”Tillväxten måste knytas ihop med klimatet”, så skriver professor Staffan Laestadius på dagens Brännpunkt. Det är bara att hålla med. Men jag vill vidga perspektivet något och inte bara koppla ihop tillväxten med klimatet, utan även påpeka att människan är en del av naturen på samma sätt som naturen är en del av människan. Det finns en mycket mer obedelbar och långtgående koppling mellan mänskligheten och jorden. Den kan och bör uppmärksammas mer.
Allt hänger ihop. Allt! Och det är därför det är viktigt att tänka kritiskt, även om det mest självklara. Jag vill här visa hur de frågor som ställts och undersökts i tidigare bloggposter: Vad är människan, och hur upplever hon? Hur påverkar människors tankar naturen? Hur de hänger ihop med klimatförändringarna. Det finns en rad mer eller mindre tydliga samband. För mina önskningar (oavsett var de uppstår) får, om de realiseras genom att gå från virtualitet till realitet, konsekvenser. Om min önskan att köpa något drivs igenom med hjälp av den makt jag har, blir konsekvensen att andra handlingar sätts i verket och om önskan är riktad mot ett fysiskt objekt, till exempel en mobiltelefon, kommer önskan ytterst att resultera i att material från jorden omformas med allt vad det innebär.
Den typen av samband menar jag blir mer brännande och påtagliga, för det innebär att även mina privata önskningar kopplas direkt till jorden. För att bygga vidare på gårdagens tankar blir detta samtidigt en illustration till ett av sätten som mänskliga upplevelser (att önska något är ett slags upplevelse) skiljer sig från andra objekts upplevelser. Lejonets upplevelse av hunger påverkar givetvis också andra delar av naturen genom att en Gasell eller Gnu får sätta livet till för att hungern skall kunna stillas. Och Gnuns upplevelse av hunger avsätter spår i gräset på savannen, vilket omformar naturen. Människans upplevelser är alltså inte väsenskilda från djurens, men hennes upplevelsers påverkan på omgivningen är av en helt annan magnitud.
Människans upplevelse är också av den karaktären att den inbegriper medvetenhet om sambandet mellan upplevelsen och naturen. Det som skiljer människan från naturen är alltså inte upplevelserna i sig, utan graden av insikt om dess konsekvenser. Min önskan om att förflytta mig påverkas inte bara av faktorer kopplade till min kropp. Önskan regleras i lika hög grad av de teknologier jag använder för att skaffa mig information om världen. TV, Tidningar och Internet och det faktum att jag kan kommunicera med människor jag känner som befinner sig på andra sidan jorden, påverkar vilka av alla de önskningar och upplevelser av saknad som kommer att realiseras.
Så länge människan var utlämnad till sin egen biologi för att kunna realisera sina upplevelser av saknad var detta inget som helst problem. Och eftersom få rörde sig utanför närområdet uppstod sällan önskningar om längre förflyttningar. Detta förändrades när människan kopplade ihop sig med hästen, och processen accelererade ytterligare med båten. Nu blev det inte bara möjligt att förflytta den egna kroppen, chansen att stöta på någon med erfarenheter från andra platser ökade också, exponentiellt. Och deras berättelser gav i sin tur upphov till nya önskningar om annorlunda upplevelser. Jag behöver inte fortsätta tanken. Alla förstår och resultatet är påtagligt.
Ju fler möjligheter till kontakt och kommunikation, desto fler upplevelser av önskan om att realisera behoven som väcks i samspelet mellan människorna och teknologierna. Ju fler kopplingar, desto större miljöpåverkan. Och ju snabbare omsättningshastighet, desto fortare går processen. Detta är ett slags naturlag. Den kan och bör uppmärksammas, mycket mer.
Nyckeln till långsiktig hållbarhet, skulle jag vilja påstå, finns här. Genom att koppla ihop enskilda mänskliga subjekts, individuella upplevelser och önskningar om behovstillfredställelse, med jordens yta och klimat får man ett kraftfullt pedagogiskt redskap som kan användas i samtal om vilka slutsatser man kan och bör dra av sambanden.
Mycket kan sägas om konsumtion, om upplevelser och om naturen. Men det är olyckligt att dessa frågor delats upp i olika vetenskapsgrenar som aldrig eller sällan möts. För först när man kan peka på sambanden mellan dem. Först då kan man samtala om vad man bör göra. Och det är av yttersta vikt att det inte går prestige i frågan, att den inte resulterar i debatter om vem som har rätt, eller om mindre och i det stora hela ovidkommande problem inom respektive verksamhet.
Tyvärr riskerar Laestadius som är professor i Industriell omvandling att hamna i en olycklig debatt med företrädare för andra intressen. Frågan om tillväxtens sammankoppling med miljön är kontroversiell, som jag förstår saken. Och all tillväxtdrivande verksamhet har inte negativ miljöpåverkan. Men i en debatt där det handlar om att vinna, till varje pris. Där kommer alla sådana medel att användas. Var så säker.
Jag ser hellre att man lägger energin på att samtala, förutsättningslöst kring frågan om sambandet mellan individers önskningar och naturen. Frågan är alldeles för viktig för att debatteras. Alla människor på jorden är sammankopplade, inte bara med varandra utan även med jorden. Och framförallt finns ett direkt samband mellan mänskliga upplevelser av olika slag och naturen.
Steget från virtualitet över till realitet är minimalt, men absolut avgörande!
Tim Morton, som också är objekt-orienterad i sin ontologi, talar om klimatet som ett "hyperobjekt". Det är intressant i sammanhanget.
SvaraRaderaGrejen är att vi människor saknar förmågan att uppleva klimatet. Vi kan inte med våra sinnen uppleva något så massivt distribuerat i tid och rum som ett globalt klimat. Vi kan uppleva lokala manifestationer av det, regnoväder, torrperioder, stormar, stiltje etc, men aldrig klimatet - trots att det i allra högsta grad är verkligt, påverkar oss och påverkas av oss via en mängd medierande objekt.
Vi kan samla data och vi kan konstruera teorier som gör klimatets existens tydligare för oss, för våra sinnen, men det är efter en lång rad översättningar, vilket alltid innebär förvrängning. Vi kan dessutom bara spåra ett objekts effekter på sin omgivning och aldrig nå objektet självt. Det undandrar sig all direktkontakt på ett fundamentalt, ontologiskt plan (om man får tro Graham Harman, vilket Tim Morton gör).
Klimatet är alltså ett gigantiskt objekt som lever på en helt annan nivå av världen, som vi saknar förmåga att uppleva. Vi kan bara uppleva förvrängda versioner av dess effekter, och vi kan systematisera och teoretisera dessa effekter för att enklare föreställa oss klimatet åtminstone som fenomen, som ett objekt inför vårt medvetande. Detta är ett hyperobjekt.
Morton menar att det tillhör vår tid, vår era, att föreställa oss sådana här hyperobjekt (klimatet är bara ett av många spännande exempel som Morton använder) och det ger upphov till helt nya etiska förhållningssätt, politik etc. Vi kan inte längre bara tänka hur jag, Moderat-individen, agerar direkt mot andra Moderat-individer. Vi måste också tänka hur jag agerar gentemot objekt som kan distribuera effekterna av mitt handlande till människor på helt andra platser om hundratusentals år!
Check it out. Morton bloggar här: http://ecologywithoutnature.blogspot.com/ och detta är en ganska bra intro till hyperobjekt-tänket: http://robertjackson.info/index/2010/10/what-the-hell-is-a-hyperobject/
Kollar detta Marcus! Och förbannar allt annat som pockar på uppmärksamhet. Hyperobjekt låter sannerligen som ett lysande pedagogiskt exempel, ett konstruktivt verktyg att tänka med hjälp av. Tack!
SvaraRadera