Fick lite tid över. Samlar därför tankarna med hjälp av lite reflektioner kring ytterligare ett av de åtta postulat som Deleuze formulerar som utgångspunkt för sitt folosofiska arbete, i boken Difference and Repetition. Turen har kommit till nummer sex (en genomgång av de åtta postulaten finns här), som går ut på följande:
Postulat nummer sex handlar om metod och här är det logiken som kungsväg till sanning som diskuteras. Ända sedan Sokrates dagar har logik varit det språk vetenskapen använt, och det är förklaringen till det går att förutsätta att det finns något sådant som ett sunt förnuft, fristående från människa. Logiken är således den princip som styr all verksamhet inom alla vetenskaper.
Men den vetenskap, den minor science som Deleuze propagerar för och som jag försöker utöva, den erkänner inga a priori antaganden, den hyllar förutsättningslöst sökand efter kunskap. Vetenskap är en verksamhet där inget får antas på förhand, det är vad som skiljer Royal science från minor science.
Slutsatsen som jag drar av Deleuze postulat nummer sex är att relevant kunskap aldrig kan nås genom på förhand utarbetade och i detalj bestämda metoder. Metod är bara som fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det finns en immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka om man bara följer en regelbok.
Krav på strikt metodologi kan också betraktas som ett slags utestängningsprincip som reglerar vem som får tala, när och var. Sådana tendenser är problematiska, för om man bara lyssnar till den som arbetat efter på förhand bestämda metoder kommer man med säkerhet gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem, helt enkelt därför att man inte lyssnar på innehållet i det som sägs utan mer på vem som talar. För den som vill läsa vidare om detta kan jag rekommendera en bok av James Surowiecki, The Wisdom of Crowds.
Sociologen John Law (2006:143ff) har vidare i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldigt och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Den enda princip man behöver följa är strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl empirin forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas.
Jobbar man efter sådana principer kan man ha nytta av mottot: don’t fill in the blanks (Latour 2005a:246), det vill säga hänvisa bara till sådant som går att belägga empiriskt. Kultur, till exempel, kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras genom att redogöra för de iakttagbara spår som handlingar lämnar efter sig i form av förbindelser mellan kulturens enskilda element. Det vill säga, vad som ska redogöras för är vilka aktörer som bygger upp sammanhanget samt hur dessa är förbundna med varandra i nätverk.
Hur kommer det sig att det eller detta är möjligt och önskvärt? Det är, i princip, den enda forskningsfråga man behöver. Låter man den frågan vara vägledande i arbetet, då är man på väg mot ökad förståelse för hur världen fungerar. Och det är vad som krävs för att minimera konsekvenserna av nästa stora naturkatstrof. Det är en viktig lärdom vi kan och bör dra nu. Nu när vi är mitt uppe i konsekvenserna av den aktuella katastrofen. Det är nu vi har ett gyllene tillfälle att ta vara på och göra något gott av det som sker. Sedan är det försent, eller i alla fall svårare.
Betänk att det är logiskt tänkande som lett fram till åsikten att det var lämpligt att placera kärnkraftverken vid förkastningslinjen i Japan. Vidare var det logiskt tänkande och ingenjörsvetenskapligt kunnande av bästa märke som Thomas Midgley Jr. (läs mer om honom här), använde sig av och som hjälpte honom att upptäcka och lansera två av världshistoriens mest förödande substanser, bly i bensin och freon. Letar man i världshistorien så finner man otaliga exempel på samma sak. Vetenskap bedriv av kunniga och kompetenta människor, men det är ingen garanti för att deras arbete leder till långsikig hållbarhet.
Det finns inga garantier, ingen logik att upptäcka! Det finns bara mer eller mindre väl underbyggda och långsiktig hållbara strategier för kunskapssökande. Vad världen behöver är inte fler experter. Vad som behövs är fler världsmedborgare, en ökad och mer utspridd förmåga till kritiskt tänkande samt spridande av ansvar.
Frågan är inte, ska vi ha eller ska vi inte ha Kärnkraft? Den viktiga frågan är iställlet, varför har vi inte ägnat, och varför ägnas inte mer kraft och energi åt att hitta alternativ till kärnkraft och till olja, kol och gas? Var finns hindren? Vem sätter stopp? Och den frågan kan man bara jobba med genom att närma sig den förutsättningslöst, genom att inte ta något för givet.
Detta och mycket annat lär man sig inom ämnet Kulturvetenskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar