Reflektioner från Östra sjukhusets hjärtavdelning XI

Kunskap är ett kollektivt projekt. Här på Östras hjärtavdelning fördjupas den insikten allt mer. Kunskap är inte bara kollektiv i meningen forskarkollektiv, vitala forskarmiljöer eller center för excellens. Med kollektiv menar jag heller inte ämnesmässiga sammanslutningar, eller fakultetsmässiga. Kunskapens kollektiva projekt är långt mer vittomfattande och genomgripande än så. Kunskap är en del av världens kontinuerliga blivande.

Det är inte så det ser ut i dagens starkt differentierade akademi. Och samarbete forskare emellan är långt ifrån alltid konstruktiva. Istället utvecklas samarbetena, speciellt om det har tvärvetenskapliga inslag, allt för ofta till arenor för kamp om makt och inflytande. Kunskapen blir härigenom underordnad. Kunskap riskerar på detta sätt att bli en biprodukt av akademisk verksamhet. Makten, vem som ska tilldelas tolkningsföreträde, är vad verksamheten går ut på. Makt tenderar allt mer att bli forskningens primära mål. Så som ansökningsförfarandet inom akademin ser ut idag underblåses dessa tendenser. Till vilken nytta? På bekostnad av vad?

Det är vad som rör sig i huvet på mig här och nu, när jag tillfälligt klivit av racet för att vila. Fler borde få tillfälle till det, att ställa sig vid sidan av för att reflektera över konsekvenserna av de blivandeprocesser man är en del av. Och jag blir mer och mer oroad över vart vi är på väg.

Det var på inget sätt bättre förr! Det är absolut inte vad det handlar om. Det är inte vad jag vill säga, för det tycker jag inte. Tvärt om! Jag vill bara visa att det skulle kunna vara så mycket bättre. Pengarna som samhället lägger på forskning skulle kunna användas så mycket mer effektivt, om bara insikten om vilka maktordningar som påverkar blivandet sprids. Om bara viljan att se vilka konsekvenser som nuvarande organisering av kunskapsproduktion resulterar i ökar.

Samtal är den röda tråd som löper genom Flyktlinjer. Här finns lösningen på hur kunskapsproduktion kan organiseras på ett mer långsiktigt hållbart sätt, till allas fromma. Om man kunde samtala, förutsättningslöst, mellan olika ämnen. Om man prestigelöst, utan att riskera att tappa i anseende, fritt kunde uttrycka vad man tänker, utifrån de kunskaper och kompetenser man förfogar över, inom ramen för en öppen, sökande och välvilligt inställd gemenskap. Då skulle vetenskapen mer effektivt integreras i världens övriga blivande. Och då skulle chanserna öka att målet om social och biologiskt långsiktig hållbarhet nås.

Alla som lever på jorden just nu utgör delar av samma tillblivelseprocess. Alla rör sig och blir till inom samma sammanhang. Det finns ingen utsida. Utanför jordens biosfär kan mänskligt liv inte existera, utan hjälp av komplicerade tekniska system. Människans plats i universum är här på jorden. Bara här! Därför behöver alla kunskaper som bara går att uppbåda användas i arbetet med att skapa den långsiktiga hållbarhet som alla är beroende av.

Och vägen framåt stavas: samtal! Att strida om vem som har den bästa kunskapen, vilket inte alls är ovanligt inom akademin, är destruktivt. Ett exempel? När jag var inbjuden till Sorad (Socialvetenskapliga forskningsrådet för alkohol och droger) för att tala om min bok, Kung alkohol och andra drogaktörer. Säger inbjuden, och inrest på deras bekostnad. Då fick jag efter presentationen av mitt projekt, av en professor där som dragit in stora forskningsmedel, höra att min forskning var värdelös, (orden som uttalades föll sig inte så, men innebörden framgick för alla som satt i rummet). Sedan lämnade han lokalen. Det är så långt ifrån ett samtal som man kan komma! Och den inställningen leder inte kunskapen om alkohol och droger framåt en enda millimeter. Det enda som möjligen gynnas är den forskarens personliga karriär!

Så länge det är okej att uppföra sig på det sätt som denne professor gjorde. Så länge det beteendet accepteras inom akademin. Så länge som det leder till fortsatta anslag, ökat anseende och inflytande. Så länge kommer det att leva kvar. Och det är förödande för mänskligheten. Kunde man istället bedöma forskningsresultat utifrån dess användbarhet, och kunde man istället samtala förutsättningslöst om hur olika forskares resultat, insikter och upparbetade kompetenser kunde användas i det kollektiva arbetet med att uppnå långsiktig hållbarhet. Då skulle chanserna att målet uppnås ökas betydligt!

Inom läkarvetenskapen går det att samtala om det gemensamma kunskapsprojektet människokroppen. Det är så kunskapen om kroppen växer, den viktiga kunskapen. Men om man också kunde bjuda in andra vetenskapsgrenar, andra kompetenser, och olika teoretiska ansatser i samtalet om hur mänskligt liv, kollektivt skall kunna skapa former för social- och biologisk mångfald, då skulle chanserna att uppnå målet öka betydligt.

Om man kan öppna upp för och öka medvetenheten om slumpens roll i världens blivande. Om man kunde se betydelsen av samtal. Då skulle världen bli en bättre plats för alla. Jag är övertygad om det, kämpar för det. Och viger resten av mitt liv åt att kämpa för det målet.

Tacksam! (Fick just reda på att jag får lämna sjukhuset).