Jag hyllar varje slag av [pedagogik] som ger mig tillåtelse att svara: ’Låt oss göra ett försök!’ Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för [min syn på lärarrollen]’, för där har tapperheten förlorat sin rätt.Pedagogik har med en sådan utgångspunkt inget värde i sig, det är först när och om kunskaperna och insikterna som undervisningen bygger på används och uteslutande i förhållande till resultatet av handlingarna som undervisningen kan värderas.
Oftast möts jag av positiv respons men det händer att så inte är fallet. Att erhålla kritik för det man gör, från dem som det berör är inget jag tar lätt på. Tvärt om! Kritiska synpunkter är alltid en uppmaning till självrannsakan och utvärdering av arbetet. Samtidigt konstaterar jag att det är missvisande och felaktigt att ta åt mig äran för alla de positiva omdömen jag fått i utvärderingar genom åren. Att studenterna är nöjda med mig som lärare, eller missnöjda för den delen, är ett mycket trubbigt instrument för att mäta undervisningens kvalitet och lärarens pedagogiska förmåga. Åtminstone om detta görs med dåligt genomtänka verktyg som det blir om man nöjer sig med att fråga vad studenterna tycker i direkt anslutning till kursen.
Det som driver mig i arbetet som lärare är viljan att få vara med och bygga ett bättre samhälle, och för detta ändamål behövs kritiskt tänkande medborgare. Kritiskt tänkande är dock inget man som lärare kan undervisa i. Däremot kan jag med olika tekniker uppmuntra studenterna till det. Och det gör jag bäst, anser jag, om jag slipper bry mig om att alla ska vara nöjda och glada, i det korta perspektivet.
En viktig orsak till att jag tänker och agerar på detta sätt är att jag ibland blir tillfrågad av gamla studenter om att ställa upp som referens i diverse ansökningar. För att kunna göra det med hedern i behåll gäller det att aldrig tumma på sina principer, även om det ibland känns otacksamt. Systemet för medeltilldelning som dagens högskolor lever med, som bygger på genomströmning och som lägger stor vikt vid studenters utvärderingar, ger mig dåligt stöd i ambitionen att upprätthålla en god kvalitet. Att parallellt med undervisningen och arbetet med studenterna kämpa internt för att reformera organisationen och de kvalitetssäkringsinstrument som högskolan förfogar över ser jag därför som en lika viktig del i arbetet som Lektor som själva undervisningen och utvecklandet av kurser. Så länge som min tro på att det jag gör är viktigt och håller hög klass är intakt tänker jag fortsätta på den inslagna vägen.
Ett viktig kännetecken på en god pedagog är att man ständigt modifierar sin pedagogiska grundsyn i relation till nuvarande studenters behov, tidigare gjorda erfarenheter, till aktuell forskning på området och i förhållande till de riktlinjer man har att följa. Därför brukar jag ägna den sista veckan av varje läsår åt reflektion över aktuella kurser och det utfall som undervisningen resulterat i, både med hänvisning till utvärderingar, tentaresultat och det allmänna intrycket av hur väl jag anser mig ha nått fram till gruppen av studenter. Under läsåret samlar jag löpande på mig och nedtecknar erfarenheter och uppslag till modifieringar och nya angreppssätt, vilka jag plockar fram i god tid innan nästa kursstart. På detta sätt försöker jag optimera de kurser jag ansvarar för och de undervisningsmoment jag har.
Min fasta övertygelse är att det är bättre att lägga den mesta tiden på kontinuerlig revidering av kurser, än att ägna kraft och möda på att utforma den perfekta kursen, en gång för alla och köra den tills den blivit obsolet och därefter göra om den.
Kunskap, bildning och lärande växer fram i mötet mellan studenter, lärare och den litteratur som kurserna bygger på, och det är en ständigt föränderlig process. Särskilt värdefullt för mig är det att jag fått förtroendet att undervisa på olika utbildningar, med olika studentgrupper. Dels tvingas jag i mötet med blivande Sjuksköterskor och Hälsopromotörer utveckla min förmåga att nå fram till studenter med andra förkunskaper och intressen, dels skaffar jag mig väderfulla erfarenheter som jag kan använda för att utveckla undervisningen i kulturvetenskap.
Därför strävar jag också efter att variera undervisningen för att på det sättet uppnå balans mellan moment där man tvingas lyssna, moment där man uppmuntras att diskutera och moment där man lär sig att konsumera och reflektera kring litteratur. Så kallad ”traditionell katederundervisning” har jag aldrig sysslat med och tror heller inte på, den är helt enkelt inte förenlig med min syn på kunskap.
Sammanfattningsvis anser jag att jag har världens bästa arbete. Det beror till stor del på att jag, i ett lite längre tidsperspektiv, känner mig omtyckt och respekterad som lärare, även av studenter som i affekt skrivit nedlåtande om mig i kursvärderingar. Via mail, på nätet och i samband med återträffar har jag vid ett flertal tillfällen blivit uppsökt av gamla studenter som vill be om ursäkt för hårda ord. Inte sällan får jag höra att; ”Nu när jag kommit ut i arbetslivet förstår jag vad du menade.” ”Jag ångrar att jag inte lyssnade bättre på dig.” Jag sätter mycket stort värde i dessa ord, för min roll som lärare slutar inte när lektionen är över.
Jag tycker det är oerhört viktigt att vara tillgänglig för studenter, även långt efter att kurserna jag varit inblandad i har slutat. I somras, till exempel, på min semester, skrev jag ett omfattande rekommendationsbrev på engelska till en ambitiös student som hade sökt en utbildning på Hawaii. Jag blev lika glad som henne när hon mailade mig en månad senare för att tacka och för att tala om att hon blivit antagen.
Tyvärr mäts den typen av aspekter på lärarrollen aldrig in i bedömningar av verksamheten och den vägs heller inte in som en kvalitetsaspekt på undervisningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar