Svenskt Näringsliv tänker till, använder sin förmåga, och kommer upp med följande förslag: Sänk studiemedlen till dem som vill läsa filosofi. För att det är svårt att få jobb som just det!? För att man skall förstå att det kostar. Är det verkligen det man vill? Är det verkligen av omsorg om stadskassan som detta förslag förs fram? Eller är det av självbevarelsedrift?
Är det inte snarare så att det är Svenskt Näringsliv som är den tärande parten, som ständigt vill skjuta över kostnaderna på andra, på det allmänna? När det går bra skall företagen behålla vinsterna, och när det går dåligt får staten betala. Det är ju så förslagen brukar läggas. Det är så man tänker. Och det är organisationens uppgift att föra fram det budskapet.
När det går dåligt för SAAB skall staten gå in, och när (om) det går bra, då skall staten hålla fingrarna borta. När statliga kassakor säljs då är man för, men när det kommer till att ta ansvar för det allmänna, då är man emot.
Ett radikalt, och ansvarfullt samhällsbyggande, förslag vore istället att kräva en filosofiskt humanistisk utbildning för att få driva företag i Sverige. Det är ett förslag med förändringspotential. En väg mot ett nytt samhälle, ett mer långsiktigt hållbart samhälle. Ett samhälle som bygger på och utgår från kunskap och kritiskt tänkande istället för snäva ekonomiska kalkyler (som datorer dessutom utför mycket bättre än människor). För det vet vi ju redan, att vinstmaximering är en enkel filosofi. Det krävs bara snålhet och förmågan att inte känna empati. Det kan alla fixa.
Filosofi däremot, kräver eftertanke och förmåga att hålla många olika resonemang och konsekvenser i luften samtidigt. Filosofi kräver kritisk självständighet, uthållighet, nytänkande och inte minst historiska kunskaper. Av förslaget förstår man hur illa ställt det är i den organisation som säger sig ta det stora ansvaret för Sverige. Genom att presentera förslaget visar man vidden av sin egen okunnighet.
Bevara oss från ignoranta företagsledare! Det är dem som kostar pengar, inte filosofistuderande. Svenskt Näringsliv har dessutom fel i sak. Humaniorastudenter får jobb. Det vet jag som lärare på ett program med huvudsakligen humioraämnen. De får jobb inom såväl privat som offentlig sektor.
Problemet är inte det höga söktrycket till humaniora, det är det låga tillingenjörsutbildningarna. Varför stoppa dem som vill läsa filosofi? Varför inte uppmuntra studier i naturvetenskap? Morot istället för piska. Logiken går igen. Svenskt Näringsliv står bakom bonusar till ledningen, och sänkta löner till arbetarna. Samma tänkande här alltså, stoppa dem som inte tycker som oss, istället för att uppmuntra det beteende man ser som önskvärt.
Det är skillnad på folk och folk. Kanske dags att byta namn, dags att kalla saker vid sitt rätta namn: Kapitalets Näringsliv. Sverige i organisationsnamnet är missvisande. För vad bryr sig SN om Sverige? Föga! SN bryr sig bara om kortsiktiga vinster.
Vad Sverige behöver är fler, inte färre filosofer och humaniorastudenter. Framförallt behöver Sverige ett näringsliv som förstår värdet av kunskap, analytisk förmåga och kritiskt tänkande.
Svenskt Näringsliv kanske behöver Sverige. Men Sverige behöver inte Svenskt Näringsliv!
Här publiceras tankar om (kultur)vetenskapens roll i samhället, och reflektioner över vardagen såväl utifrån kulturella som kunskapsteoretiska perspektiv. De första tio åren uppdaterades bloggen dagligen, men sedan 2021 publiceras en post i veckan, på söndagar. Alla åsikter som uttrycks är mina. Flyktlinjer är helt fristående från min anställning som lektor.
Information om mig
▼
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
Män är först och främst människor
Läser artiklarna i DN, om mannen: En vinnare eller en förlorare? Andres Lokko berättar om hur hans engelska manliga vänner skiljer sig från hans svenska. Och Kjell-Olof Feldt talar om att man måste anstränga sig, som man, om man vill behålla sina vänner.
Märkligt vad sommarens nyhetstorka lockar fram. Mellan raderna finns här samma gamla vanliga dyrkan av män och manlighet, även om det uppenbart är tänkt att vara ett slags ifrågasättande eller i alla fall en kritisk granskning av mannen och manligheten.
Jag ser här samma problematiska tendens som finns inom delar av manlighetsforskningen. Man skriver om män, som könsvarelser, men man gör det på bekostnad av kvinnorna och kvinnligheten. Förr i tiden var det okej att behandla mannen som norm för mänskligheten, och då var det få som opponerade sig mot avsaknaden och osynliggörandet av kvinnorna. Sedan kom feminismen, och ifrågasättandet av mannen som norm. Man började tala om genus istället, det sociala könet. Och det öppnade upp fältet för mansforskning, där man kan skriva uteslutande om män, om man bara gör det i termer av genus. Samma osynliggörande dock.
Män är och förblir normen. Och den bör ifrågasättas! Den borde man skriva om. Män är människor på precis samma sätt som kvinnor och män har samma behov. Att särbehandla män och mäns vänskap, som man gör i artikelserien, det är precis samma sak som att uppvärdera män och manlighet. Och det tar inte jämställdhetsarbetet ett enda steg framåt. Det gör inte det, tvärt om!
Fast det arbetet och den mödan får anstå till hösten. Nu har jag semester. Kunde bara inte låta bli. Nu återvänder jag till skönlitteraturen och till träningen. Igår promenerade vi från Lerum till Guldheden i Göteborg, en vandring på närmare 25 kilometer. Idag cyklar vi tillbaka. Vi tar det lugnt. Stannar på fina platser och läser. Just nu är jag mitt inne i Paul Austers senaste, Sunset Park. Den är bra.
Liksom livet i största allmänhet, är det bra och skönt att vara bara ledig. Utan krav. Behövde det. Njuter. Men det bubblar också inombords, av uppgifter att ta tag i. Som problemet med jämställdheten i samhället, till exempel. Återkommer till det, sen. I augusti.
En fin sommar önskar jag alla!
Märkligt vad sommarens nyhetstorka lockar fram. Mellan raderna finns här samma gamla vanliga dyrkan av män och manlighet, även om det uppenbart är tänkt att vara ett slags ifrågasättande eller i alla fall en kritisk granskning av mannen och manligheten.
Jag ser här samma problematiska tendens som finns inom delar av manlighetsforskningen. Man skriver om män, som könsvarelser, men man gör det på bekostnad av kvinnorna och kvinnligheten. Förr i tiden var det okej att behandla mannen som norm för mänskligheten, och då var det få som opponerade sig mot avsaknaden och osynliggörandet av kvinnorna. Sedan kom feminismen, och ifrågasättandet av mannen som norm. Man började tala om genus istället, det sociala könet. Och det öppnade upp fältet för mansforskning, där man kan skriva uteslutande om män, om man bara gör det i termer av genus. Samma osynliggörande dock.
Män är och förblir normen. Och den bör ifrågasättas! Den borde man skriva om. Män är människor på precis samma sätt som kvinnor och män har samma behov. Att särbehandla män och mäns vänskap, som man gör i artikelserien, det är precis samma sak som att uppvärdera män och manlighet. Och det tar inte jämställdhetsarbetet ett enda steg framåt. Det gör inte det, tvärt om!
Fast det arbetet och den mödan får anstå till hösten. Nu har jag semester. Kunde bara inte låta bli. Nu återvänder jag till skönlitteraturen och till träningen. Igår promenerade vi från Lerum till Guldheden i Göteborg, en vandring på närmare 25 kilometer. Idag cyklar vi tillbaka. Vi tar det lugnt. Stannar på fina platser och läser. Just nu är jag mitt inne i Paul Austers senaste, Sunset Park. Den är bra.
Liksom livet i största allmänhet, är det bra och skönt att vara bara ledig. Utan krav. Behövde det. Njuter. Men det bubblar också inombords, av uppgifter att ta tag i. Som problemet med jämställdheten i samhället, till exempel. Återkommer till det, sen. I augusti.
En fin sommar önskar jag alla!
tisdag 28 juni 2011
The Warriors. Nu och då.
Jag skäms lite. Erkänner det, utan omsvep! Igår tittade jag på filmen The Warriors. Har inte sett den på många år. Men kände att det kunde vara dags att återknyta bekantskapen med den, nu efter resan till New York.
När jag var tonåring såg jag den minst 20 gånger, och när jag nu såg den igen var det med skammens rodnad på kinderna. Replikerna kunde jag utantill, fortfarande. Och jag häpnar över hur mycket i den som präglat mig. Jag var visserligen aldrig någon fighter, men filmen gjorde ändå intryck.
Stiletter, brandbomber och så The baseball furies som vi klädde ut oss till på en av högstadiets skoldanser. Listan kan göras lång. Jag visste ju detta, men först igår insåg jag vidden av det hela. Kul på ett sätt, men också en aning skämmigt.
Det var inte på grund av filmen som vi hamnade i både Bronx och Coney Island, men de båda platserna har ändå, sedan mina tidiga tonår, ett speciellt skimmer. Den första bilden här är från Bronx, alldeles norr om Harlem River som skiljer Manhattan från Bronx. Gatans nummer är 225. Vi tog tunnelbanan dit, och målet var att promenera ner genom Bronx, tillbaka till Manhattan och hotellet på 31 gatan. En promenad på närmare två mil. Det sociala avståndet var dock långt större. Man fattar inte ens att det är samma stad man är i.
Fast misären var långt mindre än ryktet gör gällande. I alla fall där vi gick, och i alla fall i de södra delarna av Bronx, med utsikt över vattnet. Här fanns riktigt fina villor.
Det fanns också ett universitet. Långt ifrån den bild som jag hade av stadsdelen, vilken inte bara hämtat inspiration från filmen. Även guideböckerna nämner, om de överhuvudtaget nämner Bronx, misären och problemen. På kartor över New York finns Bronx sällan med. Vi fick köpa en separat karta för att hitta.
Som sagt. Det fanns fina villor, men kontrasterna var stora. Slummen var aldrig långt borta. Och vi som vita var definitivt i minoritet! En nyttig upplevelse.
En av få platser i Bronx som besöks av Manhattanborna är Yankee Stadium. En mytomspunnen plats, på många sätt. Här besegrade till exempel Ingemar Johansson Floyd Patersson 1959. Just den dag som vi passerade arenan var det match för hemmalaget New York Yankees. Häftigt att ha varit där! Även om det som nu står där är ett modernt nybygge.
Målet för krigarna i filmen är Coney Island, i Brooklyn. Två saker slog mig när jag såg filmen. Ett: New York är rejält upprensat. Tunnelbanan är kanske inte jättemycket renare, men definitivt säkrare. Två: Coney Island är sig väldigt likt. Påfallande lite har hänt sedan 1979 när filmen spelades in.
Här skapades, i alla fall enligt myten, hot-dogen. Tyvärr var vi mätta och orkade inte prova. Det får bli nästa gång.
The Warriors börjar och slutar med The Wonder Weel, som står kvar och snurrar än.
Till och med den gamla sönderrostade attraktionen i mitten av bilden finns kvar!? Svårt att se någon som helst skillnad från 1979 och idag. Bronx och Coney Island verkar på det stora hela vara sig lika, men i mitten skiljer det sig markant. Union Square, där gänget byter tåg, är helt förändrat. En New York bo berättade att det var en kloak för bara 15 år sedan.
Här på stranden slutar filmen. Lämpligt att sluta även denna bloggpost här. Men jag längtar tillbaka.
Fler bilder, på andra teman, kommer vad det lider. Nu ska jag ut i sommarvärmen. Den svenska.
När jag var tonåring såg jag den minst 20 gånger, och när jag nu såg den igen var det med skammens rodnad på kinderna. Replikerna kunde jag utantill, fortfarande. Och jag häpnar över hur mycket i den som präglat mig. Jag var visserligen aldrig någon fighter, men filmen gjorde ändå intryck.
Stiletter, brandbomber och så The baseball furies som vi klädde ut oss till på en av högstadiets skoldanser. Listan kan göras lång. Jag visste ju detta, men först igår insåg jag vidden av det hela. Kul på ett sätt, men också en aning skämmigt.
Det var inte på grund av filmen som vi hamnade i både Bronx och Coney Island, men de båda platserna har ändå, sedan mina tidiga tonår, ett speciellt skimmer. Den första bilden här är från Bronx, alldeles norr om Harlem River som skiljer Manhattan från Bronx. Gatans nummer är 225. Vi tog tunnelbanan dit, och målet var att promenera ner genom Bronx, tillbaka till Manhattan och hotellet på 31 gatan. En promenad på närmare två mil. Det sociala avståndet var dock långt större. Man fattar inte ens att det är samma stad man är i.
Fast misären var långt mindre än ryktet gör gällande. I alla fall där vi gick, och i alla fall i de södra delarna av Bronx, med utsikt över vattnet. Här fanns riktigt fina villor.
Det fanns också ett universitet. Långt ifrån den bild som jag hade av stadsdelen, vilken inte bara hämtat inspiration från filmen. Även guideböckerna nämner, om de överhuvudtaget nämner Bronx, misären och problemen. På kartor över New York finns Bronx sällan med. Vi fick köpa en separat karta för att hitta.
Som sagt. Det fanns fina villor, men kontrasterna var stora. Slummen var aldrig långt borta. Och vi som vita var definitivt i minoritet! En nyttig upplevelse.
En av få platser i Bronx som besöks av Manhattanborna är Yankee Stadium. En mytomspunnen plats, på många sätt. Här besegrade till exempel Ingemar Johansson Floyd Patersson 1959. Just den dag som vi passerade arenan var det match för hemmalaget New York Yankees. Häftigt att ha varit där! Även om det som nu står där är ett modernt nybygge.
Målet för krigarna i filmen är Coney Island, i Brooklyn. Två saker slog mig när jag såg filmen. Ett: New York är rejält upprensat. Tunnelbanan är kanske inte jättemycket renare, men definitivt säkrare. Två: Coney Island är sig väldigt likt. Påfallande lite har hänt sedan 1979 när filmen spelades in.
Här skapades, i alla fall enligt myten, hot-dogen. Tyvärr var vi mätta och orkade inte prova. Det får bli nästa gång.
The Warriors börjar och slutar med The Wonder Weel, som står kvar och snurrar än.
Till och med den gamla sönderrostade attraktionen i mitten av bilden finns kvar!? Svårt att se någon som helst skillnad från 1979 och idag. Bronx och Coney Island verkar på det stora hela vara sig lika, men i mitten skiljer det sig markant. Union Square, där gänget byter tåg, är helt förändrat. En New York bo berättade att det var en kloak för bara 15 år sedan.
Här på stranden slutar filmen. Lämpligt att sluta även denna bloggpost här. Men jag längtar tillbaka.
Fler bilder, på andra teman, kommer vad det lider. Nu ska jag ut i sommarvärmen. Den svenska.
måndag 27 juni 2011
Konst uppåt vägarna, och reflektioner kring ett liv som startat om
För drygt 14 dagar sedan lämnade jag Sverige. Trött och lite uppgiven. Visst såg jag fram emot konferensen i Philadelphia. Självklart var det kul att avsluta ett bedövligt arbetsår på en plats som jag kände, men ändå inte. Det är ju en av de riktigt stora fördelarna med mitt arbete, att det tar mig utanför landets gränser, till spännande platser och att det innebär att jag får möta intressanta och kunniga människor. Men riktigt glad var jag inte. Mest trött. I ovisshet gav jag mig iväg.
Redan på Landvetter började det dock hända saker. Vårt plan från Paris till Philadelphia var inställt. Vad skulle hända, hur skulle detta lösas? Ingan aning, men det var ett välkommet avbrott från vardagen. Ett äventyr. En del av tristessen blåste bort. Jag var inte ensam, och hade all tid i världen. Bara att följa med. Vi hamnade till slut i Minneapolis, Twin Cities! I fem timmar fick vi möjlighet att upptäcka och att anpassa oss till The American way of life. Här började jag släppa greppet om Sverige, jobbet och det bedrövliga året 2010/2011. Människorna var vänliga, och flygplatsen trevlig.
