhet. Det bästa vi kan göra för att förhindra att detta händer igen är att ignorera honom. Nu när han sitter isolerad i häktet kan och bör vi som inte är inblandade i fallet ägna oss åt annat än spekulationer.

I USA brottas man med en budget som verkar svår att få i balans, och demokrater och republikaner står som det verkar långt ifrån varandra. Kommer man inte överens kan det få långtgående konsekvenser för världsekonomin, för alla, över hela jorden. Inte minst de fattiga, till exempel dem som svälter på Afrikas Horn. AIDS skördar offer, varje dag i Afrika. Hur ser skuldfrågan ut där? Offren i Afrika, vem går fri från skuld där? Ingen i västvärlden. Ingen, såvida man inte står helt utanför den ekonomi som vi bygger vårt välstånd på.

Alla människor på hela jorden, alla vi som lever här och nu, är sammankopplade. Ingen kan svära sig fri från skuld för det som sker. Alla har del i världens tillblivelse, på ett eller annat sätt. Alla sitter i samma båt, och det är helheten som ger upphov till konsekvenserna som vi sedan kan iaktta. Det borde ägnas större uppmärksamhet och intresse än vad som är fallet idag. Det är ett faktum att vi människor, oavsett vad rymdforskningsvurmarna än hävdar, bara kan leva på ett enda ställe i Universum: Jorden. På gott och ont är vi hänvisade hit, och till varandra.

Vi borde ägna detta mer eftertanke. Vi borde samtala mer om hur vi gemensamt skall hantera den situation vi kollektivt befinner oss i och genom våra handlingar ger upphov till. Kort sagt borde vi ta mer vara på nuet. Allt för mycket och allt för ofta lever vi i och fokuserar ett fjärran sen. Det är nu vi lever, och nu, och nu. Ständigt.

Vill därför rikta uppmärksamhet på dagens Under Strecket. Där skriver Merete Mazzarella om åldrandet och alla de myter som finns kring det. Om att det inte ser lika hoppfullt ut som, till exempel dem som säljer pensionsförsäkringar vill få oss att tro. Om att det framgångsrika åldrandet, den rika, stimulerande och åldersförnekande ålderdomen i hög grad är en klassfråga. Hon skriver att,

det är människor med privat förmögenhet eller goda pensioner som har de bästa förutsättningarna och det är också de som lyfts fram i medier och reklam. (Fast reklamindustrin föredrar att låta gamla spelas av människor som bara är medelålders: 65-åringar får spelas av personer som ännu inte fyllt 50.) När det gäller förväntad livslängd har skillnaden i många länder ökat mellan fattiga och rika – och mellan välutbildade och lågutbildade – och i de fattigaste delarna av USA har den förväntade livslängden för kvinnor sjunkit drastiskt de senaste decennierna. I USA är typ2-diabetes – alltså vuxendiabetes – dubbelt så vanlig bland svarta som bland vita och dessutom är det dubbelt så vanligt med allvarliga komplikationer som blindhet och amputationer. Jämförelser mellan rika och fattiga länder visar naturligtvis på mer spektakulära skillnader. Tänkvärda är också genusskillnaderna. De riktigt gamla är nämligen till största delen kvinnor: kvinnor lever längre än män, av dagens 100-åringar är bara en sjättedel kvinnor. Gamla kvinnor är oftare ensammare än gamla män och en 60-årig kvinna som blir änka har betydligt sämre chanser att hitta en ny partner än en jämnårig man som blir änkling. Därför är det också färre gamla kvinnor än gamla män som kan räkna med kärleksfull anhörigvård i hemmet. Eftersom kvinnor dessutom tenderar att ha sämre löner och därmed också sämre pensioner än män är gamla kvinnor fattigare.

Det manar till eftertanke. Man kan drömma om en rik och stimulerande ålderdom, men det är här och nu man lever. Det är här och nu man måste få ihop sin vardag, sitt liv. Det är här och nu allt står på spel. Vi lever inte i den bästa av världar, vi lever i denna världen. På gott och ont. Och vi har alla ett ansvar för den, och alla de konsekvenser den ger upphov till.

Jag är på väg till Turkiet nu. En vecka med sol och bad, avkoppling, vila och återhämtning. Sedan börjar arbetet igen. Arbete är vad livet och året mest består av, inte fritid och semester. Och jag tänker ägna det kommande arbetsåret åt att fundera vidare på hur kulturteorier och ämnet kulturvetenskap kan användas i arbetet med att skapa en bättre värld för alla.

Det är ett stort arbete. Det är ett mödosamt arbete. Och det är ett arbete som kanske inte kommer att kunna ros iland, av mig. Varken under det kommande året eller under mina återstående år i arbetslivet. Men jag har bestämt mig för att det är vad jag tänker göra. Ställa mina kompetenser till förfogande i det kollektiva arbetet med att skapa en bättre värld för alla.

Den världen är en värld som insett sin obetydlighet i Universum, men som samtidigt förstår livets värde. Det är en värld som insett hur beroende av varandra och hur sammankopplade vi människor är. Det är en värld där man tar hand om varandra, där man känner solidaritet med alla. En värld där men ser och lyssnar på sina medmänniskor.

En vecka till med semester, skönlitteratur och vila. Sedan är det hög tid att ta itu med alla spännande uppgifter som bara ligger där och väntar. Jag är tacksam över att jag har ett arbete som ger mer tillbaka än vad det tar. Det är mitt sätt att ta vara på den tid jag har här på jorden. Mitt sätt att leva livet, fullt ut.

Här och nu!

Var går normalitetens gräns?

Alla kriser har faser. Just nu är vi inne i en fas där det handlar om att förstå vem förövaren är, och hur det är möjligt att utföra fasansfulla gärningar. Och som alltid söker man svaret på ett ställe, hos gärningsmannen (exempel från dagens tidningar finns här, här och här), i hans barndom, hans personlighet eller bland hans vänner. Det är där som svaret förutsätts finnas. Men är det alldeles säker att svaret finns där, och inte i det kulturella sammanhang som vi alla är en del av?

Går det att förklara denna typ av handlingar med hjälp av hänvisning till en persons psyke eller biologi? Eller söker man svaret där man har verktyg, även om det inte finns där man söker? Bara för att det är de verktygen man har bestämt sig för att använda. Jag är benägen att tro det senare och vill därför föra fram en alternativ förklaring. En lite mer komplex förklaring. En förklaring som gör det svårare för samhället att sätta parentes kring Anders Behring Breivik. Det är ju så vi brukar göra. Definiera ut det sjuka, och sedan pusta ut och fortsätta som vanligt. Skulden läggs på en enskild, galen individ och det övriga samhället friskrivs.

Ett sådant agerande handlar om att sticka huvudet i sanden. Dådet som utfördes i Norge fredags går inte att förklara på ett, och ett enda sätt. Det är resultatet av en hel massa interagerande delförklaringar. Det är inte nätets fel, det är inte Behring Breiviks fel, det är inte någons fel. Det är en händelse som frammanats av ett system, av ett kulturellt sammanhang där vi alla ingår. Det är ett ytterlighetsfenomen, inom ramen för det normala.

Och det är viktigt att man ser det så, som ett fenomen (visserligen extremt, men ändå) inom ramen för det normala. Händelsen i sig är exceptionell, den är är oacceptabel och den måste fördömas. Lika fullt är den ett resultat av det sammanhang vi alla delar.

Accepterar vi den synen på kultur, att det är ett resultat av handlingar och att det är en helhet där alla ryms. Då sprids ansvaret för handlingen ut. Fler blir delaktiga, och många har anledning att se över sina tankar och sina handlingar. Och det är som jag ser det den enda vägen fram, bort och ut ur den låsning vi som samhälle annars riskerar att hamna i. Accepterar vi att det var ett dåd utfört av en galen gärningsman, då accepterar vi att det inte är något fel på det sammanhang vi lever i.

Allt som sker, sker inom ramen för helheten som alla är en del av. Allt sker inom kulturen. Och det är helheten som måste granskas för att man ska kunna förstå hur det som hände kunde ske. Gränsen mellan det normala och det onormala är skapad. Det är en kulturell konstruktion. Den är meningslös, och till och med farlig. Det som hänt har hänt, och det går aldrig att gardera sig mot något sådant. Förstår vi det har vi kommit en lång väg mot ett annorlunda, bättre samhälle. Och då kan arbetet med att försöka förstå logikerna vilka styr helheten börja.

Låt oss inte fastna i en skulddiskussion där vi söker ett enkelt svar på frågan: Varför? Låt oss ta tillfället att se över hur vi ser på varandra. Nästa gärningsman finns mitt bland oss, det vet vi. Behring Breivik är inte unik. Han är en människa som du och jag. Och om vi på allvar vill förhindra att detta sker igen, då måste vi förstå den kultur där det händer.

Dåd som dessa går inte att förklara, men det går att förstå mekanismerna som gör dem möjliga och det sammanhang där de utförs. Mekanismerna är många, väldigt många. Och sammanhanget är komplext. Ingen enskild expert får därför tilldelas tolkningsföreträde. Svaret på frågan kan bara växa fram i en samtalsinriktad, öppen och förutsättningslös dialog mellan psykologer, poliser, samhällsvetare, kulturvetare och så vidare. Och det samtalet kan och får inte handla om att positionera sig eller sitt ämne. Kompetenserna som samtalsdeltagarna besitter måste stötas och blötas mot varandra, förutsättningslöst. Bara så kan en fördjupad analys växa fram. Och den i sin tur bör ligga till grund för arbetet med att skapa ett bättre, mer långsiktigt hållbart samhälle.

Tänk om det kunde bli så. Tänk om det vore möjligt. Tänk om man denna gång kunde ställa sig över den primitiva hämndlystenheten och lyfta blicken lite. Välja en alternativ väg.

Tänk om!

Det oväntat oväntade, och experterna

Norge är ett land i sorg, och den sprider sig även hit, till Sverige och vidare ut i världen. Det ofattbara hände i fredags, en bomb i centrala Oslo och en massaker på politiskt aktiva ungdomar. Det var minst sagt oväntat. Jag vill hävda att det som hände var ett exempel på något oväntat, oväntat. Händelsen var helt enkelt otänkbar. Så pass otänkbar att den, när den inträffade var närmast omöjlig att förstå.

Omgående kallades ett gäng experter in. I första vändan var det experter på terrorism, företrädesvis islamistisk sådan. I nästa, när det stod klart att det var en norrman, kallade man in experter på högerextremism och psykologer. De flesta av dem vill inte spekulera, men bara det faktum att de sitter där i TV-soffan talar så klart sitt tydliga språk. Här har de sin chans att få synas och sprida sina kunskaper. Som kulturvetare finner jag det intressant att studera den logik som medierna lever efter och skapar i realtid.

Alla vill förstå, alla vill veta. Hur var det möjligt? Kan det hända i Sverige? Hur ska vi förhindra att det händer igen? Vem kan göra så här?

Svaren på frågorna är att detta är priset man får betala för att man lever i ett modernt samhälle. Det är per definition oerhört sårbart, och några garantier går aldrig att utfästa. Plötsligt händer det, och det går inte att skydda sig. Om någon, i grupp eller enskilt vill skada samhället, då finns det inga sätt att skydda sig mot detta. Den som säger något annat far med osanning, är naiv eller vill bara ha uppmärksamhet. Först när vi inser det har vi tagit första steget mot en bättre värld.

Det går inte att delegera skyddet mot det oväntat oväntade. Enda sättet att skydda sig är att sprida kontrollen ner på individnivå. Bara om och när vi alla tar ansvar för varandra, när vi ser och bryr oss om våra medmänniskor, på individnivå. Bara så kan vi skydda oss. Extremism och hat lever och frodas i klyftorna mellan människor, och bakom murar. Jämställdhet och jämlikhet, öppenhet och förståelse för varandra, det är det enda fungerande botemedlet. Ingen föds till terrorist, alla har varit barn. Det är i vuxenblivandet, någonstans på vägen som detta personlighetsdrag gradvis växer fram. Och det går så klart att upptäcka och göra något åt. Av intresserade medmänniskor, enbart. Aldrig av experter! Ansvaret för varandra går ALDRIG att delegera!

Det är det första jag tänker på, och det har jag tänkt på länge. Ett långsiktigt hållbart samhälle är bara möjligt att skapa där det råder små klyftor mellan människor, ifråga om ekonomiska förutsättningar och framtidsutsikter.

Det andra jag tänker på är heller ingen nyhet. Det handlar om experterna, som gör mer skada än nytta. Inte för att de har fel, eller för att det de säger skulle vara problematiskt i sig. Utan för att de tillskrivs auktoritet och tolkningsföreträde. Det är problemet. Att medierna bestämmer vem vi ska lyssna på, och att experterna ställer upp på att bli intervjuade i TV.

Genom att sitta där och svara på frågorna från journalisterna skapas en bild av att det som förmedlas är sant och riktigt. I själva verket är det sanning som skapas av medierna, och den har mycket lite med verkligheten där ute att skaffa. Men den får konsekvenser, där ute. Detta fenomen är otroligt svårt att värja sig mot, och det krävs en utvecklad förmåga till kritiskt tänkande för att att upptäcka det.

Experterna invaggar övriga (men även sig själva) i en falsk trygghet. De ger oss svar, skapar struktur och gör det ofattbara fattbart. Men världen, det som händer på ett kulturellt plan följer ingen logik. Förändringen är icke-linjär. Och den går aldrig att förutse. Därför är det bättre att se och analysera i realtid, än att blicka framåt. Fokus måste riktas mer mot här och nu, än mot sedan. I alla fall när det oväntat oväntade händer. Mitt i händelsernas centrum borde experterna hållas utanför avspärrningarna, och analyserna borde få anstå till sedan, när bilden har klarnat.

Det oväntat oväntade kommer att hända igen. Det är det enda som går att veta säkert. Och det går aldrig att förstå eller förklara. Det bara sker. Men i väntan på det kan vi alla ta på oss ett lite större ansvar, för varandra och för dem vi har i vår närhet. Lite mer solidaritet, här och nu. Lite mindre egoism. Det är vägen fram. Kulturella skeenden går aldrig att förklara, men de går att studera och det går att skaffa sig en fördjupad förståelse för logikerna som ligger bakom det som sker, i efterhand. Kultur är resultatet av handlingar, och alla handlingar är öppna i viss mån. Därför finns hela tiden ett moment av osäkerhet. Och därför är jag kritisk mot alla experter.

Lyssna på varandra istället. Närma er och ta till er nyheterna med skepsis. Och så fort ni ser en expert, fundera på vad de är experter på och vilka frågor de får. Det är mitt förslag till strategi, mitt svar på frågan om vad vi bör göra för att skydda oss mot liknande händelser i framtiden. Det jag säger säger jag med stod i många års forskning om kultur. Men jag är ingen expert.

Alla är experter på något! Och det går inte att förutse eller skydda sig mot det oväntat oväntade. Det är vad jag funderar på i dessa dagar, i väntan på att bilden ska klarna.

Marshall McLuhan. Visionär, eller bara karismatisk?

En dag som denna borde man kanske skriva om terrorism, död och ondska. Men för det är situationen alldeles för kaotisk. Nya uppgifter kommer hela tiden. Det är för tidigt att säga något helt enkelt. Det är det alldeles för ofta. Intresset är på topp när kunskaperna och underlagen är som sämst, och sedan när man har bilden klar för sig, då har mediernas fokus riktats någon annanstans. Bättre då att skriva om medielogik. Och för detta ändamål passar det utmärkt att uppmärksamma det faktum att medieteoretikern Marshall McLuhan skulle fyllt 100 år här i veckan, den 20 juli.

Om honom och hans livsgärning, samt om hur han mottogs i sin samtid, kan man läsa i en utmärkt artikel i SvD, av Jonas Ingvarsson. Som skriver:

”Innehållet i ett nytt medium är alltid ett gammalt medium”, sa han. ”Vi iakttar samtiden i en backspegel. Vi marscherar baklänges in i framtiden”, fortsatte han. Hans namn var Marshall McLuhan, och under 1960-talet hade denne kanadensiske litteraturvetare svaren på alla frågor, och gav samtidigt upphov till den moderna medieteorin. Den 20 juli i år skulle han ha fyllt 100 år.

McLuhan har bland annat skrivit en av mina favoritböcker, Media. Där formulerar han på ett varierande och initierat sätt, och undersöker med hjälp av en lång rad exempel hur medier, i en mycket vid bemärkelse av begreppet, har en egen påverkan på världen. McLuhan menar att radion, TV, filmen, flyget, typografer, klockan och så vidare, kan sägas fungera som utbyggnader av människans centrala nervsystem. En i sanning ögonöppnande och provocerande tanke. Och det är precis vad McLuhan vill uppnå, engagemang hos läsaren. Det jag gillar allra mest med honom är att han skriver på ett sätt som bjuder in läsaren i resonemanget. Han visar därmed på en väg framåt för akademin. Ingvarsson skriver vidare:

Deltagande var för McLuhan viktigare än saklighet – och de som letade efter sakfel i hans argumentation behövde inte leta länge. Det skrevs hela böcker om dessa felaktigheter, men dessa påhopp tycktes bara stärka McLuhan i hans uppfattning att det är mediet som är budskapet. Även om han inte var så noggrann med faktagranskningen kunde man alltså hävda att det i denna vrångbild fanns en djupare överensstämmelse med mediekulturen än i andra knappologiska analyser.

Och dagens mediekultur? Begrepp som ”digital miljö” och ”medieekologi” härstammar direkt från McLuhan – ekologi kan förstås som studiet av människan i hennes omgivning, och för McLuhan bestod denna omgivning av medier. Att mediet är budskapet innebär också detta: att vi får syn på denna nya natur istället för att stirra oss blinda på en räcka enskilda uttryck. Först i våra dagar tycks denna för mediefilosofin så centrala insikt ha nått gemene man. Begreppet ”sociala medier” implicerar att det är något i medierna själva snarare än i det enskilda bloggandet, statusuppdaterandet, twittrandet, SMS:andet och chattandet som formerar våra sociala villkor. McLuhan skulle ha nickat införstående. Men bekymrat.

Om den fungerar är den föråldrad.

Ser man påståendet som en fråga, istället för ett svar, ja då har man engagerat läsaren istället för passiverat henne. Och det är som bekant detta jag vill se mer av inom akademin. Det är vidare därför som jag menar att frågorna är viktigare än svaren. Det är frågorna som leder framåt. Tyvärr fokuseras det alldeles för mycket på svaren, och på konsolideringen av gamla sanningar. Därför uppskattar jag särskilt följande passage i artikeln:

citaten, menade han, var inte där för att bevisa något utan för att sätta igång en process. ”Jag förväntar mig att mina läsare gör mer jobb än jag har gjort”, sa han och kallade boken för ”en mosaik”, en form som skulle motsvara tv-ålderns taktila och ickelinjära logik. McLuhan kom mot slutet av 60-talet driva denna estetik ännu längre då han i samarbete med framstående formgivare gav ut böcker som var lika mycket collage och konstverk som mediehistoriska reflektioner.

Jag har läst högt ur [James Joyces] Finnegan’s wake för människor med erfarenhet av LSD, och de säger att ”wow, det här är ju precis som LSD”. Man kan med andra ord säga att LSD helt enkelt är den late personens version av Finnegan’s wake.

Vad McLuhan gör är att han kopplar ihop mänskliga aktörer med teknologierna som dessa använder och behandlar alla ingående komponenter analytiskt som olika delar av samma sammanhang. Han sätter igång processer, utan att resa anspråk på att veta vart de tar vägen.

För mig är han en viktig inspirationskälla! McLuhan kan dock inte betraktas som visionär. Eftersom världen inte framskrider linjärt är det precis som han själv hävdar, först i efterhand som det går att uttala sig om vad som hände. Bara i backspegeln går det att upptäcka vem som formulerade den rätta profetian. "Vad var det jag sa" är ett meningslöst påstående. Ingen kan veta, någonsin. Det är den kanske viktigaste insikten man ha skaffa sig om man vill förstå kultur.

Här kan den intresserade läsa mer:

http://en.wikipedia.org/wiki/Marshall_McLuhan
http://marshallmcluhanspeaks.com/

Jag ser ett nytt och spännande akademiskt år randas. Två veckors semester till bara. Sedan!

Aktörer i samverkan. Exemplet skivomslag.

Ser i dagens tidning att skaparen av skivomslaget har lämnat jordelivet. Alex Steinweiss är död, och lite är det väl en ironi att skivomslagets hälsa är starkt hotad i dessa dagar. Tänkte detta kunde få bilda utgångspunkt för dagens bloggpost, på temat aktörer i samverkan.

Efter en stunds sökande på nätet hittar jag en blogg som skriver om och visar några av hans tidiga skapelser. Intressant att se hur det som senare blommade ut och hade sin guldålder under 1970-talet inleddes trevande, men ändå med en riktning. I tidningen läser jag att försäljningen av den första skivan som fick ett illustrerat omslag, Smash Song Hits by Rodgers, ökade med 894 procent!

Man kan fundera över om det är en slump att det var på skivbolaget Columbia Records som idén att pynta omslagen lanserades. Som jag förstått saken är det ett av världens mest framgångsrika skivbolag, i alla fall under 70, 80 och 90 talen.

Vem skall tilldelas äran av framgången? Ingen enskild, det är mitt svar. Framgången är ett resultat av en hel massa olika aktörer, i samverkan. Och här talar jag inte om någon medveten samverkan, utan om lyckliga slumpvisa händelser och sammanträffanden. Bitar som funnits på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag säger inte att utvecklingen skulle vara determinerad, att skivomslaget hade dykt upp även utan Steinweiss. Han är en central aktör i processen. Och att det var just han, just där, just då, fick konsekvenser. Oklart bara exakt vilka.

För det är så som världen framskrider. Det händer saker hela tiden, och det får konsekvenser. Först i efterhand går det att uttala sig om resultatet. Hade bilderna, Steinweiss innovation, inte ökat försäljningen, ja då hade andra aktörer inte hakat på trenden. Men nu blev det som det blev. Bilden på omslaget påverkade köparna av skivor, och något fick dem att välja just den skivan.

Poängen jag vill göra här är att det inte uteslutande är musik man köper när man köper skivor. Tänker jag på min egen historia som hängiven skivköpare och musikkonsument så ser jag tydligt att den perioden i livet sammanfaller med skivomslagets guldålder. Omslaget var en central del av beslutet att köpa skivan. Vid fler än ett tillfälle hände det att jag köpte en skiva, bara på grund av omslaget. Är övertygad om att jag inte är ensam om att känna igen de omslag som anses vara klassiska på denna sida.

Och att det verkligen handlar om aktörer i samverkan får följande exempel illustrera. När kända skivomslag blir frimärken har man förflyttat sig en bra bit från musikens värld. Omslagen lever sina egna liv, långt efter det att musiken tystnat.

Även skivomslag som klassas som katastrofala lever vidare. Se här, till exempel. Målningar som lanseras som skivomslag kan också öka också i värde, vilket kan illustreras av följande historia.

Exemplen kan mångfaldigas, och det finns hur många ingångar som helst till fenomenet. Vad jag vill visa på här hur komplex kultur är. För skivförsäljning är en kulturell process, i allra högsta grad. Och kultur är alltid resultatet av aktörer i samverkan. Olika typer av aktörer, materiella, icke-materiella, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Aktörer är allt som kan göra skillnad. Även ett skivomslag. Och vill man förstå fenomenet måste man söka svaret någonstans i mellanrummen som uppstår mellan aktörerna vars samverkan ger upphov till det iakttagbara resultatet.

Tyvärr bortser man allt för ofta från detta. Tanken avfärdas eftersom den inte stämmer överens med hur man tror att det är och fungerar. De stora skivbolagen går hellre under än tänker om. Det säger något om vilken kraft som finns i tanken, som är ett tveeggat svärd. Framgången såväl som undergången orkestreras av aktörer i samverkan. Det var kombinationen av en hel massa saker och fenomen som resulterade i musikindustrin, och det var helheten som gav oss upplevelserna som fortfarande lever och ger upphov till konsekvenser i världen.

Skivomslagets skapare må vara död, men skivomslaget verkar leva vidare i högönsklig välmåga. Även efter det att även skivbolagen tvingats ner på knä.

Sensmoral: Ofta kan det vara en god idé att lyssna mer på kulturvetare än på ekonomer!

Humanism: Kategori eller praktik?

Dagen GP bjuder på högintressant läsning. Mattias Hagberg uppmärksammar filosofen Jonnie Erikssons avhandling från förra året, Monstret och människan. Hagberg diskuterar med hjälp av boken begreppet posthumanism, som lanseras i avhandlingen.

En intressant iakttagelse från avhandlingen och artikeln är väl värd att uppmärksamma. I artikeln står att läsa:

Det mänskliga genomet, så som forskarna har beskrivit det, är en statistisk konstruktion. Genom att samla DNA från en mängd individer världen över har man skapat ett statistiskt mänskligt genom, inget annat. I "verkligheten" finns inget sådant som det mänskliga genomet, eller någon annan arts genom. Det enda som existerar är enskilda individers högst personliga uppsättning av gener. Därmed finns ingen norm, ingen plan att avvika från. I Gilles Deleuzes värld blir vi alla monster. Det normala blir i detta tänkande en chimär. Världen blir en värld utan fasta punkter, utan referenser, utan begrepp. Inför detta förhållande är det lätt att hisna; tankarna, världen, löses upp i oöverskådlighet.

Det är bara att hålla med. Det är som bekant så här som även jag ser på världen. Detta är i sig inget unikt. Posthumanismen är emellertid ett sätt att tänka kring människan som jag finner användbart och framåtblickande, just eftersom den handlar mer om att bryta upp kategorier än om att definiera dem. Posthumanismen är ett verktyg, att använda i arbetet med att bygga en ny värld.

Posthumanismen som verktyg är en helt central tanke, för bara i och genom handling kan en ny och mer långsiktig värld skapas. Bara genom att fokusera tillblivelse och handling kan ett samhälle byggas där fler än idag får plats. Och vägen dit skulle kunna handla om att betrakta alla som monster, som råmaterial till kategorier. Och att se kategorier som sociala, temporära och föränderliga ÖVERENSKOMMELSER. Om och när tillräckligt många gör så, då har vi skapat en värld som tagit klivet bortom humanismen.

Humanismen är inte längre adekvat. Det begreppet har tjänat mänskligheten väl, men det har blivit dags att lägga den till handlingarna. Det är hög tid att ta nästa steg. Posthumanismen är ett förslag till ny definition av begreppet människa. Varken mer eller mindre. Finns inget hotfullt i det, som man ibland får höra. Det är heller inget galet påhitt för att få uppmärksamhet.

Posthumanismen är ett verktyg, redo att sättas i verket. Och bara med utgångspunkt i resultatet av det arbetet går det att uttala sig om dess värde. Posthumanismen som koncept har potential. Om ni frågar mig. Risken för att hamna i total relativism, som Hagberg pekar på i artikeln, tror jag är liten. Med ledning av vad jag lärt mig om hur människans hjärna fungerar tror jag inte det är möjligt. Hjärnan klarar inte kaos, kan inte hantera total relativism. Det är därför det finns kategorier. Och därför är risken liten att samtal om och ifrågasättanden av existerande kategorier skall leda till problem. Tvärt om torde sådana samtal leda till ökat engagemang i världen, den värld vi alla delar.

Hagberg skriver vidare:

Kanske måste den filosofiska posthumanismen kompletteras med en filosofisk.pragmatism för att vi överhuvudtaget skall kunna hantera den? Det vill säga en sorts överenskommelser om vad som är just rätt och fel, ont och gott, men som inte bygger på några föreställningar om det rätta eller det onda, utan på våra gemensamma överväganden. Därmed skulle vi kunna säga att människan inte existerar i någon filosofisk eller naturvetenskaplig bemärkelse, men i en samhällelig. Hon finns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men hon finns inte i "verkligheten". En sådan debatt skulle kunna bryta med århundraden av humanistiskt förhärligande av människan och för första gången låta oss se individen på riktigt.

 Tack så mycket Mattias (och Jonnie), you made my day! Det finns hopp, tillsammans, om vi blir tillräckligt många, kan en ny definition av begreppet människa skapas. Kom med på tåget vet jag, det är en spännande resa vi har framför oss. För min del är det bara några veckor till av semester som står i vägen för det arbetet. Sedan så.

På återhörande!   

Om ont och gott

Finns det saker eller fenomen som är onda i sig, eller goda? Är ondska en essens eller en konsekvens? Om det tänkte jag börja dagen med att reflektera över. Innan jag återgår till skönlitteraturen. Inspiration hämtas från dagens Under strecket, i SvD, som handlar om Wagners verk och antisemitism. Frågorna som Axel Englund ställer i artikeln är: Går det att skilja verket från sin upphovsman och det denne stod för, och är det möjligt att uppleva verket utan att påverkas av dess antisemitiska underströmmar.

Frågan är aktuell, ständigt, och den går att överföra även till Svenskt Näringslivs utspel om humaniora. Kan en utbildning vara ond eller god, i sig? Går det av innehållet eller en kursplan att avgöra hur en högskoleutbildning ska värderas?

Finns det överhuvudtaget något enda fenomen som uteslutande, antingen gott eller ont? Finns svaret på någon fråga, vilken som helst på ett, och ett enda, ställe? Båda frågorna måste besvaras med ett rungande: NEJ! Allt, precis allt måste man närma sig med följande ord, hämtade från dagens Under Strecket, ringande i bakhuvudet.

Den känslomässiga hänryckning som var Wagners mål, och som han hade sådan osviklig känsla för, måste balanseras av kritisk reflektion i uppsättningen. Då kan Ringen producera angelägna frågor istället för enkla svar. När både nibelungarnas girighet, Wotans patriarkat och Siegfrieds naiva råstyrka till sist gått i stöpet, tvingas vi tänka över vårt förhållande till rådande ordningar, till politiska och ekonomiska maktstrukturer, och framför allt: hur vi själva stigmatiserar det främmande och okända för att stärka vår sociala, sexuella eller kulturella identitet. Det är frågor vars brännande relevans i dag knappast går att missta sig på. Att, som Fry gör, besvara dem innan man sätter sig i salongen är att underskatta både problemen och potentialen hos Wagners verk. Istället bör man bära dem med sig in i salongen – oavsett om den ligger i Bayreuth eller i en biosalong nära dig – och hålla dem i minnet under den 16 timmar långa operaupplevelse som helt saknar motstycke.

Det finns inga garantier, någonsin. Inget är antingen, eller. Allt, överallt är samtidigt både och. Därför krävs, först och främst, både i vardagen och inom vetenskapen, en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. För att kunna bygga ett långsiktigt hållbart samhälle som reproducerar sig själv på ett ekologiskt, teknologiskt, socialt och ekonomiskt hållbart sätt, krävs engagemang och uppmärksamhet på konsekvenser. Att lägga allmänhetens liv i händerna på några få experter på etik, vetenskap eller teknik, det vore förödande.

Ju fler som engagerar sig i processen, desto större är chansen att att målet om långsiktig hållbarhet uppnås, till allas fromma. Excellens behövs, lika mycket som kritisk förmåga. Och det är genom att skilja dem åt som långsiktigheten främjas. Det finns dock inga garantier. Tron på garantier, åt ena eller andra hållet, det är den som är farlig. Inte förment ondska eller godhet, nytta eller nöje.

Ingen del i samhällsmaskineriet är viktigare än någon annan. Alla behövs, på olika sätt. Och det är interaktionen mellan delarna och rörelsen inom vilken förändring genereras som skapar världen. Det går därför inte att slå sig till ro, och det är farligt att lyssna på garantier. Bara med ett självständigt, kritiskt förhållningssätt till världen kan man skydda sig från eventuella hot.

Lyssnar man däremot på Disney, som säger sig garantera att man som förälder tryggt kan sätta sina barn framför deras TV-kanal i förvissningen om att inget hotande eller farligt når deras medvetande. Då är man illa ute. Och bygger man ett samhälle på de premisserna, då är undergången nära.

Samhälle, kultur och kunskap blir till inom ramen för kommunikation och interaktion. Det enda som är konstant är förändring. Därför behövs, både kunskap och kritik. Bara så kan man närma sig världens och verklighetens komplexitet. Bara så går det att rusat sig för alla de hot som går att skönja vid horisonten, och bara så går det att göra något konstruktivt av alla de möjligheter som också och samtidigt tornar upp sig vid randen av synfältet.

Inget är ont eller gott, i sig. Allt blir vad man gör det till. Alla ha därför ansvar för samtliga handlingar.

Louisiana, vilken underbar plats!

På vägen hem från Köpenhamn stannade vi till på Louisiana. Det helt fantastiska konstmuseet, eller den alldeles underbara multiplats man kan tänka sig. Häftiga utställningar är bara en liten del av upplevelsen där. Huset i sig, dess arkitektur och sammansmältning med naturen är väl värt ett besök. Alldeles vid havet ligger det, och jag längtar redan tillbaka. Många tankar väcktes där. Här kommer några ...
Bilden ovan är en bild av en bild, av ett konstverk av den holländske konstnären: Arne Quinze. Bilden är tagen på en fascinerande och mytomspunnen festival i USA, The Burning Man festival.

Utställningen som bilden ingår i väcker tankar om boende. Vad är ett hem? Var går gränsen, och vilka regler finns?

Hur stor roll spelar platsen för hemmet?

Platsen för Louisiana är vald med omsorg, och huset är väl integrerat i naturen. Insidan och utsidan är precis lika olika/lika som människorna som fyller huset (speciellt en regnig dag mitt i semestern). Betraktad utifrån går det inte att förstå hur insidan ser ut, och vise versa.

Samma gäller för Giacomettis dramatiska skulpturer, tillhörande Louisianas permanenta utställning. Kommer man nära förändras upplevelsen. Precis som livet självt, kulturen och allt, handlar det om skalnivåer. Vill man förstå ett fenomen behöver man ägna tid och intresse åt vilken nivå man befinner sig på, annars saknar det man säger relevans. Tar man sig inte tid och ägnar man skalnivån noll intresse, vilket man gör om man, till exempel, hävdar att allt går att förklara med hänvisning till svängande strängar, då sysslar man inte med vetenskap. Då är det ren maktutövning som satts i verket.

 

Kontrasten mellan (bland annat) Giacommetis, på denna bild, ensamma skulptur, betraktarna, huset och den omgivande naturen, var oerhört inspirerande. Mitt i semestern vände det. Ett helt år av uppdämd skaparkraft och intellektuell stimulans exploderade, och jag fylldes av tankar. Bilderna, texterna, skulpturerna, huset och det faktum att jag så länge väntat på inspiration förlöste kreativiteten. Fortfarande bärs jag framåt av intrycken från besöket. Kommer att kunna leva på detta länge!

Det kanske mest inspirerande har jag sparat till sist. Det var bilderna, målade på en iPad, av David Hockney. (Se även här). Otroligt! Hockney är en spännande konstnär i sig, men bilderna målade på iPaden väckte en hel massa tankar hos mig om kultur. Om hur nya artefakter påverkar skeendet på nya och oväntade sätt. Några av Hockneys bilder får man se växa fram på skärmen. Varje "penseldrag" registreras för sig och bilden växer fram och får liv framför ögonen på åskådaren. Det är en av alla de möjligheter som detta medium erbjuder, men då talar vi fortfarande om traditionell konst. Det jag finner mest tankeväckande med bilderna är hur mediet i sig påverkar konsten. iPaden som artefakt, med dess unika, inneboende möjligheter och begränsningar, i kombination med Hockneys blick och konstnärliga kompetens, ger upphov till en helt ny form av bilder.

