Upplevelser må vara svåra att fånga vetenskapligt, men att de har betydelse kan ingen förneka. Kan inte riktigt släppa detta. Att uppleva är inget unikt för människan, det står fullkomligt klart! Bara att acceptera. Därför blir det också problematiskt att undersöka människors upplevelser vetenskapligt. Åtminstone om man utgår från att de är något, att känslor och upplevelser skulle kunna fångas och analyseras i kraft av sig själva.
Det tror jag inte på. Upplevelser och känslor som behandlas på det sättet riskerar allt för lätt att falla in i den falska dikotomin representation - original, vilket leder tanken fel. Det finns som sagt inga original. Bara kopior, simulacra. Ständigt upprepad skillnad. När detta postulat accepterats, då bör man i alla fall kunna börja närma sig frågan igen, på nya premisser och med andra tankeverktyg. För, som sagt, faktum kvarstår. Upplevelser och känslor existerar och har en egen verkan i och på världen.
Även om människor inte är ensamma på jorden om känslorna och upplevelserna så kan ingen förneka att människors upplevelser ger upphov till speciella konsekvenser för världens ständiga blivande. Klimatförändringen är, som det verkar, ett konkret bevis på detta. Och om dessas verkan på såväl världen som på människorna kan man läsa här och här (tack Marcus). Överallt och hela tiden uppstår emergenta fenomen som ger upphov till konsekvenser.
Konsekvenser kan undersökas. Så även om det inte går att nå upplevelserna i sig går det att undersöka dem genom konsekvenserna de ger upphov till. Dess verkan i världen går att iaktta. Och det är detta jag är på jakt efter, verktyg att undersöka med hjälp av. En djupdykning i fenomenologin hoppas jag ska kunna hjälpa mig att förstå hur man bättre kan undersöka upplevelser, i och genom dess effekter. Att förstå upplevelserna i sig eller att upphöja dem till undersökningsobjekt är jag inte intresserad av. Men i samspelet mellan världens materiella innehåll och immateriella uttryck, i mellanrummet mellan den mänskliga biologin och kulturella uttryck, där händer något viktigt. Och dess verkan, dess effekter går att undersöka.
Ett exempel på sådana effekter hittade jag i dagens tidning, i ett reportage om franska, skådespelande kvinnor. Juliette Binoche, som blivit 47 år, och som uppenbarligen befinner sig mitt i karriären intervjuas och här figurerar även andra skådespelande, franska kvinnor som kommit upp i åren.
När jag föreläser brukar jag påpeka det jag själv slås av, ständigt när jag tittar på film. Frånvaron, av kvinnor i allmänhet, och av medelålders kvinnor i synnerhet. För bara några år sedan klev Sean Connery och Clint Eastwood av sina respektive karriärer. Frågan jag brukar ställa är: Hur många generationer av kvinnliga skådespelare har dessa herrar avverkat? Vart tog deras kvinnliga generationskamrater vägen?
Hur många medelålders, amerikanska (eftersom Hollywood dominerar utbudet), karaktärskådespelare kan ni räkna upp? Jag kan bara komma på en, Merryl Streep. Hon är undantaget som bekräftar regeln. Genom filmhistorien är det män, män och åter män som får agera ut hela det mänskliga känsloregistret. Män får åldras på film. Män får vara vackra, fula, feta, smala. På bio kan och får män se ut och agera inom ramen för ett oändligt mycket större register än kvinnor. Skillnaden är markant och iögonenfallande, när man väl lagt märke till den.
Detta får så klart effekter. Det påverkar synen på hur män och kvinnor får se ut för att inte utsättas för disciplinerande maktordningar. Maktordningarna är ett resultat av samproduktion. Ingen enskild aktör kan beskyllas för något annat än att, tillsammans med alla andra vara en del av det sammanhang som filmen utgör. Utan publik, ingen film. Utan film, ingen publik. Alla har ett ansvar för den verkan filmen har på och i världen.
Som det verkar händer det något i Frankrike, eller det har pågått något där under en längre tid. Samproduktionen har tagit en, i förhållande till Hollywood, annan riktning. I Frankrike går det att skildra även äldre kvinnors liv och upplevelser. Vad det får för effekter på sikt är omöjligt att veta, men det inger hopp.
När kvinnor kan och får (av både publik och filmansvariga) agera inom samma register som män, då kommer detta att få återverkningar i världen. Och förändringen kan gå fort. Film är ett kommersiellt uttryck, och här finns en ocean av möjligheter. Bilder av manliga upplevelser och erfarenheter har vi sett till leda. Behöver vi ytterligare en film om Andra världskriget? Går det att hitta nya varianter på temat, män gör saker tillsammans? Hur intressant är det?
När den mentala spärr, hos såväl publik som filmskapare, släpper (låt oss hoppas att det som händer i Frankrike kommer att sprida sig), som gör att bara män får åldras på film. Då har världen förändrats i grunden.
Vad som kommer att hända, det beror dels på vilka virtuella uttryck som realiseras, dels på vilka effekter dessa ger upphov till. Men om det vet vi lika lite som vilket väder vi får i sommar. Det vi vet är att allt vi gör spelar roll och ger upphov till effekter, och ju fler som vill och gör samma sak desto starkare blir effekten.
Det är värt att reflektera över!
Funderar på om man kan "studera" företeelser som ger upplevelser. Även om upplevelsen är annorlunda för olika tillfällen och olika personer och olika grupper kanske man kan se olika saker som framkallar själva upplevelsen.
SvaraRaderaTänker då i sådana banor som saker som görs så att studenter får positiva upplevelser av t.ex. en föreläsning. Kan man då ta reda på vad som orsakade det positiva och som framkallade den känslan? Då har jag kanske fått en anledning till att se om jag kan använda det i kommande lärtillfällen?
Det är just medelålders kvinnor som inte syns på film. De äldre, som fantastiska Judy Dench t ex, finns det roller för. De kan spela mormor/farmor/gammal rar gumma och liknande. De antas inte vara sexuellt aktiva längre och då gör det inget att de är "oaptitliga" (för en längre diskussion om detta se Merete Mazarrella). Sen finns det medelålders kvinnor också, men då de gestaltar då oftast kvinnor som är yngre, runt 35 max. T ex Julia Roberts.
SvaraRaderaSamma sak gäller inom andra branscher också. Hur många medelålders kvinnliga rockstjärnor finns det? Och hur får de lov att bete sig? Åsa Linderborgs artikel om mysfyllot häromdagen (http://www.aftonbladet.se/kultur/article8637209.ab) är ännu ett exempel. Listan kan göras lång.
Mannens blick på kvinnan. Oavsett om det är en man som tittar eller inte. Så enkel och så svår är förklaringen.
/Annika