Lite jobbigt var det att vänta först i fem timmar på flygplatsen, och sedan närmare en timme på planet innan vi kunde lyfta, på grund av åska i Philadelphia. Och att flyga i två timmar när man redan varit vaken i närmare 24 timmar, det var en pärs. Men, som sagt, också ett välkommet avbrott i vardagen.
Framme i Philadelphia, efter några timmars vila var jag så redo att ta mig an staden. Per fot. En av de första sakerna jag lade märke till var fattigdomen som trycktes rätt upp i ansiktet på mig. Visste ju om det, men var inte redo. Det gör sig emellertid inte på bild. Vad som däremot gör sig, som jag också lade märke till, är konsten på väggarna i Philadelphia. Dessa bilder får utgöra den visuella temat för denna bloggpost.
De första dagarna på konferensen lyssnade jag mest. Första dagen, innan själva huvudkonferensen börjat, blev jag emellertid inkastad i programmet. Jag fick leda en workshop på temat: Hur forskar man om arbetsintegrerat lärande? Lite nervöst, men samtidigt och åter igen, ett välkommet avbrott från arbetsvardagen där hemma. Jag varvade förberedelser av mitt framförande, med upplevelser av staden. På eftermiddagarna och i pauser fanns gott om tid för vandringar. Fascinerande stad. Vänligt tillmötesgående och bedagat sliten.
How to grasp learning in between, det var titeln på mitt anförande. Med tanke på att det pågick många parallella sessioner, och att det var det sista som hände innan konferensmiddagen, ser jag sex personer i publiken som en framgång (och den känslan stärktes när hälften av dem gick efter att jag var klar, vilket lämnade mig och tre till kvar att lyssna på nästa fördragshållare). Responsen jag fick var översvallande positiv. Och här hände något. På arbetsårets näst sista dag vaknade ett litet hopp. Jag gick på moln från konferensen, till hotellet och middagen senare på kvällen.
Nästa dag vaknade jag med huvudvärk och mådde inget vidare. Svårt att bedömma hur mycket man tål när det bjuds till höger och vänster, speciellt när man är glad och har häng på semestern. Därför högg det till i magen när jag kollade mailen. Sakkunnigutlåtande, såg jag i meddelanderaden. Skulle jag våga öppna? Okej, jag vågar. Har ju redan gett upp hoppet. Kan lika gärna ta ett avvisande omgående. Allt annat är ju bra i livet ändå. Fast redan inan jag kommit till bilagan möttes jag av ett grattis från prefekten. Och då var det ju inga problem att öppna.
Ett positivt besked hade jag redan. Det fick jag i september 2010. Men för att bli antagen på HV krävs två. Den som följt bloggen vet att jag i pricip gett upp hoppet, att jag inte brydde mig längre. Men dte gjorde jag så klart. Fast mentalt var jag inställd på ett negativt besked. Nu blev det inte så. Och jag kunde gå på lätta ben till den sista dagen på konferensen, fylld av tillförsikt inför framtiden.
Dagen efter tog jag tåget till New York, mötte upp med familjen. Det kommer bilder av det äventyret också vad det lider. Nästan 2000 bilder tog jag av de båda städerna. Och när jag ser dem längtar jag tillbaka. Det blir USA igen. Definitivt. Snart!
Väl hemma igen är det mesta sig likt. Ändå är allt förändrat. Luften är lättare att andas. Och jag är tryggare i mig själv. Med perspektiv på allt, och med en hel sommar mellan mig och nästa akademiska år, fylls jag av en helt ny trygghet. Inser att jag allt för mycket har lyssnat på fel mäniksor, att jag låtit dem som inte gillar mig definera mig och mitt värde som människa, lärare och forskare. Det ska bli ändring på det! Jag är bra, och jag vet det. Handlar bara om att bestämma sig, och om att lyssna på dem som bryr sig om mig. Och det är en av alla de positiva saker som (också och faktiskt) hänt under året som gått, att jag insett vem som är vem. Allt för länge har jag lyssnat på och sökt bekräftelse från fel männiksor. Nu vet jag vem jag ska lyssna på. Vem jag ska jobba med. Vad jag ska göra. Jag tror på framtiden igen!
Har dessutom hela sommaren på mig att förbereda min docentföreläsning. Den 23 augusti är det dags, och jag talar då utifrån följande rubrik: Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur
Presentationen lyder som följer:
Därmed lägger jag definitivt, både det akademiska året 2010/2011, och mitt gamla liv, till handlingarna. Och jag ser med tacksamhet fram emot mitt nya liv, som ju på många sätt började redan för länge sedan, det är bara det att jag först nu har insett den fulla vidden av det.
Redan på Landvetter började det dock hända saker. Vårt plan från Paris till Philadelphia var inställt. Vad skulle hända, hur skulle detta lösas? Ingan aning, men det var ett välkommet avbrott från vardagen. Ett äventyr. En del av tristessen blåste bort. Jag var inte ensam, och hade all tid i världen. Bara att följa med. Vi hamnade till slut i Minneapolis, Twin Cities! I fem timmar fick vi möjlighet att upptäcka och att anpassa oss till The American way of life. Här började jag släppa greppet om Sverige, jobbet och det bedrövliga året 2010/2011. Människorna var vänliga, och flygplatsen trevlig.