Mellanrummen mellan kompetenser, det är där det händer. Det unika. Det som inte går att planera för. Därför är det helt centralt att man lär sig se detta, när det dyker upp. I stunden. Flyktlinjer kan inte illustreras tydligare eller bättre. Tack Hockney, du hjälpte mig att återfå tron på min förmåga, tron på vetenskapen.

Louisiana är verkligen inte vilket museum som helst. Det är en plats med kopplingar till världen. Konstnärer som finns där finns också på andra platser. New York, till exempel. I närheten av Ground Zero fann jag denna skulptur, som utgjorde en spännande kontrast till höghusen och glasfasaderna i finanskvarteren på södra Manhattan. Dess formspråk fungerar även i Louisianas lummiga bakgård.

Citatet får fungera som ett slags sammanfattning av både bloggosten och den kunskap/inspiration som jag fann på Louisiana och här försöker förmedla: Tradition, kultur, konst och liv är aldrig en gång för alla givet. Det måste upptäckas, om och om igen.

Tillblivelse, det är vad det handlar om. Ständig sådan. Och om perspektiv. Som alltid handlar det även om långsiktig hållbarhet, vilket Burning Man Festival handlar om.

Genierna är döda, leve den kollektiva genialiteten!

Behövde röra på mig idag. Tog därför en långpromenad. Först spårvagn till Gamlestaden, sedan gick jag därifrån till Partille och tog tåget från den stationen, istället för från centralen som jag brukar. Tycker om att bryta mönster, ta nya vägar. Gillar omväxling. Tror det är nyttigt för tankeförmågan, att inte fastna i gamla vanor och tankebanor.

Tyvärr är det inget som premieras i den akademiska världen. Att tänka nytt möts med skepsis. En av mina ansökningar, som handlade om alkohol och drogforskning, om vad jag som kulturvetare kunde tillföra det området, avfärdades med motiveringen att jag skrev min avhandling om genus inom åkerinäringen. Underförstått, att det diskvalificerade mig för medel för forskning om alkohol. Märkligt! Mer av samma, fler artiklar om samma ämne. Det är så man bygger en karriär. Det är så man skaffar sig anseende, inom akademin. Det är så man blir någon att räkna med.

Akademin är en plats där man hyllar det ensamma genier. Universitetsvärlden och vetenskapen har tagit till sig myten om den enskilde utövaren som på egen hand avslöjar världen och presenterar dess hemligheter för allmänheten. Akademin är en plats där man vet att uppskatta gurusar. Och den som uppnår status som guru kan räkna med att han eller hon får tala ostört. Kan njuta av att tala utan att mötas av motargument. Den som betraktas som gurus blir lyssnad på. Tyvärr sker det ofta på bekostnad av innehållet. För det är gurun man lyssnar till i första hand, inte vad som sägs. Yta, utanpåverk och koketterande marionetter. Det är så jag ser på akademin, i mina dystraste stunder. Det är så det känns när man står ock stampar.

Som tur är, är inte alla dagar svarta. Vissa dagar är ljusa, och då finns det hopp. Dessutom vet jag att det inte finns någon annan plats där jag hellre skulle vilja vara. Jag är akademiker, på gott och ont. Men det betyder inte att jag sväljer allt med hull och hår. Jag finns här och akademin är min arbetsplats. Mina ord och tankar om miljön har lika stor rätt som någon annans att uttryckas.

Idag, när jag promenerade förbi fotbollsplanerna i Kviberg, där Gothia cup spelas. Kom jag att tänka på akademin. Tankarna kom till mig, pockade på uppmärksamhet och det gick liksom inte att skaka dem av mig. Tänkte på vetenskap, som verksamhet, i allmänhet och på kulturvetenskap i synnerhet. Det slog mig att det går att koppla ämnet kultur och även vetenskap till Gothia cup, eller i alla fall till lagidrotter. Kulturvetenskap är som ett slags lagidrott, ett kollektivt projekt.

Kultur är till sin karaktär föränderlig, och för att undersöka fenomenet, för att kunna säga något vederhäftigt om det, måste man följa med sitt objekt. Det går inte att låsa in i sig ett elfenbenstorn för att tänka höga tankar. Gurus göre sig icke besvär. Kultur kan man bara förstå om man delat i den, på samma villkor som alla andra. Det är lite som fotboll. Den måste sättas i spel för att bli förståelig. Bara i rörelse går den att förstå, utifrån den match som för tillfället spelas. Så är det med kultur, och det ställer speciella krav på den som vill utöva kulturvetenskap. Det var så jag tänkte, så jag tänker. Och det blev så tydligt när jag såg glimtar av match, efter match. Alla med sin unika karaktär. Alla deltagare spelar exakt samma sport, ändå är varje match unik. Ingen del går att ersätta med någon annan, med mindre än att helheten förändras. 

Vad det handlar om på planen är att kompetenser sätts i samspel. Här finns vidare vissa fasta förutsättningar (planens storlek och zonindelning, till exempel. Reglerna och så vidare). Varje match bjuder på nya möjligheter, är en unik händelse. Det går aldrig att slå sig till ro. Hela tiden måste nya situationer hanteras. Och för att förstå helheten, för att förstå hur man ska kunna spela spelet behövs ganska få formella kunskaper. Framförallt behövs erfarenhet, och en blick för och förmåga till samspel. Det som samspelar i ett lag är olika kompetenser.

Det lag som vinner är det lag som äger förmågan att anpassa sina olika delar och de unika kompetenser man förfogar över, efter just den unika situation man för tillfället har att hantera. Det är lätt att säga, men oerhört svårt att utföra. Slumpen är en faktor man hela tiden måste räkna med. Bollen är som bekant rund, och gräsplanen fylld av tuvor och ojämnheter. Solen kan blända, det kan börja regna. Nästan vad som helt kan hända, inom ett begränsat urval av kända variabler.

Samma gäller kultur. Den som vill förstå kultur, och det borde ligga i allas intresse att göra det, måste förstå förutsättningarna för det spel som frambingar effekterna som i dagligt tal omnämns i termer av kultur. Kultur är ett lagspel, kan man säga. Jag gillar i alla fall den tanken. Kultur som en kollektiv process.

