Utblickar från Östra sjukhusets hjärtavdelning II

En dag av väntan. En dag till eftertanke. Dags att börja fundera över vad som händer sen. Det jag råkade ut för i fredags, det ska förhoppningsvis, imorgon på röntgen, visa sig vara ofarligt. Hoppas på det, och så känns det nu. Men oavsett om man hittar något eller ej, som är problematiskt, så måste denna ofrivilliga paus i tillvaron bli en väckarklocka.

Jag har kanske inte pressat mig själv till det yttersta, men det sätt som jag har planerat mitt liv på, det har uppenbarligen inte varit långsiktigt hållbart. Som jag tänker nu kan jag inte längre fylla kalendern med det jag vill och måste göra. Likt SJ och samhället i stort måste även jag planera för oväntat oväntade händelser.

Livet är fyllt av överaskningar, och bara för att man har en kalender som går att fylla på kronologiskt och överskådligt betyder inte det att man kan göra det till 100 %. Tror jag får börja jobba men en beläggning på kanske 90 %, över tid. Då finns utrymme för det oväntat oväntade. Då finns en buffert att låna från och sätta in tid i. Tro inte man kan veta var gränsen går på förhand. Men just detta år har jag fått varningssignaler, men det ser jag först i efterhand.

Trötthet som går utöver det vanliga, utan direkt anledning. Dåligt närminne, långa perioden utanchans till återhämtning, när man ligger steget efter, dag efter dag. Det håller inte. Det är viktiga signaler som man måste ta på allvar. Och det räcker inte att se ledigheten närma sig i fjärran. Är man nära gränsen för sin biologiska förmåga, och det vet man först i efterhand, då riskerar man att åka dit. Förmodligen hade jag redan passerat min gräns, men kroppen körde vidare. Först när fredagslugnet inföll släppte pressen som byggts upp och då kom reaktionen.

Marginalerna ändras också över tid, och beroende på livssituation. Mitt senaste år i allmänhet och sista halvåret i synnerhet, har varit fyllt av alldeles för många påfrestande inslag. Besked, avgörande sådana, som drar ut på tiden. Personliga problem och konflikter som jag dragits in i. Det tillsammans med ett arbete jag älskar och gärna ägnar mig åt så mycket som möjligt. Det tror jag är förklaringen till att jag ligger där jag ligger.

Måste fatta det nu, att det inte håller att leva på det sättet längre. Måste fatta det att mental vila är ett centralt inslag i alla intellektuella arbeten. Det måste finnas pauser där man kan kliva åt sidan och bara vara. Annars håller det inte i längden. Det är vad jag gör nu. Befinner mig vid sidan av. Reflekterande. Jag ser detta som ett lärtillfälle. En chans att bygga nytt från grunden.

Ute stiger solen över ett vackert Göteborg. Snart är det vår! Först bara en kranskärlsröntgen, sedan kliver jag förhoppningsvis ut i världen igen. Lite visare och med bättre marginaler i tillvaron.

Nu temp och blodtryckskontroll.