Lite jobbigt var det att vänta först i fem timmar på flygplatsen, och sedan närmare en timme på planet innan vi kunde lyfta, på grund av åska i Philadelphia. Och att flyga i två timmar när man redan varit vaken i närmare 24 timmar, det var en pärs. Men, som sagt, också ett välkommet avbrott i vardagen.
Framme i Philadelphia, efter några timmars vila var jag så redo att ta mig an staden. Per fot. En av de första sakerna jag lade märke till var fattigdomen som trycktes rätt upp i ansiktet på mig. Visste ju om det, men var inte redo. Det gör sig emellertid inte på bild. Vad som däremot gör sig, som jag också lade märke till, är konsten på väggarna i Philadelphia. Dessa bilder får utgöra den visuella temat för denna bloggpost.
De första dagarna på konferensen lyssnade jag mest. Första dagen, innan själva huvudkonferensen börjat, blev jag emellertid inkastad i programmet. Jag fick leda en workshop på temat: Hur forskar man om arbetsintegrerat lärande? Lite nervöst, men samtidigt och åter igen, ett välkommet avbrott från arbetsvardagen där hemma. Jag varvade förberedelser av mitt framförande, med upplevelser av staden. På eftermiddagarna och i pauser fanns gott om tid för vandringar. Fascinerande stad. Vänligt tillmötesgående och bedagat sliten.
Kom att tala med en av konferensdeltagarna om språkförbistringar som lätt uppstår när man förstår språket, men inte alltid dess innebörd. Innerstadsproblem, till exempel, är inte självklart att man som svensk förstår den fulla vidden av. I USA handlar det om förslummning av städernas centrala delar, där ingen bor. I Amerika jobbar man i staden och bor i förorterna. New York är ett undantag här, men i Philadelphia var det påtagligt. Mitt i staden, där man som svensk skulle döda för att få bo, där gapade tomma fönster och krossade rutor. En våning ovanför affärernas fina skyltfönster var det tomt och slitet.
Men även om det var slitet hade man här försökt göra något genom att upplåta väggarna till konst. Vilket naturligtvis inte gjorde kontrasterna mindre. Fint var det hur som helst, och det hjälpte mig att komma i balans och finna inspiration till det jag skulle säga på konferensens näst sista dag.
How to grasp learning in between, det var titeln på mitt anförande. Med tanke på att det pågick många parallella sessioner, och att det var det sista som hände innan konferensmiddagen, ser jag sex personer i publiken som en framgång (och den känslan stärktes när hälften av dem gick efter att jag var klar, vilket lämnade mig och tre till kvar att lyssna på nästa fördragshållare). Responsen jag fick var översvallande positiv. Och här hände något. På arbetsårets näst sista dag vaknade ett litet hopp. Jag gick på moln från konferensen, till hotellet och middagen senare på kvällen.
Nästa dag vaknade jag med huvudvärk och mådde inget vidare. Svårt att bedömma hur mycket man tål när det bjuds till höger och vänster, speciellt när man är glad och har häng på semestern. Därför högg det till i magen när jag kollade mailen. Sakkunnigutlåtande, såg jag i meddelanderaden. Skulle jag våga öppna? Okej, jag vågar. Har ju redan gett upp hoppet. Kan lika gärna ta ett avvisande omgående. Allt annat är ju bra i livet ändå. Fast redan inan jag kommit till bilagan möttes jag av ett grattis från prefekten. Och då var det ju inga problem att öppna.
Lite darrig i kroppen, på 17 våningen på Hilton Hotell i Philadelphia, på arbetsårtes sista dag, ett och ett halvt år efter att jag lämnat in min anhållan om att bli antagen som docent vid HV läste jag följande:
Eddy Nehls har i sin forskning både fördjupat och breddat den inriktning på genus och arbetsliv som han grundlade i avhandlingen. Han har därtill utvecklat sig mot en betydande teoretisk nyorientering och konsekvent vidmakthållit ett seriöst sökande och kritiskt vetenskapligt förhållningssätt. Hans vetenskapliga produktion efter disputationen motsvarar väl, också om man ser till artikelproduktionen, en arbetsinsats som kan motsvara en avhandling. Hans pedagogiska skicklighet och erfarenhet är betydande.
Jag tillstyrker att Eddy Nehls blir antagen som docent i etnologi
Ett positivt besked hade jag redan. Det fick jag i september 2010. Men för att bli antagen på HV krävs två. Den som följt bloggen vet att jag i pricip gett upp hoppet, att jag inte brydde mig längre. Men dte gjorde jag så klart. Fast mentalt var jag inställd på ett negativt besked. Nu blev det inte så. Och jag kunde gå på lätta ben till den sista dagen på konferensen, fylld av tillförsikt inför framtiden.
Dagen efter tog jag tåget till New York, mötte upp med familjen. Det kommer bilder av det äventyret också vad det lider. Nästan 2000 bilder tog jag av de båda städerna. Och när jag ser dem längtar jag tillbaka. Det blir USA igen. Definitivt. Snart!
