Ett långt och jobbigt arbetsår är i princip till ända. Nu står vila och återhämtning på programmet. Igår när studenterna var klara med sina (lysande) presentationer, och efter en vecka där många bra studentarbeten passerat revy, där även min dotter och systerdotter tagit studenten, var det som om någon drog ner rullgardinen. En bedövande trötthet kom över mig.
Trött är jag, men hoppfull. Efter sommaren är jag tillbaka igen, med nya krafter. Behöver bara vila lite. Därför kommer Flyktlinjer att anta en lite annorlunda form här. Ett lite annorlunda formspråk, kortare texter och fler bilder. Vill hålla igång bloggandet, men det kanske kommer att bli dagar då annat prioriteras. Detta får inte bli ett tvång. Det har det inte varit hittills. Flyktlinjer har varit min viloplats, ett ställe att hämta inspiration på och kraft från. Här har jag fått vara jag, och det har hjälpt mig genom det jobbigaste akademiska året sedan jag började på högskolan 1991. Tack alla kommentatorer, för intressanta synpunkter och utmanande invändningar.
Får jag bara tänka fritt och högt här i sommar kommer jag tillbaka, starkare och mer motiverad än någonsin. Dessa månader har jag sett som en lärperiod. Jag har skjutit in mig, hittat mitt fokus och utvecklat kompetenser som kommer att behövas. Flyktlinjer handlar ytterst om kritiskt tänkande, och om långsiktig hållbarhet. Och att utveckla former för det ser jag som ämnet Kulturvetenskaps viktigaste uppgift. Det behövs, vilket en artikel i Dagens Nyheter visar med skrämmande tydlighet.
Kulturvetenskap behövs, det kommer att vara den röda tråden även i sommarens bloggposter, om än kanske inte alltid lika explicit som under våren. Jag har kommit att gilla bloggformatet. Det passar mitt sätt att vara och tänka. Snabbt, föränderligt och aktuellt. Det borde utnyttjas mer inom akademin! Sommaren kommer därför att ägnas år formexperiment, för att jag behöver inspiration. Friskt vågat, hälften vunnet.
Filosoferna kommer att dyka upp, också. Har planer på att ge mig i kast med Husserl, och Harman. Men det får anstå lite. Först ska jag till USA på konferens. Åker till Philadelphia nästa lördag, och sedan en vecka i New York. Hoppas kunna hitta ämnen att blogga om där, för att få perspektiv på Sverige.
Vi lever i världen, tillsammans. På jorden som är den enda plats i Universum där vi kan leva. Det glöms ofta bort. Och då kommer andra intressen lätt i förgrunden. Konsekvenserna av det kan se olika ut. Just detta finner jag oerhört skrämmande! Klimatforskare som hotas till livet, det ger mig kalla kårar.
Flyktlinjer behövs, i alla fall kommer jag att fortsätta blogga. Så länge jag har läsare som förgyller min tillvaro kommer jag att fortsätta publicera inlägg här. Om än med lite annan frekvens, struktur och innehåll här under sommaren. En dag fylld av vila, skönlitteratur och Håkan Hellström på Slottsskogsvallen. Det är vad jag ser fram emot.
Tacksam!
För den som inte förstår varför världen är så sjuk som den är, hänvisar jag med glädje denna länk, som troligtvis kommer att förändra folks världsbild väldigt markant: http://www.youtube.com/watch?v=4Z9WVZddH9w
SvaraRaderaEddy skriver:
SvaraRadera"Flyktlinjer behövs".
Ja, det gör dom! Så skönt att läsa om det vardagliga, andra människors tvivel, bekymmer, vardagsglädje och allt annat som drabbar oss vanliga. Litteraturen är fylld av hur kungar och prinsessor, bovar och banditer samt kändisar har det. Jag njuter av flyktlinjer och det självutlämnande. Pendlar mellan flyktlinjer och Jörgen Alm's bok Almbladen som också handlar om det vardagliga.
Tack Magnus, och en fortsatt fin sommar!
SvaraRadera