Den viktigaste lärdomen man kan dra av resonemangen om metod i tidigare bloggposter – det vill säga om man vill uppnå en mer adekvat förståelse av begreppet kultur och för människors förutsättningar för ett liv inom en kulturell kontext – är att man måste försöka frigöra sig från invanda mönster, våga ta steget ut i det okända och sluta se världens oöverskådlighet som ett problem.
Vad som behövs är emellertid inte en ny teori som man kan applicera på materialet och sedan fortsätta som vanligt. Istället behövs metoder för att lära sig tänka annorlunda, hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla som ryms inom den är delar av samma helhet, samma sammanhang och att det överallt och alltid finns en underliggande diskurs som styr skeendet men som är i princip omöjlig att se.
Hjälp på vägen för att sortera tankarna kan man få av vetenskapsfilosofen Ian Hacking (1999), som i boken; Social konstruktion av vad?, hävdar att de flesta forskare som utgår från ett konstruktivistiskt perspektiv gör det därför att de är kritiska mot rådande förhållanden, och att det egentligen räcker som utgångspunkt, för det leder till studier av om förhållandena är av naturen givna eller socialt upprätthållna, vilket i sin tur leder till olika möjligheter för förändringsarbete. Hacking (1999:20) poängterar att man mycket väl kan peka på att något som för närvarande verkar oundvikligt faktiskt inte är oundvikligt utan att denna insikt med nödvändighet behöver leda till krav på förändring.
Med hjälp av Hacking (1999:35f) kan man definiera sin position på den konstruktivistiska skalan, vilket underlättar om man skall kunna uppnå en dialog mellan olika intressenter. Hacking menar att det förhållningssätt som den som nöjer sig med att anse att X inte hade behövt vara som det är kan betecknas som Historiskt. Nästa steg på skalan är Ironikerns, som anser att det räcker med att undersöka och konstatera hur saker och ting ser ut men som inte är beredd att engagera sig djupare i saken.
Ironikern följs på skalan av Reformisten och Demaskeraren som båda vill verka för att undergräva de förhållanden som undersöks. Längre ut på skalan återfinns positionerna: den Upproriska och den Revolutionära, vilka handlar om att vara beredd att gå ett steg längre, det vill säga aktivt försöka förändra världen.
Hacking (1999:52) menar vidare att all forskning om kulturella och sociala fenomen oundvikligen kommer att vara tvungen att på ett eller annat sätt förhålla sig till det han benämner ”återkopplingseffekten på mänskliga kategorier.” Så fort man skriver om kultur är med om att påverka den, det är detta självklara konstaterande som både ligger till grund för den konstruktivistiskt, språkbaserade vetenskapstraditionen och synen på sanning som något föränderligt.
Ett sådant förändringsarbete som Haraway och många andra förordar och som jag med denna blogg visar på möjligheterna för, kan bara utföras utan klart definierade mål för ögonen samt med en medvetenhet om att ingen på förhand kan veta vart man hamnar när arbetet väl inletts. Arbetet kan med andra ord inte målstyras eller detaljregleras, vilket Björn Rombach visar i boken Det går inte att styra med mål!. Resultatet av sådana strävanden är direkt avhängigt summan av samtliga aktörers handlingar. Vad man måste vänja sig vid och införliva i sitt tänkande om man vill förstå detta är att framtiden per definition är obestämbar.
Det vetenskapsprogram som här skissas på och den metodologi som är kopplad till det utgår från en radikal strävan efter symmetri som uppnås genom att bryta med dikotomierna som upprätthålls i samhället, vetenskapen och kulturen. Målet som eftersträvas är en vetenskaplig praktik som inte håller sig med några absoluta och på förhand givna gränser mellan vetenskap/politik, natur/kultur och så vidare.
Vad det handlar om är kort sagt en vetenskaplig stil som kan synliggöra hela det aktörsnätverk som krävs för att upprätthålla rådande sanningar och som har tagit till sig tanken om att det inte finns en teori eller sanning om vare sig människan, samhället/kulturen, det finns i alla fall ingen fast punkt som man kan förankra teorierna eller sanningarna i. Eftersom världen befinner sig i en ständigt pågående process av blivande och är det att föredra om det vetenskapliga arbetet kunde bejaka osäkerheten och komplexiteten samt använda insikterna konstruktivt.
Sökandet är vårt största äventyr, han har rätt i det Erland Lagerroth! Världen och vetandet sjunger på nytt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar