Judith Butlers språkbaserade människosyn och kulturuppfattning

Jag vill här titta närmare på relationen mellan diskurser och individer/samhällsmedborgare/kulturskapare som ser sig själva som autonoma subjekt med kritiskt reflekterande medvetanden vilka har makt och inflytande över sina liv. För detta hämtas hjälp och inspiration från Judith Butler. Om den filosofiska grunden för Butlers tänkande har det skrivits en avhandling, av Åsa Carlson (2001), som är intressant och bra på många sätt. Inte minst eftersom den visar exempel på hur och varför en teoretiker med poststrukturalistiska utgångspunkter ofta blir missförstådd.
Utifrån ett filosofiskt analytiskt perspektiv, med en ganska modernt präglad syn på kunskap, kan Butler uppenbarligen uppfattas vara obegriplig. Men då tror jag man antingen glömmer eller medvetet bortser från det faktum att Butler,

inte [är] intresserad av frågan om en teori är sann i meningen att den på något sätt beskriver verkligheten, utan hon är intresserad av vad man kan göra med teorin. (Carlsson 2001:136).

Som jag läser Butler är hon först och främst politisk och hon väljer att medvetet och konsekvent betrakta världen utifrån alternativa perspektiv. Detta gör Butler dels för att väcka läsaren till sådana reflektioner som i förlängningen kan leda till förändring, dels för att ifrågasätta alla moderna sanningsanspråk. Och hon gör det med inspiration från Foucault.

Butlers metod är alltså retorisk och inte vetenskaplig i en aristotelisk eller positivistisk mening. Butler vill uppnå förändring, men inte genom att utnämna sig till expert och med hjälp av siffror och tabeller ”bevisa” att teserna hon presenterar och diskuterar är sanna. Den som hos Butler, och alla andra med liknande vetenskapliga utgångspunkter, letar efter anspråk på sanning eller försök att leda teser i bevis kommer oundvikligen att bli besviken. Och den som kritiserar henne för avsaknaden av detta har inte läst henne på det sätt hon önskar. Den sortens kritik utgår från en hierarkisk syn på kunskap, där det bara finns en godtagbar definition av vetenskap, sanning och kunskap. Det handlar då om en strävan efter att foga in alla tankar i en enhetlig teori om allt. Alla sådana strävanden försöker Butler med flera att kritisera och därför kanske grunden för Butlers beryktade obegriplighet mer ska sökas i dagens kunskapssyn än i hennes texter.

Utgångspunkten för min läsning av Butler är att vi som kulturella varelser gör saker med språket. Hon granskar hur vi faktiskt producerar effekter med språket. Samtidigt studerar hon hur språket i sig påverkas av oss, och hon vill uppmärksamma att vi har makten att förändra det (därmed inte sagt att detta skulle vara på något sätt enkelt eller något enskilda individer på egen hand skulle kunna uppnå). Språket betraktas hos Butler som ett medium för våra handlingar och tolkas därför som handling.

Vad vi gör (namnet på handlingarna) och effekterna av det vi uttalar är, med ett sådant perspektiv, två aspekter av samma sak. Vad är skillnaden egentligen kan man fråga sig, mellan den domare i USA (eller Kina, Iran et cetera) som under en rättegång tilldelar en annan människa dödsstraff, och den människa som med en pistol handgripligen skjuter någon till döds? Båda har makten att låta bli, eller att genomföra handlingen som i båda fallen får samma konsekvenser. Det vill säga resulterar i att någon dör.

Med ett sådant exempel blir det för mig uppenbart att en diskursiv verklighetsförståelse är lika giltig som en essentiell dito, med den skillnaden att den förra har en större förändringspotential. Det handlar framförallt om vart man väljer att rikta blicken. Poststrukturalistiskt influerade forskare försöker ofta visa på alternativa tolkningar av samhället, och uppmana alla människor att göra sin röst hörd och inse att de genom sitt agerande i vardagen kollektivt är med om att återskapa världen, i enlighet med rådande sociala överenskommelser, eller diskurser om man föredrar det uttrycket. Detta är ett resultat av övertygelsen om att språket är den skalnivå där allt viktigt utspelar sig.

Judith Butlers bok Exitable speech (1997) handlar om hur man genom att medvetet anlägga alternativa perspektiv på världen kan se andra saker än vad som är möjligt med hjälp av den dominerande kunskapssynen. När Butler hävdar att kön är diskursivt skapat och något som i en ständigt pågående process görs genom upprepning handlar det inte om att visa hur det egentligen är, istället handlar det om att medvetet inta ett annorlunda perspektiv i frågan än den i samhället vanligaste. Butler lämnar helt enkelt frågan om varandet därhän och väljer att rikta blicken mot uttrycken för kön och hur dessa iscensätts i människors vardag. Hon fokuserar även görandets konsekvenser och makten som kan sägas vara kopplad till detta i det att vissa grupper gynnas av att rådande sanningar hålls för sanna.

Butlers utgångspunkt är att alla individer är unika endast i den bemärkelsen att var och en för sig representerar en exklusiv sammansättning egenskaper, erfarenheter och preferenser för speciella uttrycksmedel för att signalera identitet med. Så länge man håller sig på en individnivå går det alltså att tala om unika subjekt. Framförallt som ett svar till dem (vilka jag ständigt möter som föreläsare på högskolan) som för att förstå teorier måste ”känna efter i magen”, om det eller detta verkligen kan vara sant.

Men om man förflyttar diskussionen till en kollektiv nivå försvinner oundvikligen individualiteten. Det som för den enskilde individen representerar dennes unika identitet visar sig med detta perspektiv i själva verket vara skapat av ett antal högst begränsade diskursiva komponenter (som pedagogiskt exempel brukar jag hänvisa till DNA-spiralen som är uppbyggd av fyra byggstenar, som hos varje individ sammanfogats på ett helt unikt sätt).

Diskurserna eller de sociala överenskommelserna kring vad som kan erkännas som manligt, kvinnligt eller normalt, onormalt utgör alltså framförallt ett kollektivt tankeraster och det är detta som sätter gränser för individuell improvisation ifråga om hur man kan/får agera som man eller kvinna. Vi är helt enkelt inte lika uppfinningsrika och har heller inte riktigt så mycket makt över våra liv, som vi till vardags kanske vill tro.

Med en medvetandegjord insikt om att det vi skapar våra identiteter av, på ett eller annat sätt, oundvikligen hämtas utifrån och delas i större eller mindre grad med andra individer, blir det svårt att hävda att man är unik, även om det naturligtvis känns så.

Kanske kan det i sammanhanget vara värt att uppmärksamma det faktum att det i vårt språk faktiskt finns ett ord för de individer som äger förmågan att gå utanför det vanliga och tänka i helt nya banor. De brukar benämnas genier och sådana individer växer inte på träd. Om vi alla verkligen vore unika skulle ordet geni aldrig ha uppfunnits. Sådana fenomen som it-bubblor, journalistdrev, mode och flockmentalitet skulle heller inte existera om människan nu verkligen vore det unika autonoma subjekt som hon till vardags tror (och för min del gärna får fortsätta tro, så länge tron är kopplad till en insikt om att uniciteten är begränsad till en känsla i magen).

Vad Butler gör med denna insikt är att hon väljer att fokusera beståndsdelarna som de förment unika identiteterna skapas av. Med ett sådant perspektiv blir den centrala frågan, vad krävs för att erkännas som man eller kvinna? Butlers svar blir att det enbart är vissa och ifråga om spännvidd, högst begränsade aktiva (identitetsskapande) handlingar som gör oss till män eller kvinnor.

Butler argumenterar vidare för tanken att vad människor gör för att bli erkända som män och kvinnor är att ständigt upprepa vissa uttryck som enligt kollektiva överenskommelser står för manlighet och kvinnlighet. Butler menar helt enkelt att människor existerar i samhällen som individer (vilka alla är kategoriserade och förstår sig själva först och främst som män respektive kvinnor) genom sin igenkännbarhet, genom att andra erkänner dem som, eller tillskriver dem identitet.

Eftersom igenkänning också är en kulturell företeelse och eftersom all mellanmänsklig kommunikation genomförs så gott som uteslutande genom språket, talar Butler om en diskursiv förståelse av kön (den eremit som väljer att leva utanför samhället behöver vi inte bry oss om, han eller hon kan inte omkullkasta Butlers teori med mindre än en aktiv språklig protest vilken stärker teorin). Detta perspektiv benämner hon: Performativt.

Butlers sätt att bedriva vetenskap handlar således om att studera hur samhället görs samt hur det inom ramen för en kulturell process upprätthålls. Det handlar inte om att fokusera det som är, eftersom ett sådant perspektiv riskerar att låsa fast de fenomen som studeras, vilket kan antas motverka förändring.

Jag ser Butler som en inspiratör och klok rådgivare, eller kanske snarare en samtalspartner i en diskussion kring hur världen kan förstås och hur man skulle kunna uppnå jämställdhet. Fördelen med att arbeta med fokus på samhällets performativa aspekter är att det går att använda för att verka för förändring. Inte genom att hävda att någon annan har fel, utan genom att väcka läsaren till eftertanke och i förlängningen handling. Insikten om hur och framförallt att det som brukar tas för givet skapas i och genom människors handlingar och tankar kan sägas vara den första och kanske viktigaste förutsättningen för att någon ska vilja ändra sitt sätt att vara i världen, vilket, om tillräckigt många anser samma sak, kan förändra den verklighet vi alla lever i.

Det Butler missar är emellertid materialiteter och affekter …