Lastbilsestetik

Varken förare (som ansvarar för vården av lastbilen) eller åkeriägare (som delvis lever på att lastbilen sköts väl) nämnde anmärkningsvärt nog gott handlag med lastbilen som svar på mina frågor om yrkesskicklighet. Den aspekten betonades istället indirekt genom raljerande över förare som av olika anledningar misslyckats eller råkat ut för tillbud. Föraktfullt tal om nya chaufförer som skrutit vitt och brett om sin förmåga att köra lastbil men som sedan kört i diket, är ett annat exempel på hur informanterna indirekt framhöll betydelsen av ett gott handlag med maskiner.

En egenåkare berättade hur han regelmässigt använde söndagarna för att putsa och städa lastbilen. Han visade sig också vara en hängiven utställare, vilket innebar att han använde delar av semestern till att tävla med lastbilen vid olika nordiska evenemang. Strax innan intervjun gjordes hade han lackerat om lastbilen, huvudsakligen av estetiska skäl, för åtskilliga tiotusentals kronor. Vården och modifieringarna av lastbilen var helt enkelt hans hobby. Han betraktade detta som en vital aspekt av yrket och att det kostade pengar sågs inte som något problem. Anställda förare berättade också hur de tvättade och putsade företagets bil på sin fritid utan att få någon ekonomisk ersättning.

Vård och utsmyckning av lastbilar var allt annat än en trivial fråga. Många chaufförer som var pedantiskt noga med utseendet på sina lastbilar talade också om gränser och mer eller mindre uttalade konventioner för hur en lastbil fick se ut:

Jag menar en bil den är ju ändå till för att förflytta dig från A till B och transportera godset säkert, hygienisk, torrt och fint va. Men allt sedan det där övriga som en del har bolstrat upp med där inne, det liknar ett horhus när du tittar in där, med gardiner och lampetter och blinkande lampor. Va! Ett sådant djävla tramseri. Det får du inte betalt för. Och sedan så säger dom att dom bor där men inte fan bor dom där, dom är ju på puben. Nej, en ren rak och fin hytt och sedan att man moderniserar den lite, med och göra den... istället för mattor, att du gör så det är lätt att hålla rent det är väl förståeligt men allt annat ... funkar inte ... det tror jag inte.

Att utseendet var en laddad fråga kan illustreras med hjälp av det stora antalet förare som fällde negativa uttalanden om lastbilstillverkaren Scanias modell (med sovhytt ovanför förarplatsen), vilken allmänt gick under namnet ”vattenskallen”. En egenåkare var bekymrad inför ett förestående byte av lastbil. Han hade alltid kört Scania: ”Men eftersom nu då Scania har byggt en så ful bil så vet jag inte vad jag ska ha nästa gång (...) Den är det fulaste som finns på en väg idag”. En förare menade att scaniamodellen måste vara motivlackad för att accepteras och en annan bad nästan om ursäkt när han berättade vilken modell han skulle hämta upp mig i.

Scanias lastbilshytt är, såvitt jag kan bedöma, funktionell. Genom att en av sängarna placerats uppe under taket ökas sovkomforten avsevärt eftersom det där finns plats finns för en riktigt bred säng. Lika fullt hävdade en av informanterna att: ”Det är många som aldrig skulle köpa en ny Scania torpedare. Aldrig i livet va, för fulare bil finns inte. Även om den är fin i hytten och så ... Men den är ju så djävla ful”. Några förare var besvikna på Volvo Lastvagnar eftersom företagets (vid tiden för fältarbetet) senaste modell, som just lanserats i USA, varken gick att köpa eller äga i Sverige. Den, menade samma informant som ovan: ”är ju så grann alltså, det är fruktansvärt. Den är snygg, den är vacker. Och så just det här att den har kvar skärmarna och har fortfarande huven och ser ut som en lastbil”.

Liksom i fallet med den sociala smidigheten torde förarnas utbredda intresse för lastbilsomvårdnad och estetik i andra sammanhang kunna betraktas som uttryck för ”kvinnlighet”. Yvonne Hirdman (2001b:70f) talar dock om en manlig fixering vid att ordna, kontrastera och sätta gränser. Hon använder ordet ”ordningens njutning” (2001b:71), vilket möjligen skulle kunna passa in på lastbilsförarnas förhållande till sina bilar.

Det förhållande att lastbilar signalerar kraft och styrka bör inte underskattas i sammanhanget. Innan servostyrning infördes krävdes muskler för att vara chaufför, men med dagens synkroniserade växellådor är lastbilarna nästan lika lätthanterliga som en vanlig personbil, vilket jag själv upptäckte (med viss besvikelse måste jag tillstå) under en provkörning av en fullastad Volvo FH12 på ett inhägnat övningsområde. Förarnas reaktioner och intresse för lastbilens visuella intryck skulle jag vilja tolka som en önskan att utåt signalera just den kraft och styrka som många förknippar med lastbilar. Utvecklingen av lastbilarnas design går emellertid i motsatt riktning, mot mjukare och smidigare linjer. Det upplevdes som ett diffust hot för vissa:

Blir det så som man har sett på modulritningar, att dom i princip gör ett litet lågt fordon som är som bordet här i stort sett, va där du då backar under och har kopplingen uppe på taket. DFDS hade en bild på detta. Det var ungefär som att du körde under en dolly, men med hytt på och det var alltså dragfordonet och så hade du hela lasset ovanpå. Då ska inte jag köra bil längre, då har det spårat ur va. För det kan inte vara någonting, vet du. Det är ju som att köra med en ... en sådan där datastyrd grej va.

Oron som föraren uttrycker kan förstås med hjälp av Anders Björklunds (1984:102) resonemang om hamnarbetarnas reaktioner på införandet av ny teknik och organisatoriska förändringar. Björklund menar att arbetarnas negativa inställning går att hänföra till det faktum att kunskapen om arbetet som samlats kollektivt under decennier därigenom hotades.