För att förstå kultur, för att kunna forska om den behövs, precis som inom fotbollen. En uppsättning kompetenser, som i samspel kan nå längre än någon kan på egen hand. Kulturvetenskap är med andra ord inget i sig, det är en kollektiv verksamhet vars syfte och mål är att förstå de underliggande principerna för kulturella processer.

Ovanstående tankar är resultatet av min kropps behov av att röra på sig, av mitt intellekts rastlöshet och av att jag sakta närmar mig ett nytt arbetsår. Jag är utvilad, och vetenskapen pockar på uppmärksamhet igen. Den docentföreläsning som jag skall hålla den 23 augusti kommer att handla om ämnet kulturvetenskap, om vad jag har åstadkommit hittills inom akademin. Och den kommer att avslutas med tankar om hur och med vad jag går vidare. Redan nu vet jag att det på något sätt kommer att handla om arbetsintegrerat lärande. Om hur man kan se på kunskap och lärande som ett slags fotbollsmatch där kompetenser interagerar.

Genierna är döda, leve den kollektiva genialiteten!

Barack Obama, mellan hopp och förtvivlan

Läser i DN idag om Obamas återvalskampanj, om att han även denna gång samlar stora summor med hjälp av många små bidrag. Han är folkets man. De breda lagrens röst i samhällstoppen. Håller tummarna för att han ska återväljas, att han skall lyckas mobilisera folket. Makten kommer underifrån. Det visade han förra gången. Det är den stora massan som styr. Mängden reglerar de stora skeendena. Oundvikligen är det så. Och efter att jag läste Obamas bok, Att våga hoppas. Tankar om den amerikanska drömmen, hoppas jag och drömmer jag. Om en bättre värld.

Jag trodde på Obama. Tror fortfarande på Obama. Och jag vet att makten kommer underifrån. Är övertygad om och ser tecken på det överallt, att ingen enskild har något att sätta emot massan. Det är inte Obama det är  fel på. Det systemet han tvingas verka inom som man får skylla på. Han har makten, men det är också det enda han har, just nu. Makt och allmänhetens öra. Men han tvingas verka i ett system där andra krafter styr.

Obama är klok, och hans drömmar borde vara allas drömmar. Men mot kapitalet har han inget att sätta emot. Och kapitalet styr. Folket har makten, men det är kapitalet och ekonomin som reglerar skeendet i världen. En värld som är sammankopplad. Tyvärr är det så. Vad vi än tror och vill så är detta ett faktum. Kapitalet finns inte, det är resultatet av handlingar. Mångas handlingar. Just därför är det så verkningsfullt. Alla är en del av det, vare sig man vill eller ej.

Det är utgångspunkten. Obama är klok, men han verkar i ett system där det inte är en merit. Politik handlar inte om klokskap, det handlar om administration. Om att administrera flöden, ekonomiska flöden. Och dessa styrs av sin egen logik. Den gynnar inte klokskap, tvärt om. Klokskap säger att fattigdom är människovidrigt. Ekonomins lag säger, förmering av kapital, till varje pris. Det är problemet i världen idag. Att politik handlar om administration och inte om klokskap. Det finns bara utrymme för visioner i valkampanjer, bara då, när makten ska fördelas. Inte när den ska sättas i verket.

Det spelar alltså ingen roll vem som sitter på makten, kanske man kan tänka? Det spelar all roll i världen, säger jag. För den dag vi slutar tro på klokskap. Den dag då vi överger förnuftet, hur liten roll det än spelar i det skeende, den process, som frambringar världen. Den dagen är vi inte längre människor. Jag tror på Obama, men är skeptisk till det system han verkar inom. Jag gillar Amerika, men inte det sätt landet leds på.

Tron på förändring, att en annan värld är möjlig. Den ger mitt liv styrfart. Den fyller mig med kraft och mod, och den hjälper mig upp på morgonen. Klokskap, kritiskt tänkande och analytisk förmåga, det är vad jag klamrar mig fast vid. Det är mitt hopp. Obama förkroppsligar det. Om han inte lyckas, då kan ingen annan heller. Om Amerika inte kan vända skutan och komma tillrätta med sina problem, då är det inte hans fel. Det är fel på det system han verkar inom, som inte utgår från klokskap.

Samma gäller universitetsvärlden. Den ska handla om kunskap, om kritiskt tänkande, och den ska främja självständighet. Det finns paralleller här, mellan politiken och det övriga samhället. Det finns kopplingar mellan kunskap och kapital, mellan arbetsliv och akademi. Allt hänger ihop. Det som sker i Kina och USA, det får återverkningar här, och tvärt om. Tydligare fokus på logikerna som styr, oavsett vad som styrs. Det borde vara vägen fram, för samma logik finns och verkar överallt. 

Detta är saker jag tänker på, uppgifter jag ser och vill arbeta med. Jag vill dra mitt strå till stacken. Tror på min förmåga, men inte alltid på det system inom vilket jag verkar. Men alternativet är värre, att hoppa av och ge upp vore att svika allt det jag tror på och har lärt mig. Kapitulera är otänkbart.

Till hösten. Efter några veckor till av vila och ledighet. Då kommer jag tillbaka. Känner det. Lusten att lära, nyfikenheten och viljan att använda mina kompetenser, pockar på uppmärksamhet. Det rör sig i bröstet på mig. Något vill ut. Bubblar gör jag ännu inte, men det kanske kommer. Finns så mycket att göra, så mycket att lära, förstå och förmedla. Längtar tillbaka.

Några veckor till av ledighet bara. Lite mer vila. Ett par skönlitterära böcker, och resor. Sedan! Det finns hopp i förtvivlan. Ljus i mörkret. Bara man inte slutar tro. Bara man inte ger upp.

Ja, vi kan! Om vi är tillräckligt många som vill, då kan vi! En annan värld är möjlig. Många bäckar små ... Som sagt. Utan hopp finns bara mörker! Därför: Tro, hoppas, och ha tålamod. Varken mer, eller mindre är vad som krävs.