Kärnkraftens fenomenologi

Uppe tidigt. Gillar det, på många sätt. Ensam på centralen, med en kopp kaffe och en bok. Idag, Guerilla Metaphysics. Phenomenology and the Carpentry of Things, av Graham Harmans. Det finns något djupt tilltalande att komma igång tidigt, att få en flygande start på dagen. Även om man kan bli lite trött längre fram på dagen. Speciellt när man håller på att sätta sig in i något nytt, utmanande. Som till exempel ObjektOrienterad Ontologi.

Kan inte hålla det ifrån mig. Tankarna tränger sig på. Fantasin triggas, och synen på värden vidgas. Objekten, hur kan de förstås, på egna meriter? Och hur ser deras relation till människorna ut, och till varandra? Objektens fenomenologi, om det handlar boken, men då jag bara får tillfälle att jobba med den under korta perioder, oregelbundet, får djupare tankar om den anstå till ett senare tillfälle.

Gårdagens Vetenskapens värld handlade om kärnkraft, post tsunamin. Det är ett ämne som kan förstås i ljuset av ooo, ett ämne som kanske till och med måste förstås på det sättet för att kunna hanteras på ett för mänsklighetens långsiktiga överlevnad, lämpligt sätt. (I dagens DN aktualiseras frågan, se här).

Humanismen har tagit mänskligheten hit, har skapat den värld vi känner igen som vår. Och det är en i många stycken fantastisk värld. Samtidigt är den fruktansvärd! Utfiskningen av haven, skövlingen av regnskogarna, utsläppen av koldioxid i atmosfären och krig. Humanismen som allt annat, varken ond eller god, i sig. Den går bara att värdera utifrån sina konsekvenser. Och det är en komplex bild som då framträder. För att bringa reda i komplexiteten behövs verktyg att tänka med hjälp av, och ooo är ett sådant verktyg. En metod för att inta ett radikalt annorlunda perspektiv på världen.

Kärnkraften som objekt, med en egen fenomenologi, hur ser dess "behov" ut, dess upplevelser? Ställer man frågan på det sättet framträder en bild som manar till eftertanke. Kärnkraften har lierade (liksom andra energiföretag som också kan analyseras som objekt, se här). Forskare som för dess talan. En sådan framträdde i programmet, Janne Wallenius. Han driver frågan om utvecklandet av nya och säkrare kärnkraftverk. Och han använder vetenskapens renommé för att lägga tyngd bakom orden.

Säkrare kärnkraftverk, är det samma som säkra kärnkraftverk? Det är den viktiga frågan. Finns det säkra kärnkraftverk, och går det i så fall att veta det? En sak är säker, kärnkraften och dess lierade bryr sig bara om sin egen överlevnad. Forskarna som arbetar med frågan lever inte om 500 år, men det gör deras skapelse. Om inte det otänkbara inträffar ...

Här ser jag den stora poängen med en objekorienterad ontologi. Ett tankeverktyg som hjälper människan att se bortom sig själv. Ett begrepp som uppmärksammar tingen på egna meriter, som inte tar omvägen via människornas föreställningar om tingen. Ett i sanning radikalt grepp. Ett nödvändigt grepp, om vi på allvar vill förstå världen utan att förenkla den.

Just kärnkraftsfrågan är en sådan fråga som kräver radikalt nya grepp och tankeverktyg. Kärnkraften är så tydligt ett objekt med eget liv. Inför det är människan liten, och det förstår alla. Kärnkraften som ett objekt, kanske är det just vad som krävs för att kunna samtala om ämnet på ett sant förutsättningslöst sätt? Ett objekt med eget liv, med egna behov mål och intentioner. Ett objekt som varken är ont eller gott i sig. Bara komplext!

Kärnkraften bär på möjligheter, stora möjligheter. Men också risker. Frågan är hur dessa inneboende egenskaper skall vägas mot varandra? En sak är säker. Frågan är allt för viktig för att överlåtas till dem som är lierade med objektet. Och kärnkraften har mäktiga lierade. Den saken är klar. I en värd som formligen skriker efter energi är det omöjligt för människor att hålla huvudet kallt. Det är det första man måste göra klart för sig. Och då kan objektetstanken fungera som verktyg att tänka med.

Kärnkraften, som objekt. Vad är dess styrkor, dess svagheter? Vilka är dess lierade? Hur är det uppbyggt, och vad behöver det för att leva vidare? Genom att ställa den typen av frågor, och det kan även en lekman göra, undviker man en del av alla de känslomässiga aspekterna på frågan som ämnet brukar väcka till liv. Genom att närma sig frågan på det sättet ökar chanserna till att det blir ett samtal, istället för en debatt.

Det är en väg att gå. Frågan måste lösas. Det finns ingen väg tillbaka. Hur vi än gör och vilken väg vi än väljer står de där, kärnkraftverken som redan byggts. Och energibehovet finns, oavsett hur vi väljer att se på det. Det går inte att sticka huvudet i sanden. Frågan är akut, och hur vi än väljer att svara kommer det att få konsekvenser som mänskligheten får leva med under oöverskådlig tid. Ingen kan skåda 10000 år fram i tiden, ingen!

Kärnkraftsfrågan kan och får inte lösas av experter eller forskare, det måste vara ett kollektivt och demokratiskt beslut. Kunskapen som expertrna och forskarna besitter klarar vi oss inte utan, men det är farligt om forskare driver politik. Lika farligt som en befolkning med dåligt intresse för eller förmåga att tänka kritiskt!

Forskare besitter olika kompetenser, och alla kompetenser är viktiga för att kunna lösa frågan om kärnkraften! Kulturvetenskaplig kompetens är lika viktig som naturvetenskaplig!