Liv på väg, i lastbil.

Petter är en av alla de förare jag träffade när jag samlade material till min avhandling. Han vad då strax över fyrtio, gift med två barn. Egenåkare. En dag med honom säger mycket om livet på vägarna. Därför vill jag bjuda på följande inblick, för att sätta igång ett samtal om genusaspekter av vardagen på vägen.


Väckarklockan ringer 07.30. När gardinen dragits undan ser vi att vädret är det samma som dagen innan: mulet. Termometern visar ett par minusgrader. Lastbilen står parkerad utanför ett lager i ett slitet industriområde i en av Stockholms södra förorter. Vi kom dit vid ettiden på natten, från Göteborg.

Petter sticker iväg för att leta efter ett öppet kontor där han kan låna en toalett. Vi väntar på personalen som ska lossa containerns innehåll av kylskåp, tvättmaskiner och annan köksutrustning. När Petter kommer tillbaka till lastbilen ordnar han lite med olika följesedlar och sorterar gamla färdskrivarblad. Han tvivlar på att det kommer någon före klockan åtta, vilket han blivit lovad per telefon i går eftermiddag på vägen upp.

Prick klockan åtta kommer emellertid en kille gående mot oss. Han ber Petter flytta lastbilen till en annan lastbrygga, men först måste plomben på containern klippas. Eftersom Petter saknar bultsax får han återigen gå iväg. Det tar lite tid men han lyckas till slut. Sedan visar det sig att lastbryggan ligger svårtillgängligt till. Det blir bökigt att få trailern i rätt läge på den trånga gårdsplanen. Han får backa och köra fram flera gånger. I lastbilen berättar Petter för mig att han hoppas lossningen går fortare denna gång än när han var här sist. När lastbilen parkerats vid lastbryggan och containern öppnats har det emellertid ännu inte kommit någon lasthjälp.

Innan vi går och äter frukost småpratar Petter med killen en stund om lasten och frågar om han inte får någon hjälp. När de pratat en stund sätter killen igång att lossa lasten från containern även om han inte fått någon hjälp. Vi går då för att leta efter ett ställe där vi kan äta. Petter berättar att syftet med samtalet var just att få killen att påbörja arbetet utan att för den skull göra honom sur genom att verka stressad. Petter berättar att han ibland får dåligt samvete för att han inte hjälper till med avlastningen. ”Men fan. Jag har inget för det”, säger han. ”Personalen är nog vana vid att vissa chaufförer hjälper dem och det retar mig”, säger han med en tydlig udd riktad mot vissa kollegor som han menar är illojala. Under veckan som gått har Petter berättat åtskilliga historier om själviska lastbilschaufförer och åkare som bara ser om sitt eget hus och inte är intresserade av att samarbeta för allas bästa. Lossning för hand ingår inte i förarens åtaganden, hävdar Petter. Han anser att många alldeles för lätt glömmer bort att chauffören ofta ska köra hela dagen. Det kan vara jobbigt om man tröttat ut sig genom tunga lyft på morgonen. Jag förstår vad han talar om eftersom jag själv vid några tillfällen under fältarbetet hjälpt förare med lossning av gods tidigt på morgonen och sedan åkt med föraren till sent på kvällen.

Några kvarter bort finns en restaurang, men den öppnar inte förrän klockan nio. Det är en halvtimme kvar och vi tar en promenad för att slippa stå och frysa. Solen har emellertid börjat skina och det är riktigt skönt ute, om än väl kallt. Under promenaden i ett litet skogsparti i utkanten av industriområdet berättar Petter att han, så ofta han nu kan under veckorna i lastbilen, försöker röra på sig, vilket inte blir särskilt ofta eftersom det ständigt är ont om tid.

När vi kommer tillbaka till restaurangen har den öppnat. Här serveras ovanligt fin mat. Jämfört med maten längs vägarna är det rena lyxen. Det finns en stor salladsbuffé och vi äter var sin rejäl portion med kött, sås och potatis. Egentligen alldeles för mycket mat om man ska sitta stilla hela dagen men på något sätt är det som om den ständiga rörelsen gör en hungrig. Eftersom förarna sällan kan planera matintaget gäller det kanske dessutom att ta chansen när den kommer. Under fältarbetet blev det vissa dagar bara ett riktigt mål mat. Första kvällen med Petter åt han en stor hamburgare och ett jättelass med pommes frites klockan halv elva på kvällen. När vi ätit färdigt och kommer tillbaka till lastbilen börjar lossningen bli klar. Det har kommit en kille till som hjälper den första. Vi sätter oss i lastbilshytten och bäddar undan sängkläderna. Petter ringer till sin fru och ett par samtal för firmans räkning.

Klockan 10.30 säger han: ”Nä nu måste dom vara klara”. Han går ut för att inspektera arbetet. Tillbaka till hytten konstaterar han uppgivet, att det var de inte. Petter ringer ytterligare några samtal. Han säger att han under natten legat och tänkt på en konflikt som uppstått under veckan, mellan speditören och några av chaufförerna på firman. Han ringer en kollega och talar om detta. Sedan ringer han till ett register för att kolla vem som äger ett containerchassi som han såg ett par dagar innan i Stockholms frihamn. ”Det kan vara bra att veta senare”, säger han och berättar att han är noga med att kolla upp olika saker och hålla i minnet sådant han ser.

Klockan 10.50 är avlastningen äntligen klar. Petter ser till att få en påskrift om utdragen väntetid. Han berättar dock inte för personalen att det är ett sådant dokument de skriver på. Petter ringer därefter kontoret och berättar att han är lossad. Han frågar speditören om han ska åka till Motala eller Gävle. Speditören berättar rakt på sak att man inget vet ännu och att det förmodligen dröjer till efter lunch innan något besked om lastningsdestination kan lämnas. Petter säger sig uppskatta ärligheten, även om han är besviken. Nu behöver han emellertid inte sitta och hoppas. Han säger sig ha fått en liten hint om att det kan bli Gävle, men inget är givet.

Petter funderar en stund och bestämmer sig sedan för att chansa genom att köra en bit på vägen mot Gävle. ”Men det kan lika gärna bli så att jag själv får stå för hela kostnaden om vi måste vända. Men å andra sidan är vi på rätt väg om vi nu ska uppåt”. Han är ganska säker på att det blir Gävle, säger han. Efter en stund, när vi kört förbi Globen, ringer Petter till pappersbruket i Gävle och frågar om de har några körningar planerade för hans speditör till nästa dag. Personalen svarar att det har man, och därmed vågar sig Petter på chansningen. Men han berättar för mig att han enligt reglerna absolut inte får ringa och fråga på det sättet. Chaufförerna har stränga order om att inte störa personalen på firmorna med tjat om last och annat. Petter menar emellertid att han vet vad han gör. Han litar på sin sociala smidighet.

För att få tiden att gå tänker Petter åka och handla en bultsax. Han kör därför sakta norrut genom Stockholm. Vid lunchtid stannar vi på OBS stormarknad i Rotebro. I väntan på att speditören ska ringa och lämna besked vandrar vi sedan planlöst runt i varuhuset, huvudsakligen på verktygsavdelningen.

Klockan 13.10 är vi tillbaka i hytten. Vädret har återigen växlat. Det är mulet igen. Strax ska Petter ringa speditören, men först går han ut och kollar att containern är fin och hel. ”Det måste den vara om vi ska få åka till Gävle”, säger han. Papper kan bara lastas i containrar som absolut inte läcker in vatten. Turligt nog ser den hel ut. Petter börjar så smått planera för en ledig kväll i Gävle. Genom att åka dit nu istället för att vänta här kan tiden utnyttjas bättre, säger han och berättar att, ”många kollegor sitter och surar och snackar skit på något lastbilsfik istället för att vara lite kreativa istället”.

När klockan är 13.27 ringer Petter till speditören. Först säger han menande till mig: ”nu gäller det att kunna hålla tyst och inte avslöja vad man vet”. Han får beskedet att åka till Gävle. När vi lämnar Stockholm spricker det upp och solen skiner igen. Det är glest med trafik och vi sitter tysta nästan hela vägen. Efter en stund ringer Petter upp till fabriken och frågar om han får parkera containern vid lastbryggan under natten. Det visar sig gå bra. Därigenom blir han garanterat förste man att få last dagen efter, då det är fredag och bråttom hem. Petter ringer också en kollega som står i Stockholm utan körning och berättar om containerchassit i frihamnen vilket ägs av deras gemensamma speditör. Han tipsar kollegan att ringa dit och förmedla informationen. Kanske vill man att han ska köra det till Göteborg. Petter får utdelning för sin vaksamhet i form av en tacksam kollega som förhoppningsvis kan hjälpa honom i framtiden.

Klockan 15.52 stannar vi på fabriken utanför Gävle. Innan vi kan backa till och koppla loss containern får vi vänta på att två polska bilar ska lastas. Det går undan och redan 16.00 kör vi utan container mot centrum och systembolaget. Med bara dragbilen blir det enklare att manövrera ekipaget i stadstrafiken och klockan 16.30 har vi handlat det vi behöver. Petter letar efter ett ställe att parkera dragbilen för natten. Vi hittar en större grusplan strax utanför centrum.

Petter fixar först med lite papper och ringer några kollegor. Sedan sitter vi där i lastbilshytten med våra öl och pratar. Samtalet handlar om livet, döden och det goda arbetet. Vi kommer varandra ganska nära. Petter visar ett större intresse för mitt arbete än de flesta andra chaufförer jag åkt med. Han har själv studerat och det märks när vi samtalar. Jag berättar om min forskning och Petter talar om sitt förra arbete som sjöbefäl. Efter någon timme förflyttar vi oss till en pizzeria och fortsätter samtalet. Petter berättar om sina åsikter om livet som lastbilschaufför och åkerinäringen. Han uttrycker stark kritik mot illojaliteten i branschen. När vi ätit färdigt går vi en liten pubrunda och hamnar till slut på Heartbreak hotell. Klockan 00.32 är vi tillbaka i lastbilen och somnar omgående.

Nästa dag skiner solen igen. Vi vaknar av väckarklockan halv åtta. Petter kör omgående till pappersbruket för att koppla containerchassit och när personalen lastat den full med pappersrullar lämnar vi utan fördröjning Gävle. Petter tar den snabbaste vägen hem till familjen på västkusten. Vi stannar bara för att få den stipulerade vilotiden inskriven på färdskrivarbladet.