Information om mig

fredag 11 mars 2011

Reflektioner från Östra sjukhusets hjärtavdelning VI

Den del av universums tillblivelse som lösligt hålls samman av biologi, materia, minnen och teknologi och som svarar på tilltalsnamnet Eddy har problem med syresättningsannordningen. Detta påstående bildar utgångspunkt för vidare reflektioner kring temat fenomenologi och posthumanism.

Mitt sätt att fördriva tiden och att bearbeta händelserna handlar om att försöka göra något konstruktivt av dem. Tänker till exempel på bristontologi kontra skillnadsontologi, och det slår mig att man kan förklara kroppens behov av syre för sitt fortsatta existerande i världen som ett tecken på brist. Det är det vanliga sättet att se på syresättning av biologiska kroppar, att kroppen saknar syre och drar efter andan för att kompensera för denna brist. Men det förutsätter att det finns ett urtillstånd som gått förlorat, av en biologi i harmonisk balans med omgivningen.

Ett mer Deleuzeinspirerat synsätt på samma sak är att kroppen blir till, ständigt i och genom mötet mellan syremolekylerna och biologin. Det blir då inte brist som driver förändring, utan begär. Att bli till är ett resultat av begärande krafter som i ett ständigt flöde kopplar ihop externa element till en fungerande och upplevande helhet. Eddy, betraktad utifrån ett sådant perspektiv, blir ett assemblage, en sammansättning. Och just nu ses en central del av assemblaget över, nämligen den anordning som pumpar runt blodet som syresätter biologin och därmed möjliggör dess fortsatta existens i världen.

Hjärtat är emellertid bara en del av assemblaget. Lungorna är en annan, dessa utgör den plats där syresättningen som hjärtat driver sker. Assemblaget blir även till i och genom ett intrikat samarbete, i mag-, tarmkanalen, mellan bakterier och substanser som bearbetar födan till de specifika molekyler som också krävs för att blivandet skall resultera i en mänsklig kropp och inget annat. Inte heller den processen drivs nödvändigtvis av brist, det går lika bra att förstå processen i termer av blivande, som repetition av skillnad.

Den medicin som tillförs assemblaget här på sjukhuset är heller inget som kroppen lider brist på, det tillförs utifrån på läkarens ordination. Även om assemblaget behöver medicinen så är den ingen kompensation av en brist, det är ett externt tillägg som ökar chanserna att Eddys blivande skall kunna fortsätta ett tag till.

Även EKG-utrustningen är ett tilläg, påfört utifrån för att förkroppsligad medicinsk kunskap, kompetens och beprövad erfarenhet skall kunna användas så effektivt som möjligt för att optimera chanserna till överlevnad av assemblaget.

Exemplen på blivande, sammankopplingar och repeterad skillnad kan mångfaldigas. Och det är ett sätt att ge perspektiv på upplevelserna och erfarenheterna som det assemblage jag ingår i utsätts för här och nu. Ett sätt att bearbeta de minnen som förkroppsligas i såväl biologin som de teknologier som används för att kommunicera dem i det större sammanhang som assemblaget Eddy ingår i.

Allt handlar om skalnivåer, om vilka delar som erkänns som tillhöriga helheten, om perspektiv på blivandeprocesser. Ett annat sätt att tänka är att se ovanstående reflektioner som verktyg att tänka med hjälp av, för att upplösa problemet med mänsklig existens.

Att tillblivelseprocessen äger rum inom ramen för ett sjukhus spelar också en central roll för upplevelsen som blivandet just här resulterar i. Jag känner mig frisk, eller i alla fall som vanligt. Om än ganska orolig. Men samtidigt sjuk, för det är så jag behandlas av dem som arbetar här. Det krävs en viljeakt för att inte ge efter för minsta motståndets lag, vilket här, på sjukhuset resulterar i att assemblaget överger eller överlåter centrala funktioner på omgivningen som villigt träder in eftersom det är deras uppdrag.

Vad är utsida och vad är insida? Går det att veta? När man betraktar människokroppen med hjälp av ovanstående tankeverktyg händer något med den typen av frågor. Det blir uppenbart att det finns ett utbrett förgivettagande i samhället och även inom vetenskapen, om att det är relevant att tala om och tänka i termer av insida och utsida. Att det är så det är, att kroppen utgör jagets gräns till omvärlden. Men är det verkligen relevant att tänka så? Fundera!

Om det är så att kroppen, för att fungera som en mänsklig kropp (med allt vad det innebär), måste sättas i samband med olika proteser, teknologier, läkemedel och annat, för att kännas igen som just människa och inget annat, då talar man inte längre om humanism. När man accepterat att det behövs teknologier för att man ska kunna leva ett normalt liv, att kroppen bara är en liten del i ett större sammanhang, då har man anammat en posthumanistisk förståelse. Och då är det dags att ta tag i frågan om var gränsen mellan insida och utsida går.

Går gränsen inte vid huden finns ingen möjlighet att ta en insida och en utsida för givet. Då måste man skaffa sig nya verktyg för att förstå. Och assemblage är ett förslag till ett sådant verktyg, men som alltid måste man vara medveten om att det är ett verktyg, inte en sanning, och som med alla verktyg är det bara i relation till dess användbarhet som det går att uttala sig om dess värde. Fungerar det, bra! Om inte, spill ingen tid på kritik. Ta det som fungerar och lämna det andra därhän.

Assemblagetanken visar att upplevelser, eftersom de inte uppstår inne i kroppen, utan i mellanrummen mellan delarna som bygger helheten, är en effekt av en diversifierad helhet. Upplevelserna blir med en sådan förståelse en effekt som utspelar sig på delarnas utsidor, inom assemblaget. Problemet med insida/utsida har härigenom upplöst. End of discussion! Tänker man assemblage finns ingen utsida, bara insida, immanens. Allt som sker, sker i mellanrum, inne i olika typer av assemblage.

Upplevelser förstådda som yteffekter, inom assemblage, lämnar inget utrymme för någon utsida. Det blir helt enkelt meningslöst att tänka utsidor. Upplevelsen är en del av helheten, i lika hög grad som kroppens biologi. Som läsglasögonen, den blodförtunnande medicinen, pacemakern, blindkäppen, minnen, datorn, kläder, språk och så vidare.

Var börjar och slutar jag? Är efter helgen på Östras hjärtavdelning inte lika säker på att det är en relevant fråga. Viktigare är att leva, i världen! Frågan är heller inte vem är jag, utan vad gör jag?

Tacksam!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar