Fler forskare kanske bör bli lärare!

Lärare måste bli forskare. Det är titeln på dagens Brännpunkt. Och det låter bra och riktigt. Rätt väg att gå. Har inget att invända mot det, egentligen. Ändå är det något i anslaget som triggar min vaksamhet. Det är lite för lätt. Låt lärarna forska, då löser vi problemen. Så enkelt är det så klart inte.

"Idag är avstånden mellan forskningen och undervisningen i klassrummen för stora", skriver man. Det håller jag med om, absolut. Men jag håller inte självklart med om att lösningen är att lärarna skall bli forskare. Det är en reform som faller på sig egen orimlight, och den skulle dessutom inte ge utslag förrän om en hel massa år. Ens om den implementerades här och nu, med omedelbar verkan. Om det är avståndet som är problemet borde lösningen snarare vara att arbeta med skolan.

Vad ska vi ha skolan till? För det första, det är en central fråga. Och forskning, vad menar man med det egentligen? Debattartikeln får det att framstå som det vore något självklart, och att allt som görs i namn av forskning är gott. Men så är det naturligtvis inte (om det ämnet har jag reflekterat fler än en gång. Se här, här och här). Tyvärr tvingas jag konstatera att förslaget bara är ytterligare ett i raden av enkla lösningar. Men det finns som bekant inga sådana. Forskning och kunskap som beställs fram, blir aldrig bra! Aldrig! Tron på att det går att lösa problemen inom utbildningssystemet genom att producera mer kunskap av den sort man redan har, det är inte en väg fram. Tvärt om konsolideras problemen.

Ett alternativt förslag kunde vara att låta forskarna undervisa. För att lyfta skolan. Vad som behövs inom såväl skola som akademi är nytänkande. Det behövs inte fler forskare. Vad som behövs är bättre forskning, mer kritiskt tänkande och satsningar på långsiktig hållbarhet. Att låta forskare bli mer synliga på gymnasier och högstadium, det är både billigare, mer kostnadseffektivt och enklare att genomföra. Dessutom skulle det ge resultat direkt.

Bristen på kritiskt tänkande, det är problemet. Både inom samhället, skolan och akademin. Det är den bristen som har lett fram till de problem vi ser idag. En högst olycklig konsekvens av det problemet är att forskning idag allt mer kommit att bli en karriär, vilket ytterligare riskerar att urholka (den kritiska) verksamheten. Det kan gå snabbt utför om den utvecklingen accentueras. I samma stund som lärarna blir forskare riskerar forskningen att degraderas, vilket kan få duktiga forskare att fly det fältet. Fler forskare som gör samma sak, utarmar verksamheten. Men inte bara det, i fallet nedåt drar de med sig både skolan och samhället.

Vart tog det kritiskt, självständiga kunskapssökandet vägen? Det undrar jag allt mer. Det var det som fick mig att söka mig till akademin. Och här sitter jag och söker pengar för att få forska, från vetenskapliga råd som bara ger pengar till forskare som levererar redan kända kunskaper. Forskning handlar om pengar idag, som alla annan verksamhet. Och ganska lite om att söka kunskap. Befästandet av redan konsoliderade kunskaper, det är vad som premieras med nuvarande ordning. Prefekterna på de institutioner där lärarnas forskning skall utföras anar därför morgonluft. Det ekonomiska tillskott som en sådan satsning som debattörerna föreslår väcker hunger efter profit och stridslust. Genomförs förslaget kan det mycket väl bli en huggsexa om medlen. Och det gynnar varken akademin, skolan, det kritiska kunskapssöökandet eller samhället.


Varför undrar vän av ordning kanske? Och svaret blir att utifrån min erfarenhet är det idag så att om man vill ägna sig åt de viktiga frågorna, de som rör livet på jorden. Vill man söka sig fram förutsättningslöst, det vill säga vill man utforska frågan: Vad är kunskap? Då stöter man på patrul, oavsett hur meriterad man är. Idag är det så att kan man inte i sin ansökan garantera leverans av det som är beställt, då göre man sig icke besvär. Söker man däremot pengar för att leverera något man redan vet och tidigare har gjort sig ett namn på, då hyllas man. Så skapas konformitet. Och det är den som är problemet. Därför tror jag inte på förslaget.

Hur tänker man kritiskt? Hur främjas ett klimat av öppet frågande och sant förutsättningslöst kunskapssökande? Varför är det av fundamental vikt att förhålla sig kritisk, även till det som hävdas i vetenskapens namn? Det är frågor som skolan behöver arbeta med. Det skulle befrukta forskningen, som i sin tur skulle främja skolan. Och båda tendenserna behövs om samhället ska kunna bli mer långsiktigt hållbart! Det är avsknaden av detta som är problemet, i skolan, inom akademin och i samhället. (Om det har jag också skrivit).

Forskning är inte lösningen, det är snarare (i viss mån i alla fall) problemet. Akademin vimlar av duktiga forskare, och det strömmar bra och viktiga resultat från universiteten och högskolorna. Men, och det är vad som oroar mig. Inslagen av kritiskt tänkande minskar. Forskning håller på att bli mer av karriär och mindre av kritiskt, förutsättningslöst kunskapssökande. Och när dessutom studenterna som kommer till högskolan inte förstår skillnaden mellan universitet och gymnasium, då har vi problem. Det problemet skulle förvärras om lärare blir forskare. Det är vad man borde arbeta med istället för att flytta problemet uppåt i kunskapshierarkin.

Forskare borde därför kanske bli lärare istället. Tänker jag högt och fritt! Man skulle i alla fall kunna tänka sig ett upplägg som ser ut som följer. Låt forskare undervisa på gymnasiet, i säg en månad per år. Och ge dem sedan forskningsmedel som motsvarar en termins arbete. Det skulle omgående resultera i en ny skola. Eleverna skulle tvingas inse att kraven på självständighet och nivån på högskolan är högre än på gymnasiet. Och lärarna på gymnasiet skulle tvingas utmana sig själva för att kunna möta elevernas frågor när forskaren lämnat rummet.

Väga tänka nytt. Våga tänka stort. Mer av samma löser inga problem!