Hot i vägens rum, och olika sätt att hantera dessa

Följsamhet var det ideal jag eftersträvade i umgänget med förarna när jag samlade material till avhandlingen. För att uppnå detta överkommunicerades till exempel min bagerihistoria i förhållande till forskarrollen, framförallt för att förmedla samförstånd under fältarbetet. Strategin medförde att jag, både i kraft av min status som manligt subjekt och med hänvisning till min personliga historia, kunde smälta in ganska väl i förarnas gemenskap (åtminstone uppfattade jag att så var fallet). Dessa förutsättningar borde, med tanke på hur samhället ser ut, kunna medföra vissa förväntningar på mig som individ. Med detta i åtanke vill jag analysera följande inslag från fältarbetet.


Efter en middag på en restaurang i Antwerpen blev jag av en förare guidad till stadens ”red light district” där prostituerade bjöd ut sig bakom glasrutor (se Nehls 2001b). Det faktum att jag är man och förväntningarna detta skulle kunna medföra kan mycket väl vara orsaken till att vi hamnade där. Jag har åtminstone kommit till slutsatsen att det vore oetiskt och metodologiskt förkastligt att använda besöket för att påvisa att lastbilsförare skulle vara mer benägna än andra yrkeskategorier att besöka prostituerade.

Händelsen ska istället användas som utgångspunkt för en reflektion över vilka åsikter som kan anses acceptabla och okontroversiella inom åkerikontexten. Som ytterligare underlag för en sådan diskussion vill jag presentera ett tämligen kontroversiellt uttalande som jag fick ta del av under en intervju:

Det fanns ju väldigt mycket förut ... i Antwerpen. Då var det ju ... det var mycket negrer och ryssar och sådant där som höll på. Men sedan ... det var några finnar som dom hade gett sig på. De finska lastbilsförarna gjorde processen kort med dem. Jag vet en som de tog, han... De hissade boggin på en bil och höll ut armarna och lade händerna under hjulen och släppte ner och sedan gick de och söp. Ja finnarna är ju som de är. Han satt fast och han kom inte där ifrån, han låg med fingrarna under hjulen så vad fan skulle han göra. Sedan sänkte de en neger i hamnen, vet du, med snökedjor. Men där försökte polisen sätta dit finnarna, dom visste ju att det var finnar då, det hade polisen bevis för menade de. Finnarna bara nekade. Man anklagade dom då genom sjömanskyrkan i Antwerpen. På Finska sjömanskyrkan ville polisen ha uppgifter om alla gäster den och den dagen och si och så. Men finnarna nekade fortfarande. Men polisen sade ju att de hade bevis för det var stämplat på snökedjorna, vet du: Made in Suomi ha, ha ha. Negern han var helt inlindad i snökedjor. Han var lindad helt full och sedan hade de slängt honom i hamnen (han överlevde inte då) Nä du, honom hade de fiskat upp en vecka senare. Nä dom är tokiga finnarna ha ha. Nä det är världens snällaste människor, men det är liksom ingen ide att bråka med dem, dom ger sig ju inte för någon.

Detta är ett problematiskt uttalande. Berättelsen handlar om ett mord men förmedlas som en burlesk anekdot. Den återgavs av en man med bestämda åsikter som genom hela intervjun svarade på frågorna genom att med bred pensel måla upp förenklade och generella resonemang. Med utgångspunkt i mina reflexiva ansatser blir det emellertid viktigt att relatera uttalandet till sammanhanget det refererar till, en utlandsförares vardag. Vad är det i denna som gör att sådana åsikter kan framföras med ett skratt?

En tolkning av berättelsen kan vara att ställa den i relation till förarnas klasstillhörighet och vägen som arbetsmiljö. Utifrån ett sådant perspektiv kan berättelsen betraktas som en beskrivning och hyllning av en manlighet som kan vara användbar i sådana ”ruffiga” hamnkvarter som många lastbilsförare regelbundet besöker. Majoriteten av de konsumenter som köper varorna som transporteras av lastbilsförare behöver inte dagligen utsätta sig för de faror som uppenbarligen finns längs vägarna på kontinenten.

Det är ett faktum att överfall på lastbilschaufförer ökat dramatiskt på senare år och många förare berättade om rädslan de upplevde i till exempel Marseille eller Valencia. Berättelsen om finnarna kan således tolkas som en indirekt önskan att klara sig helskinnad från farorna som lurar på samhällets ”bakgårdar”, där en hel del av varorna hämtas för vidare distribution till butikerna.

En sådan tolkning får dock inte uppfattas som ett försök att släta över eller förmildra uttalandets uppenbart rasistiska uttryck. Jag använder det i första hand för att rikta fokus från föraren till den miljö han lever i.