Fokus på konsekvenser är vägen framåt!

Vill börja med att göra klart att jag inte är grinig och bakåtsträvande. Det var inte bättre förr! Men det betyder inte att det är bra nu. Bättre kan det bli. Mycket bättre! Efter en dag med möten vill jag så här på vägen hem skriva av mig en del av frustrationen som alltid växer på möten som handlar om forskning.

Problemet som jag ser och som borde kunna ändras relativt enkelt är var fokus ligger idag. Vad är det som räknas inom akademin? Det är publikationer, citeringar och beviljade forskningsmedel. Detta är vad man måste ha koll på om man vill göra akademisk karriär. Det är vidare vad man tänker sig ska leda till att Sverige får världens bästa skola, och blir en ledande forskningsnation.

Det bör inte komma som någon förvåning när jag säger att jag är skeptisk. Jag förbehåller mig rätten att tvivla på att målen uppnås med nuvarande prioriteringar. Fokus riktas mot fel saker. Mot ytan och det som går att mäta. Gillar liknelsen som går ut på att om man tappat sina nycklar ute på kvällen, då letar man gärna i ljuset av en gatlykta. Även om man vet att nycklarna inte ligger där. Men det är där det går att leta.

Innan man sätter upp ambitiösa mål måste man naturligtvis ställa sig frågan vad dessa innebär. Vad är det man vill uppnå, egentligen? Kunskaper och kompetenser som kan användas i arbetet med att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Det hoppas jag inte uppfattas som varken reaktionärt eller kontroversiellt. Föreställer mig att de flesta är villiga att skriva under på sådana mål.

Då blir nästa fråga: vilken är den bästa och mest effektiva vägen till målet? Nuvarande svar, och det är ett svar som sprider sig som en löpeld inom akademin och skolvärlden, verkar vara, fler citeringar och mer beviljade forskningsmedel. Det är som sagt mål som går att mäta. Men är det mål som ger efterfrågade konsekvenser? Och hur granskas konsekvenserna? Det är berättigade frågor!

Citeringar och publiceringar, först. Om det är vad som mäts, då går det väldigt enkelt att snabbt höja siffrorna. Den vägen stavas samarbete. Om du citerar mig så citerar jag dig. Och om jag får stå som medförfattare på din artikel så får du vara med på min. Vipps har två forskare fördubblat antalet publikationer och citeringar. Till vilken nytta? Hur för detta forskningsfronten (ett väldigt problematiskt ord, tydligt anpassat efter en naturvetenskaplig norm) framåt? Den enda konsekvensen blir att forskarna som är bra på detta, de klättrar fortare i karriären. Vilket får som konsekvens att det är forskare med denna typ av kompetens som erhåller forskningmedel, och därigenom kan ge ytterligare bränsle åt sin personliga karriär.

Erhållandet av forskningsmedel, sedan. Eftersom det är vad som ger uppmärksamhet. Eftersom det är vad som anses meriterande, att landa stora summor, så finns en uppenbar risk att processen blir självgående. Tyvärr är detta inte processer som leder uppåt, framåt och mot breddad kunskap i och för samhället. Det leder däremot till ökade placeringar på rankinglistor för lärosätena, och till klättring i karriären för enskilda forskare. Vi får det resultat vi mäter, varken mer eller mindre.

I den bästa av världar leder fler citeringar och artiklar i internationella, högt rankade referee-granskade tidskrifter, till ökad kunskap, och i förlängningen till långsiktig hållbarhet. Men det är absolut ingen garanti. Risken är tvärt om stor att kunskapen urholkas av att ett system som vuxit fram inom naturvetenskapen och efter de kunskapskrav och behov som finns där. Men inget säger att det systemet får samma verkan och konsekvenser inom pedagogik, etnologi eller andra ämnen.
Fokus på ansökningar, att allt mer av den dyrbara tiden måste läggas på att söka pengar i en mördande konkurrens där inte ens 10 procent beviljas medel. Betänk här att 90 av forskarkåren lägger en stor del av sin tid på arbete som inte ger något tillbaka till samhället. Och här snackar vi kompetenta människor. För att överhuvudtaget kunna söka medel måste man först ha studerat fem år på grundnivå, och sedan fyra år på forskarnivå. Det är alltså samhällets mest välutbildade och hängivna människor som konkurrerar med varandra om medel. Utfallet av det arbete är ur ett samhällsperspektiv skandalöst torftigt!

Tänk om medlen som finns delades ut efter ett kösystem, och att bara den som verkligen levererar bra och viktig kunskap får fortsatta medel. Snacka om kvalitetsdrivande morot. Det är ju långt ifrån säkert att den som är bra på att skriva ansökningar också är bra på att forska. Med ett tydligare fokus på resultat skulle de som av olika anledningar inte kan leverera användbar kunskap tillbaka till samhället straffa ut sig själv. Idag är det kollegorna som straffar varandra, eftersom det är andra forskare som granskar ansökningarna. Och i en liten forskarvärld vet man vem som är vem ...

Världens bästa skola så, den kan bara förverkligas om förmågan till kritisk granskning uppvärderas och sprids i samhället. Bara genom att allmänheten kan granska forskarnas resultat kan en kunskapsskola värd namnet växa fram.

Kritiskt tänkande hos några få leder bara till makt för dem, och det leder i sin tur bort från långsiktig hållbarhet. Ett samhälle präglat av långsiktig hållbarhet är ett samhälle där förmågan att tänka kritiskt och att granska vetenskapliga resultat är spridd. Och graden av vidd, bredd och djup på den förmågan bestämmer hur långt toppbegåvningarna kan nå.

Små klyftor, ekonomiskt såväl som kunskapsmässigt, och en hög lägstanivå i samhället. Det är den enda vägen till en vital akademi, världens bästa skola och till långsiktig hållbarhet.

Det finns inga genvägar Björklund, Reinfeldt och Borg!