Vad är en människa värd?

Har skrivit en del om posthumanism (här och här, till exempel) och det är så jag ser på begreppet människa. Det behövs en annan definition, ett annat perspektiv. Människa är man inte, men man blir. Och då är det viktigt att ha något slags kompass att navigera sig genom tillvaron med hjälp av. Begrepp är kompasser, teorier är verktyg. Kunskap är inget man äger, utan en hjälp att klara vardagen, både för enskilda individer och för samhällen.
Det är min utgångspunkt. Min mission, mitt självpåtagna uppdrag, är att sprida denna tanke. Inte för att jag har något att vinna på det för egen del (på något annat sätt än att det ger mig möjlighet att ägna mig åt det jag tycker om, att skriva, vilket är det samma som att tänka för mig), utan för att kulturvetenskaplig kunskap saknar värde om den hålls isolerad. Jag är, vilket det finns en hel massa bloggposter om på Flyktlinjer, dels orolig för tendenserna jag ser till förflackning i samhället. Ett slags bekvämlighet som sprider sig, oroväckande fort och som går ut på att andra skall ta ansvar och göra det man själv borde kunna fixa. Dels är jag övertygad om att mitt ämne kulturvetenskap kan fungera som verktyg i arbetet med att bygga ett bättre samhälle.

Vad menar jag med ett bättre samhälle? Visionen är ett samhälle som i såväl socialt som ekonomiskt och biologiskt hänseende är långsiktigt hållbart. Varken mer eller mindre. Och det målet går aldrig att nå utan många människors insatser, över tid. Därför är det oerhört viktigt att man reflekterar över vad det innebär att vara människa.

När jag läser dagens tidning fastnar blicken och uppmärksamheten på en artikel, betitlad: Wallenberg vill trappa ner. Den är intressant på olika sätt och väcker många tankar, som knyter an till ovanstående, inledande ord. Frågan jag vill reflektera över är, hur stor skillnad är det mellan människor? Den frågan bär på hög grad av agens, förmåga till förändring. Svaret på frågan hjälper oss att hitta strategier för att gripa sig an den övergripande frågan, den om långsiktig hållbarhet.

Idag är ekonomi ett universellt mått på framgång och värde. Vill börja med att säga att jag inte tycker det är ett vidare bra mått, men det är det som är allmänt accepterat. Om det handlar artikeln. Och om kunskap, kompetens och ansvar, som också är viktiga ämnen för arbetet med att realisera visionen. Anledningen till att artikeln publiceras är att Jacob Wallenberg om en vecka väljs in i styrelsen för Ericsson.

Jag blandar högt och lågt, och utgår från citat. Vad står det egentligen, och vad kan man läsa mellan raderna? Kort sagt, vad kan man använda kulturvetenskaplig kompetens till?

Jag skulle aldrig ta ett uppdrag om jag inte trodde jag skulle klara av de kvalitetskrav som följer på uppdraget. Kom ihåg att det här är mitt jobb –att sitta i styrelser. Jag har inget operativt chefsuppdrag, säger Jacob Wallenberg.

Så säger han. Man kan undra om det finns någon som åtar sig ett uppdrag de inte tror sig om att klara. Den här typen av påpekande är så uppenbart meningslösa att bara det faktum att han nämner det väcker tankar. Sedan kan man så klart även fundera kring innebörden i de avslutande orden. Det operativa chefsuppdraget är tydligen betungande, men att vara ledamot är det inte. Detta är Wallenbergs ord, inte mina. Här krävs ingen analys, det är vad som sägs.

Jakob efterträder Marcus i Ericssons styrelse, där denne suttit sedan 1996. Jag är inte speciellt insatt i alla turer och vet inte exakt hur familjen Wallenbergs ägande i svenska börsbolag ser ut, men så mycket vet jag, att deras makt är stor. Deras beslut och tankar påverkar många, många människor i Sverige och övriga världen. Därför är det vikigt att granska hur de tänker, och framförallt hur de ser på sig själva. Vad anser de sig värda till exempel?

