Materialet som min avhandling Vägval bygger på är fyllt av uttalanden som går ut på att framgångsrika åkeriföretagare själva bör har kört lastbil för att kunna ingjuta förtroende hos förarna och kunna uppskatta ett väl utfört arbete. Detta ser jag som en följd av att relationen mellan föraren och åkeriägaren av nödvändighet bygger på ett dubbelriktat tillitsförhållande. Föraren måste kunna lita på att ett väl utfört arbete uppskattas. Hur ska detta annars kunna användas i en eventuell löneförhandling? Åkeriägaren å sin sida måste kunna lita på att arbetet utförs på bästa sätt och att föraren gör vad kunden blivit lovad. Om denne inte vet vad som är rimlig tidsåtgång för olika uppdrag finns stor risk att förarna utnyttjar olika knep för att lura till sig (fri)tid och därifrån är steget till förakt för arbetsgivaren inte långt.
Åkerinäringen står dock (stod bör man läsa eftersom detta skrevs för närmare 10 år sedan) inför en rad utmaningar (se även Lastbil som livsstil). Samhällets ökade krav på utbildning är bara ett exempel på de hot som finns mot lastbilsförarnas praktiska och erfarenhetsbaserade kunskapssyn (jfr A Björklund 1984:102), och i förlängningen även den yrkeskultur jag fältarbetat inom och skriver om i avhandlingen.
Mycket talar för att min analys av åkerinäringen bara är giltig så länge lastbilsföraren inte kan övervakas visuellt av arbetsgivaren. Och detta är just vad jag skulle vilja undersöka, så här 10 år senare. För här har det hänt jättemycket! I takt med att satellitövervakning och GPS-teknik blir allt vanligare ökar möjligheterna att kontrollera lastbilens exakta position och hastighet. Tekniken underlättar godskoordinationen och möjliggör en mer kostnadseffektiv planering av transporterna, vilket främst gynnar åkeriägare och speditörer.
Utifrån förarnas perspektiv kan GPS-tekniken snarare fungera som ett slags ”panoptikon” (jfr Foucault 1993). Vetskapen om att arbetsgivaren ständigt kan hålla sig informerad om var och hur arbetet utförs torde påverka initiativförmågan och handlingsutrymmet som visat sig vara betydelsefulla bevekelsegrunder för trivsel inom lastbilsföraryrket. Synen på yrkeskompetens kan med utgångspunkt i detta snabbt komma att genomgå radikala förändringar. Stures (se tidigare bloggposter) redogörelse för hur han och kollegorna lastade om godset, hur förarna letade genvägar och andra liknande manövrer blir svåra att (i hemlighet) genomföra om lastbilen utrustas med modern övervakningsutrustning.
Nyckelorden pålitlighet ansvar och erfarenhet kan därigenom mycket väl och på relativt kort tid komma att förlora sin symboliska laddning inom åkerinäringen, vilket implicit torde vara bärare av en betydande kulturell förändringspotential. Troligtvis skulle sådana förändringar även påverka den frihet som utgör temat för nästa bloggpost.
Detta skulle jag verkligen vilja forska om, men jag befarar att vetenskapsråden inte kommer att bevilja mig medel i den mördande konkurrensen. Avslag har kommit från två av dem. Ett återstår.
Hoppet är det sista som överger människan!
Jag håller, som du vet, tummarna för ett "ja" här. Tycker att detta är jättespännande och det borde finansiärerna också tycka! Och så blir jag nyfiken utifrån bloggpostens rubrik - vad är det för möjligheter du ser med den nya tekniken? För föraren alltså (det är så jag tolkar rubriken men det kanske är en feltolkning).
SvaraRadera/Annika
Håller verkligen med Annika och önskar att forskning om/med/i åkerinäringen blir av. Tycker att tekniken, såväl digitala färdskrivare som GPS-system, på många sätt kan innebära möjligheter men den innebär också många förändringar som kan utgöra ett hot. Flera chaufförer som jag har mött tycker att föraryrket inte är som förr. Förändringar är det så klart alltid inom alla yrken men med Vägval och egen erfarenhet som bakgrund skulle jag vilja påstå att det är en omvälvande förändring på gång i åkerinäringen. I mina ögon är det väldgt märkligt att det inte finns mer forskning om en bransch som påverkar alla människor i väldigt hög utsträckning.
SvaraRaderaHåller alltså också tummarna ett tag till och försöker, så klart,dra ett strå till stacken, sakta, sakta...
Ha de´!
Det är precis det det jag skulle vilja undersöka, ny tekning som hot, eller som möjlighet. Det är så lätt att falla in i tanken att allt var bättre för, men ibland var det ju så klart det. Men hur hanterar förarna den nya situationen, det vore spännande att få undersöka.
SvaraRaderaPå återhörande!