ANT är mer än Alkohol, Narkotika och Tobak!

För att kunna ta sig förbi och bortom det vetenskapliga tänkande som bygger på tanken om att uppdraget är att fastställa matters of fact gäller det att man hittar en strategi för att frigöra sig från invanda mönster, det krävs att man tar steget ut i det okända och slutar se världens oöverskådlighet som ett problem.

Aktör-Nätverks-Teori, som är ett sådant sätt att arbeta på, är egentligen ingen teori man kan applicera på materialet och sedan fortsätta som vanligt. ANT är och måste vara framförallt en metod för att lära sig tänka annorlunda, en hjälp på vägen i arbetet med att få upp ögonen för det faktum att världen är en och odelbar och att allt och alla är delar av samma helhet, samma sammanhang. Och det sammanhanget byggs av mindre delar, som för att kunna hanteras analytisk på ett smidigt sätt, av Latour (se 1998:11ff), benämns aktörer.

Både sociala och materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, därför benämningen aktör på samtliga. Detta för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins).

Poängen med att betrakta alla ingående delarna i analysen på ett och samma sätt är att det därmed blir möjligt att uppmärksamma det faktum att en makroaktör är, ”en mikroaktör som sitter på svarta lådor, en kraft som är kapabel att förena så många andra krafter att den agerar som ’en enda man.” (Latour 1998:35).

Det vill säga, genom ett sådant perspektiv hoppar man aldrig över de led och alla de manövrar genom vilka makroaktörer som till exempel företaget Volvo ständigt byggs upp av. Om man börjar analysen genom att leta efter aktörer kommer man att finna att alla större företag, andra organisationer och i princip alla fenomen, på ett eller annat sätt är uppbyggda av mindre element. ”Samhället består inte av sociala element utan av en lista som utgörs av en blandning av sociala och icke-sociala element”, skriver Latour (1998:53). Detta blir uppenbart när man betänker att en företagsledares makt, ”uppnås genom en lång räcka av telefonsamtal, protokoll, väggar, kläder och maskiner” (ibid). Och alla dessa aspekter betraktas alltså, med ett ANT-perspektiv, som likvärdiga aktörer. Åtminstone gör man det i analysen, för att inte bestämma sig för något som påverkar utfallet i förväg.

Latour (1998:21) menar att en aktör helt enkelt är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Det rum som alla verkar i och som vetenskapen undersöker är således ”platt” och består av, eller snarare blir ständigt till genom interaktion mellan, sinsemellan mer eller mindre jämställda aktörer organiserade i nätverk. Det är i sanning en radikalt demokratiskt, jämlik utgångspunkt.

Vid sidan av aktör och nätverk behöver man ett begrepp för att uppmärksamma det som håller storheterna samman, och det är förbindelser. Det är dessa som ska studeras, enligt Latour (1998:54ff). För ”samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman”, vilket i princip går ut på att vända den traditionella samhälls-/kulturvetenskapen på huvudet. Latour menar att vi måste göra oss medvetna om att samhället inte bara passivt existerar utan att det ständigt blir till och att det just därför inte går att fånga vetenskapligt, en gång för alla. Nätverken går dessutom in i och ut ur varandra och aktörernas inbördes förhållanden förändras ständigt.

Att ägna sig åt studier av aktörer som hålls samman i nätverk genom förbindelser ska nu inte ses som en modefluga, ett nytt och fräckt sätt att göra samma sak som förut. ANT är heller inte ett perspektiv med anspråk på att ersätta alla andra perspektiv. Men, och detta är viktigt,

Om denna nya definition accepteras blir en annan typ av förklaring tillgänglig för analytikern. Han eller hon kan använda alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att förklara hur det kommer sig att vi är förbundna med varandra och att vissa befallningar blir åtlydda medan andra inte blir det. Dessa krafter är heterogena till sin karaktär: de kan inkludera atomer, ord, lianer eller tatueringar. De förbinds också själva med varandra för att skapa maskiner och intriger som håller oss alla på plats. (Latour 1998:55f).

Tankarna om aktörer i nätverk innebär en konstruktiv möjlighet för samhälls-/kulturvetenskapen. Det är ett icke-konfrontativt perspektiv som mer ser till möjligheter än till eventuella problem. Latour uppnår detta genom att,

istället för att fråga ’är detta socialt’, ’är detta tekniskt eller vetenskapligt’ eller att fråga ’är dessa tekniker påverkade av samhället’ eller är denna sociala relation påverkad av teknik’ frågar vi helt enkelt: har en människa ersatt en icke-människa? Har en icke-människa ersatt en människa? Har denna aktörs kompetens förändrats? Har denna aktör – mänsklig eller icke-mänsklig – ersatts av en annan? Har denna förbindelsekedja utsträckts eller modifierats? (Latour 1998:153f).

Samhället är konsekvensen av kollektiv handling, inte orsaken till handling, och det realiseras, ”genom vars och ens ansträngningar att definiera det. De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand i princip, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla.” (Latour 1998:51). Ett sådant perspektiv på världen blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället och uppmärksammar därmed det faktum att kultur inte finns, den görs och blir ständigt till inom ramen för sammanhang som består av både människor och icke-mänskliga aktörer.

Aktör-nätverks-teori utgör ett oundgängligt verktyg för att se på kultur och kunskap, inte som något som finns och uteslutande är kopplat till individer utan snarare som ett resultat av kontextuell och processuell interaktion mellan (både mänskliga och icke-mänskliga) aktörer förbundna i nätverk. Den vetenskapliga praktiken går då ut på att undersöka olika typer av sammansättningar, vilka befinner sig i öppna processer av ömsesidiga tillblivelser där ingen del av helheten förutsätts äga mer agens än någon annan. ANT handlar i grund och botten om vikten av att aldrig bestämma sig på förhand för vad som är viktigt och vad som är oviktigt samt om att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns.

Det vanliga inom humaniora är annars att göra som man ibland gör inom etnologin, det vill säga först bestämmer sig för hur det man vill studera ska definieras och sedan studerar detta och lämnar allt annat därhän. Latour menar att sådana förhållningssätt är problematiska eftersom det finns mer i samhället av betydelse än man förmår se om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som var och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd aspekt av helheten (Latour 1998:33ff).

Metod, blir inte svårare än man gör det!