Väl hemma igen är det mesta sig likt. Ändå är allt förändrat. Luften är lättare att andas. Och jag är tryggare i mig själv. Med perspektiv på allt, och med en hel sommar mellan mig och nästa akademiska år, fylls jag av en helt ny trygghet. Inser att jag allt för mycket har lyssnat på fel mäniksor, att jag låtit dem som inte gillar mig definera mig och mitt värde som människa, lärare och forskare. Det ska bli ändring på det! Jag är bra, och jag vet det. Handlar bara om att bestämma sig, och om att lyssna på dem som bryr sig om mig. Och det är en av alla de positiva saker som (också och faktiskt) hänt under året som gått, att jag insett vem som är vem. Allt för länge har jag lyssnat på och sökt bekräftelse från fel männiksor. Nu vet jag vem jag ska lyssna på. Vem jag ska jobba med. Vad jag ska göra. Jag tror på framtiden igen!
Har dessutom hela sommaren på mig att förbereda min docentföreläsning. Den 23 augusti är det dags, och jag talar då utifrån följande rubrik: Kultur som vetenskap och vetenskap som kultur
Presentationen lyder som följer:
Att studera kultur är att studera det alla har runt omkring sig, och som just därför är svårt att se. Kultur påverkar alla, även utövare av (kultur)vetenskap. Men kultur är inte något man har och anpassar sig efter, det är i lika hög grad något som görs i handling. Kultur befinner sig ständigt i processer av tillblivelse, kultur är komplext och många gånger motsägelsefullt. Dessutom går varken kunskap, vetenskap eller kultur att tänka eller förstå som storheter separerade från varandra. Min kulturvetenskapliga forskning handlar om att förstå dessa och liknande samband. Vidare handlar forskningen om att konstruera tankeverktyg för att lära sig se kultur. Jag vill med forskningen visa att kultur är något som angår alla, utan undantag. Konkret har forskningen handlat om arbetsliv, genus, makt, kunskap, alkohol och droger, missbruk samt arbetsintegrerat lärande, och i föreläsningen visar jag på den röda tråd som löper genom dessa ämnen.
Därmed lägger jag definitivt, både det akademiska året 2010/2011, och mitt gamla liv, till handlingarna. Och jag ser med tacksamhet fram emot mitt nya liv, som ju på många sätt började redan för länge sedan, det är bara det att jag först nu har insett den fulla vidden av det.
söndag 26 juni 2011
Hemma igen!
Lämnade Sverige som en trött man, ännu arbetandes på det värsta akademiska året hittills. Besviken. Nu vänder jag åter. Utvilad, inspirerad och meriterad. Just nu flyger vi in över det franska fastlandet. Kraftigt försenade, visserligen. Men det är semester och upp till Air France att fixa vår resa hem.
Konferensen i Philadelphia bär jag med mig som en påminnelse om att det vänder. När man minst anar det, då vänder det. Inget varar för evigt. Varken ont eller gott. Viktigt att inte glömma det. Den 23 augusti håller jag min docentföreläsning. Det ser jag fram emot! Men det kommer att komma dagar igen, då livet inte är på topp. Viktigt då att minnas dagarna då allt är bra.
New York har varit bra. Hela vistelsen i USA har varit fin! Trivs där, och gillar Amerika, det sätt att leva som man utvecklat där. Vänligheten, omtänksamheten. Ursäkterna och de glada tillropen. Visst är det ytligt, men det är bättre än butterhet och egoism. I USA tar man vara på tillfällena när de kommer, och man njuter av det man har. Man ställer krav på det som är viktigt i livet. Maten, till exempel. Och man tar hand om varandra.
Systemet man utvecklat bygger på iden om frihet. Det är en god tanke, om än inte utan baksidor. För samtidigt som man känner sig sedd och omhändertagen så finns missären överallt och tätt inpå. Uteliggare, tiggare och människor som arbetar dubbelt och ändå inte får det att gå ihop, de finns överallt.
I Philadelphia blev baksidan av det amerikanska systemet uppenbar. Påtagligt uppenbar. Det gjorde ont att se! Fattigdomen trängde sig på, luktade illa och skymde det positiva. Är inte van vid att se den, så.
Det är med andra ord med dubbla känslor jag vänder hemåt, som en visare, mer erfaren människa. Jag vänder hem till ytterligare sex veckors semester. Som docent, med nya bekanta och kontakter inom WIL (work integrated learning) och AIL (arbetsintegrerat lärande). Fylld av upplevelser av Amerika, av livet. Tacksam, hoppfull och lycklig! Tänker att det blir inte bättre än så här.
Jag vänder hem till sex veckor utan krav. Sex veckor där jag bara ska läsa skönlitteratur. Sex veckor utan väckarklocka. Sex veckor av återhämtning, förberedelse och nyorientering. Hösten är långt borta, och den skrämmer mig inte. Ser den som en utmaning. Har mycket spännande på dagordningen.
Först och främst en ombokning av resan från Paris till Landvetter. Bara en sådan sak! Allt handlar om hur man väljer att se på saken.
Konferensen i Philadelphia bär jag med mig som en påminnelse om att det vänder. När man minst anar det, då vänder det. Inget varar för evigt. Varken ont eller gott. Viktigt att inte glömma det. Den 23 augusti håller jag min docentföreläsning. Det ser jag fram emot! Men det kommer att komma dagar igen, då livet inte är på topp. Viktigt då att minnas dagarna då allt är bra.
New York har varit bra. Hela vistelsen i USA har varit fin! Trivs där, och gillar Amerika, det sätt att leva som man utvecklat där. Vänligheten, omtänksamheten. Ursäkterna och de glada tillropen. Visst är det ytligt, men det är bättre än butterhet och egoism. I USA tar man vara på tillfällena när de kommer, och man njuter av det man har. Man ställer krav på det som är viktigt i livet. Maten, till exempel. Och man tar hand om varandra.
Systemet man utvecklat bygger på iden om frihet. Det är en god tanke, om än inte utan baksidor. För samtidigt som man känner sig sedd och omhändertagen så finns missären överallt och tätt inpå. Uteliggare, tiggare och människor som arbetar dubbelt och ändå inte får det att gå ihop, de finns överallt.
I Philadelphia blev baksidan av det amerikanska systemet uppenbar. Påtagligt uppenbar. Det gjorde ont att se! Fattigdomen trängde sig på, luktade illa och skymde det positiva. Är inte van vid att se den, så.
Det är med andra ord med dubbla känslor jag vänder hemåt, som en visare, mer erfaren människa. Jag vänder hem till ytterligare sex veckors semester. Som docent, med nya bekanta och kontakter inom WIL (work integrated learning) och AIL (arbetsintegrerat lärande). Fylld av upplevelser av Amerika, av livet. Tacksam, hoppfull och lycklig! Tänker att det blir inte bättre än så här.
Jag vänder hem till sex veckor utan krav. Sex veckor där jag bara ska läsa skönlitteratur. Sex veckor utan väckarklocka. Sex veckor av återhämtning, förberedelse och nyorientering. Hösten är långt borta, och den skrämmer mig inte. Ser den som en utmaning. Har mycket spännande på dagordningen.
Först och främst en ombokning av resan från Paris till Landvetter. Bara en sådan sak! Allt handlar om hur man väljer att se på saken.
torsdag 23 juni 2011
New York Universe!
Fyra dagars vandringar i en stad som aldrig sover, i en stad som rymmer allt. Det tar på kroppen. Men det sliter inte på den. Det fyller den med kraft och energi. Intrycken härifrån är som balsam för själen. Älskar varje sekund av tiden här! Älskar New York.
Förra gången var det omtumlande och varje sekund togs tillvara. Jag sprang mellan landmärkena och fyllde varje minut med innehåll. Allt var nytt och spännande. Denna gång är det lika häftigt, men det finns tid för eftertanke också. Staden får sjunka in mer. Och den lämnar kanske ett ännu djupare intryck. Vi får se.
Handlar mer gör jag också. Vågar det, när det finns mer tid. Igår tog vi tunnelbanan till Coney Island, och i tisdags vandrade vi i Harlem. Två saker som inte hanns med förra gången. Imorgon är planen att upptäcka Broklyn. Finns tid för det.
Kommer ner i varv. För varje dag som går märks det allt mer. Att jag varit allt annat än avslappnad den senaste tiden. Men nu är jag det. I balans. Snart i alla fall. Även om stadens puls är hög, så får den mig att varva ner. Här finns inget som stjäl energi. New York ger istället kraft och mod.
Finast är det i SoHo, Tribeca och Greenwich Village. Låga hus och massor av mysiga myllriga gator att vandra på och förlora sig i. Många trendiga affärer, sida vid sida med förfallna lokaler. Staden är ständigt i rörelse. New York omvandlas hela tiden. Mycket har hänt sedan jag var här förra året. Samtidigt är det mesta sig likt. Möjligen med undantag för lågkonjunkturens verkan. Den märks! Missöden är stor, också. Liksom rikedomen!
Här finns verkligen allt. Sida vid sida. Hela världen och det mänskliga spektrat, allt samlat på en och samma plats. På gott och ont.
Jag vänder hem som en annan människa. Av en hel massa skäl. Och hemma väntar sex veckors ledighet, till, innan jobbet pockar på uppmärksamhet. Behöver det. Vill inte hamna på sjukhus igen. Vill leva! Tacksam för allt det vackra och fina som händer just nu. Livet är gott, igen.
Nu ut i den ljumma sommarkvällen.
Förra gången var det omtumlande och varje sekund togs tillvara. Jag sprang mellan landmärkena och fyllde varje minut med innehåll. Allt var nytt och spännande. Denna gång är det lika häftigt, men det finns tid för eftertanke också. Staden får sjunka in mer. Och den lämnar kanske ett ännu djupare intryck. Vi får se.
Handlar mer gör jag också. Vågar det, när det finns mer tid. Igår tog vi tunnelbanan till Coney Island, och i tisdags vandrade vi i Harlem. Två saker som inte hanns med förra gången. Imorgon är planen att upptäcka Broklyn. Finns tid för det.
Kommer ner i varv. För varje dag som går märks det allt mer. Att jag varit allt annat än avslappnad den senaste tiden. Men nu är jag det. I balans. Snart i alla fall. Även om stadens puls är hög, så får den mig att varva ner. Här finns inget som stjäl energi. New York ger istället kraft och mod.
Finast är det i SoHo, Tribeca och Greenwich Village. Låga hus och massor av mysiga myllriga gator att vandra på och förlora sig i. Många trendiga affärer, sida vid sida med förfallna lokaler. Staden är ständigt i rörelse. New York omvandlas hela tiden. Mycket har hänt sedan jag var här förra året. Samtidigt är det mesta sig likt. Möjligen med undantag för lågkonjunkturens verkan. Den märks! Missöden är stor, också. Liksom rikedomen!
Här finns verkligen allt. Sida vid sida. Hela världen och det mänskliga spektrat, allt samlat på en och samma plats. På gott och ont.
Jag vänder hem som en annan människa. Av en hel massa skäl. Och hemma väntar sex veckors ledighet, till, innan jobbet pockar på uppmärksamhet. Behöver det. Vill inte hamna på sjukhus igen. Vill leva! Tacksam för allt det vackra och fina som händer just nu. Livet är gott, igen.
Nu ut i den ljumma sommarkvällen.
lördag 18 juni 2011
Tillbaka i New York
För ett och ett halvt år sedan trodde jag inte riktigt att jag skulle komma till USA och New York. Nu har jag varit här två gånger, och återvänder till New York. Denna gång en hel vecka, som inledning på semestern. Förra gången var det stressigt, och jag var lite nervös för vad som väntade mig på wokshopen på Marthas Wineyard.
Tycker om ordet återvända, till New York. Samma land som Philadelphia men en helt annan atmosfär. Amerika är dynamiskt, på ett helt annat sätt än Sverige. Missöden är stor, och de går inte att blunda för, men möjligheterna är också stora. Därför blir det klyftor. Det är hårt på många sätt men samtidigt finns en värme och mellanmänsklig vänlighet, som även om den är ytlig, är tilltalande. Man känner sig välkommen.
Förra gången jag var här var det otroligt intensivt. Ville verkligen se allt jag kunde. Denna gång, när jag återvänder och dessutom har mer tid på mig ska jag vara mer metodisk. Ta in mer, på djupet. Stadens skiftande atmosfär och områdenas olika karaktär. Vill ha det med mig hem. Behöver det för att fixa nästa läsår.
Livet består av upplevelser. Det är så jag försöker se på året som gått. Det var fullt av upplevelser. Om dessa är onda eller goda är av underordnad betydelse, i backspegeln. Har lärt mig otroligt mycket om mig själv av det som hänt. Flera av upplevelserna hade jag gärna haft ogjorda, men nu är det som det är och då måste man vara konstruktiv. Det som hant har hänt. Är vatten unde broarna.
Nästa läsår bjude på helt nya förutsättningar. Inget är sig likt, och jag kommer tillbaka. Starkare än någonsin. Kan inte tänka mig en bättre plats att starta om på än New York! Här skall vandras, upplevas och reflekteras.
Snart kommer familjen, eller i alla fall delar av den. Livet är gott igen!
Tycker om ordet återvända, till New York. Samma land som Philadelphia men en helt annan atmosfär. Amerika är dynamiskt, på ett helt annat sätt än Sverige. Missöden är stor, och de går inte att blunda för, men möjligheterna är också stora. Därför blir det klyftor. Det är hårt på många sätt men samtidigt finns en värme och mellanmänsklig vänlighet, som även om den är ytlig, är tilltalande. Man känner sig välkommen.
Förra gången jag var här var det otroligt intensivt. Ville verkligen se allt jag kunde. Denna gång, när jag återvänder och dessutom har mer tid på mig ska jag vara mer metodisk. Ta in mer, på djupet. Stadens skiftande atmosfär och områdenas olika karaktär. Vill ha det med mig hem. Behöver det för att fixa nästa läsår.
Livet består av upplevelser. Det är så jag försöker se på året som gått. Det var fullt av upplevelser. Om dessa är onda eller goda är av underordnad betydelse, i backspegeln. Har lärt mig otroligt mycket om mig själv av det som hänt. Flera av upplevelserna hade jag gärna haft ogjorda, men nu är det som det är och då måste man vara konstruktiv. Det som hant har hänt. Är vatten unde broarna.
Nästa läsår bjude på helt nya förutsättningar. Inget är sig likt, och jag kommer tillbaka. Starkare än någonsin. Kan inte tänka mig en bättre plats att starta om på än New York! Här skall vandras, upplevas och reflekteras.
Snart kommer familjen, eller i alla fall delar av den. Livet är gott igen!
fredag 17 juni 2011
Philadelphia: Kärlekens och kontrasternas stad.
Vaknade i morse. Öppnade mailen. Och där var det, utlåtandet om min docentur, som jag väntat på långt över ett år. Anhållan tilstyrkes! Hade gett upp. Men nu känns allt bra. På sista arbetsdagen kom det. Därmed kan arbetsåret 2010/2011 läggas till handlingarna. Ett märkligt år. En vändpunkt i livet både i och utanför akademin.
Nu är det semester. Sju veckors ledighet, mellan New York och Turkiet. Bara vila och läsa skönliteratur. När jag kommer tillbaka till arbetet är allt annorlunda, inte bara jag. Ser fram emot det. Känns så nu i alla fall.
Sista dagen längs the streets of Philadelphia förevigas. Resultatet redovisas nedan.
Mäktig vy, med City Hall i centrum. |
Nu är det semester. Sju veckors ledighet, mellan New York och Turkiet. Bara vila och läsa skönliteratur. När jag kommer tillbaka till arbetet är allt annorlunda, inte bara jag. Ser fram emot det. Känns så nu i alla fall.
Sista dagen längs the streets of Philadelphia förevigas. Resultatet redovisas nedan.
Stora kontraster! |
Gammalt och nytt, sida vid sida. |
Sophämtning. Någon? |
Och det får förfalla. |
Baksidan av The Land of the Free. |
Konferenslokalerna på Drexel University |
Charmigt förfall |
Philadelphia är en stad med stora kontraster, på alla plan. Lämnar den med saknad! I'l be back, absolut!
Philadelphia freedom. |
Många konstnärer längs South Street |
Här avslutas vistelsen ikväll med musikal. Miss Saigon. |