Två citat, ett (tanke)universum

För att visa hur konsekvent Foucault var i sitt arbete, och för att illustrera hur medveten han var om att även han och hans verksamhet är resultatet av diskursiva processer, vill jag innan dessa bloggposter avslutas presentera ytterligare två citat från Diskursens ordning. Så här börjar boken.

Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna.

Redan här i bokens allra första rader finner man en rad intressanta iakttagelser och ledtrådar till en förståelse av helheten. Dessa ord fångar andemeningen i det som sedan följer. Kunskap springer inte ur huvudet på genier, hur gärna vi än vill tro det. Kunskap är ett kollektivt projekt vars mening och värde endast går att uttala sig om i efterhand, och de individer som av övriga tillskrivs epitetet geni är i grund och botten bara helt vanliga människor.

Vill man ta Foucault på allvar kan man försöka ta till sig insikten om att vad som behövs för att kunna värja sig mot delar av de effekter som diskursens maskineri ger upphov till. För det första kan och bör fler framstående människor och experter öppet och ärligt tala om vad de inte kan. Det är viktigare än vad det faktiskt kan, för det visar var gränsenför vetandet finns. Och det gör dem vi litar på och vars händer vi lägger våra liv, lite mer mänskliga.

För det andra (och framförallt) behövs en bred, beläst och engagerad allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas.
Medvetenheten om detta behöver öka betydligt i samhället, och det är här som jag menar att ämnet kulturvetenskap har sin kanske viktigaste pedagogiska uppgift.

Om detta förhållande, vars upprätthållande Foucault går igenom i sin förläsning, är han mycket väl medveten, därför tvekar han att träda in i rollen. Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte handlar om någon ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.

Det andra citatet som jag vill uppehålla mig vid är hämtat från slutet av boken (Foucault 1993:49).

Den kritiska delen av analysen ägnar sig åt systemen för inneslutande av diskursen. Den försöker lokalisera och avgränsa principerna för diskursens inordning, uteslutning och knapphet. Låt oss, för att leka med orden, säga att den praktiserar ett slags engagerad likgiltighet. Den genealogiska delen av analysen ägnar sig däremot åt de serier som det faktiska utformandet av diskursen bildar. Den försöker få grepp om diskursens bekräftande makt – och med detta menar jag inte en makt som skulle vara motsatsen till makten att negera, utan makten att konstituera objektsdomäner om vilka man kan bekräfta eller negera olika påståenden som sanna eller falska. Låt oss kalla dessa objektsdomäner för positiviteter och – för att ännu en gång leka med orden – säg att om den kritiska stilen kännetecknas av en flitig likgiltighet, då är det genealogiska humöret en glad positivism. En sak måste i vilket fall som helst påpekas: uppfattar man diskursanalysen på detta sätt kommer den inte att avslöja allmängiltigheten hos en mening. Tillsammans med en grundläggande bekräftande makt drar den i stället fram spelet hos en påtvingad knapphet i ljuset. Knapphet och bekräftande, när allt kommer omkring är det knappt om bekräftanden: absolut inget generöst meningsflöde, absolut ingen det betecknandes monarki. Och nu kan de som har brister i sitt ordförråd säga, om de tycker det låter bra trots att de inget förstår, att detta är ju strukturalism.

Här värjer sig Foucault mot alla former av kategoriserande och klassificerande av tänkande och vetenskap. Behöver man en etikett på upphovsmannen till en tanke för att kunna förstå den, då har man inte förstått någonting. Det är så jag läser citatet, och det manar till eftertanke samt riktar fokus mot idéerna samt dess innehåll och bort från det subjekt vilket ikläder sig rollen som dess förmedlare.

Kunskap springer inte ur huvudet på unika individer, den är alltid resultatet av ett sammanhang och dess värde är alltid relaterad till detta sammanhang och de konsekvenser den ger upphov till där.

Om det handlar Diskursens ordning. Läs den!