Engagemanget i de många börsjättarna kan tyckas rimma illa med argumentationen som bland annat Investors vd Börje Ekholm för - att arbetsbördan i varje enskilt uppdrag numera är så tungt att styrelsearvodena borde höjas. - Jag tycker att vi måste kunna föra en debatt av principiell natur utan att misstänkliggöras för att vi enbart vill berika oss själva, säger Jacob Wallenberg.

Här visar sig bilden som man ger utåt krackelera, och Jacob försvarar sig också med att ge ett icke-svar. Detta anser han sig uppenbarligen inte behöva svara på. Men vi som läser och lyssnar kan ju tänka själva, och vi har rätt till en egen uppfattning. Maktens män anser sig uppenbarligen vara värda det de får ut. Till det återkommer jag nedan. Först några ord om ansvar:

Men hinner du med alla uppdrag om arbetsbördan nu är så tung? - Jag hinner, som jag sagt. Annars skulle jag aldrig ta på mig uppdrag. Det är en fråga om ansvar.

Ansvar, kan man undra vad innebär det för en styrelseledamot i ett bolag? Erfarenheten brukar visa att det går ut på att den som tar på sig skulden, han (för det är som bekant huvudsakligen män det handlar om) avgår, lämnar över uppdraget till någon annan, och utlöser sin fallskärm. Man skulle kunna tänka sig en helt annan definition av begreppet ansvar. Av den som anser sig vara värd så pass mycket som finansvärldens toppar borde man kunna avkräva mycket mer.

Näringsförbud, på livstid, om försummelsen är allvarlig. Är det helt otänkbart? Det handlar ju trots allt om människor som på några år tjänar ihop mer än man rimligtvis kan göra av med, ens under en livstid. Det minsta man kan begära ar att innebörden i begreppet ansvar definieras, specificeras och att det sedan utövas i realiteten. Missköter man uppdraget i en styrelse borde det i rimlighetens namn påverka även synen på den personens kompetens även i andra styrelser. Är det så man tänker? Är det så det ser ut?

Men Investors ordförande har inte bara kalendern full av börsuppdrag. Jacob Wallenberg är även en flitig deltagare i en rad andra sammanhang. Det handlar om kommittéer, globala råd, Wallenbergsstiftelser och FAM:s investeringskommitté. Totalt har Jacob Wallenberg åtta sådana uppdrag.

Självbilden som målas upp i artikeln och på andra ställen där näringslivets toppar framträder är ganska pompös, och inte så lite självgod. Och det avspeglar sig också i lönekuvertet. Eftersom topparna själva inte bara förhandlar om sin lön, utan i princip själv sätter den (över den processen har de i alla fall en mycket stor makt), så är det inte så konstigt. Det ekonomiska värdet måste så klart stå i paritet med den egna uppfattningen. Att anklaga Wallenbergarna för detta, det ser jag som meningslöst.

Medlemskapet i FAM:s investeringskommitté är extra intressant. FAM står för Foundation Asset Management och är det bolag som förvaltar Wallenbergsstiftelsernas pengar, bland annat genom investeringar i SKF och SAS. FAM är ett stillsamt bolag i så måtto att de viktigaste innehaven sällan ändras. FAM är Jacob Wallenbergs i särklass bäst betalda uppdrag.

- Jag har en lön på 6 miljoner från FAM och har haft det sedan 2003. FAM är min bas, det är där jag är anställd. Får jag också understryka att de 6 miljonerna är en fast lön. Det finns ingen rörlig lön eller aktiesparprogram kopplat till det utan det är det här beloppet och ingenting annat.

Att lära sig se samband, att analysera makten och inflytandet och att ställa kritiska frågor. Det leder framåt, och det är mycket svårare att snacka bort. Frågorna som jag skulle vilja ställa till Jacob (och andra i hans position) är: Hur ser du på människors olika värde? Och hur skiljer sig dina kompetenser från andras? Vad innebär det att ta ansvar, för dig? Vad är du värd i pengar? Hur ser du på riskerna med att ett fåtal män, som dessutom känner varandra, har stort inflytande över Sveriges ekonomi? Vilka är fördelarna, för landet och samhället, att ägarstrukturen ser ut som den gör? Hur skulle du vilja definiera innebörden i begreppet, Långsiktig hållbarhet, och vad gör du för att verka för detta?

Vad är en människa värd?