Information om mig

fredag 29 april 2011

”De var som folk är mest”

När klockan är 04.30 rycker Sture till och svär. Vi somnade om och höll så när på att försova oss helt. Nu är det bråttom. Sture kränger på sig kläderna, river undan gardinerna och startar omgående motorn för att stressat jaga mot färjan.


07.00 är vi framme i Rostock och vet att vi med god marginal hinner med färjan. Sture går in och hämtar biljetter på färjekontoret. När tulltjänstemännen anmodar oss att visa passen säger Sture att ”arbetarna här är fullständigt hjärndöda dumskallar. Man får visa passet även om man åker här varje vecka och de känner igen en väl”.

När vi står och väntar på att få köra ombord på färjan sänder Sture ett meddelande till speditionen och berättar att vi hunnit med färjan. ”Det är så djävla mycket pappersexercis som man aldrig får glömma. Det finns ingen ursäkt för något sådant”, säger han samtidigt som han skriver på en fraktsedel.

Klockan 08.00 står lastbilen parkerad på bildäck och vi har fått en hytt. Det är en fin och modern färja, inte bara avsedd för lastbilar som på utresan. Vi sätter oss i restaurangen där frukost snart serveras. När vi har ätit går vi till taxfreebutiken och handlar. På vägen tillbaka träffar Sture en dansk lastbilschaufför i förarloungen som han arbetat med en gång. Han sätter sig där och kollegorna förlorar sig genast i yrkesminnen, gamla åkare, drömrutter, galna kollegor och skvaller om vad dessa gör idag. ”Gurka” är bara ett exempel på smeknamn som florerar i berättelserna. Olika bilmärken förarna kört berättas det historier om. Bland annat en DAF vars hytt tippade över och slog i gatan när föraren skulle kolla oljan. Dansken berättar om en kollega som höll på att dödas när en truckförare råkade köra gafflarna rakt genom hyttväggen och nästan spetsade föraren som satt där inne. Det verkar på mig som om Sture och dansken försöker överträffa varandra med historier om det utbredda fifflandet med färdskrivaren, som tydligen var vanligt ”på den gamla goda tiden”. ”Då kunde man tjäna hur mycket pengar som helst”. ”På den tiden var det tryck”. ”Jag har aldrig tjänat så mycket pengar som då". ”Man körde och körde och slängde det ena färdskrivarbladet efter det andra ut genom rutan”. Ett drömställe som båda visade sig ha erfarenhet från och där lastningen gick speciellt bra var en bananterminal i Antwerpen under sjuttiotalet. Poliser som förarna klarat sig ifrån berättas det också historier om. Sture verkar kunna tala om gamla tider precis hur mycket som helst. Efter en stund inser jag att det inte är någon idé att vänta på Sture. Jag går ner och vilar i hytten en stund före lunchen. När jag kommer upp igen sitter han i matsalen och talar med några andra kollegor.

”Jag är socialdemokrat i blodet”, säger Sture senare under lunchen. Han framför detta samtidigt som han hyllar Ny demokrati för att vara: ”rätt på det”. ”Det är synd att de försvann”, säger han: ”De var som folk är mest”.

Vid vårt bord sitter en yngre förare som Sture samtalar med. De känner inte varandra riktigt, men utbyter ändå erfarenheter. Kollegorna talar om dagens förhållanden för en lastbilsförare och om sina erfarenheter av olika bestämmelser. Det mesta har blivit sämre enas förarna om.

Efter maten frågar Sture några förare vid borden bredvid, om det är någon som ska köra mot Göteborg. Det visar sig att en av chaufförerna är på väg till Nossebro. Han passerar mitt hem och säger att det är okej för mig att åka med i hans lastbil. Jag slipper därför åka tåg som planerat.

Framme i Trelleborg åker jag av färjan i Stures lastbil. På hamnområdet, under tiden som vi väntar på att den andra lastbilen ska köra av, packar jag min väska och tackar Sture för att han delat med sig av sin yrkesvardag. Han säger att han tycker det varit roligt och ursäktar sig för att han pratat så mycket. Men jag lämnar honom ändå med en känsla av osäkerhet på om han verkligen menade vad han sa. När den andra lastbilen kommer upp jämsides hjälper Sture mig att flytta över väskan och där skiljs våra vägar.

Lastbilen som tar mig hem är en röd Volvo FH 12:a med XL-hytt. Den ägs av en egenåkare. Där finns all bekvämlighetsutrustning man kan tänka sig: TV, kaffekokare, mikrovågsugn och en stor samling kartor. Men det är en annan historia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar