Interaktivitet, ond eller god?

Läser i dagens nummer av Svenska Dagbladet om en studie som genomfördes förra året och som visar att läsarkommentarer sänker trovärdigheten för det redaktionella innehållet. Det aktiverar en hel del tankar. Kulturvetenskapligt relevanta tankar. Jag läser att resultaten visar att ”det skulle kunna vara så att utvecklingen mot ökad öppenhet och interaktivitet har skett på bekostnad av journalisters och tidningsredaktioners trovärdighet och värdeskapande.”


Oerhört intressant, och väldigt viktig fråga detta, som sätter fingret på en tydlig tendens i dagens samhälle. Och som dessutom tangerar kulturvetenskapligt och kunskapsteoretiskt relevanta områden. Delaktighet och medbestämmande anses idag vara det högsta goda. Men det finns inget som är gott, per definition och i sig. Om det handlar dagens bloggpost.

Låt mig börja med att säga att jag är positiv till interaktivitet, och jag uppskattar kommentarerna jag får på mina inlägg. Men, och det är viktigt, jag uppskattar inte kommentarerna bara för att de hamnar på min blogg. Uppskattningen står i direkt relation till dess förmåga att hjälpa mig vidare i mitt eget tänkande. Vissa kommentarer har gett upphov till nya bloggposter, andra kommentarer uttrycker tacksamhet för att mina tankar varit någon annan till hjälp. Kommentarerna och interaktiviteten på Flyktlinjer är med andra ord välkommen, så länge som utbytet av tankar leder projektet som helhet framåt. Flyktlinjer är ett kollektivt projekt. Vad man ofta glömmer, och vad artikeln och undersökningen pekar på är att det alldeles för sällan ägnas tid åt att fundera över frågan om vad man ska ha kommentarerna till.

Här ser jag en öppning till samtal kring ämnet interaktivitet, som redaktionerna på landets medieföretag kanske skulle kunna vara intresserade av. För om man lever i villfarelsen att interaktivitet är något gott i sig, då är risken stor att trovärdigheten minskar och att värdet av det man försöker sälja sjunker. Varför betala för något man kan få gratis? Om det är kommentarer man vill ha, om alla synpunkter och ju fler desto bättre, anses vara eftersträvansvärt. Då har man helt tappat fotfästet, och då är det bara en tidsfråga innan de anrika drakarna går under. Det vore en katastrof!

Jag är orolig för och ser alldeles för många tecken på en sådan utveckling. Samtidigt tror jag att interaktivitet bär på ansenliga möjligheter. Men huvudlöst luftande av ogenomtänkta synpunkter som lämnas överallt utan annat syfte än att synas, det är djupt problematiskt. Och det finns överallt, även på högskolan. Dagens studenter är kunder, och kunden har alltid, (sägs det. Men jag håller inte med) rätt. Som lärare är jag en varm anhängare av medbestämmande i undervisningen och kursutformning. Vi finns trots allt där för deras skull. Studenterna har rätt att kräva inflytande över innehållet i de kurser de läser. Men, och det glöms alldeles för ofta bort. Interaktivitet och medbestämmande är inte per definition av godo! Om, och det finns allt för många exempel på det, inflytandet används till annat än att öka värdet på innehållet, då är det av ondo. Om drivkraften är bekvämlighet, till exempel. Om inflytandet används för att driva frågan om färre böcker på engelska, mindre att läsa, lättare frågor och så vidare. Vilket är fullt möjligt i en värld där interaktivitet och medbestämmande anses vara gott i sig, då riskerar Universitetet som institution att minska i trovärdighet på samma sätt som medierna.

Det kan alltså inte nog poängteras hur viktigt det är att vi alla inser, men inte bara inser utan även aktivt tar till oss insikten, om att inget, säger inget enda, är gott i sig. Allt beror på sammanhanget, hur det används och kanske framförallt varför det används. Jag vill se en fördjupad diskussion, både inom medierna och i högskolevärlden, kring frågan: Till vad ska interaktiviteten användas? Varför vill vi öppna upp för kommentarer och medbestämmande?

Interaktivitet som leder till fördjupning, som har karaktären av samtal är god. Kommentarer som hjälper skribenten att se på artikeln eller vad det nu är på alternativa sätt, är bra. Kommentatorer som delar med sig av egna erfarenheter vilka ger perspektiv på innehållet, sådana kommentarer är önskvärda och höjer värdet på artikeln. Konstruktiva, kritiska och väl genomtänka kommentarer är bra. Sådan interaktivitet hjälper både artikelförfattaren, kommentatorn och läsarna att komma vidare i sitt eget tänkande. En sådan interaktivitet, både på högskolan och i medierna, skulle främja det kritiska tänkande som behövs för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle.

Interaktivitet som bara handlar om att göra sin röst hörd. Frågor på föreläsningar som bara är återgivande av anekdoter av typen, det får mig att tänka på … och som lärare kan man verkligen få höra vad som helst. Kommentarer som utan att anföra några genomtänka argument avfärdar, eller hyllar det som sagts. Överhuvudtaget all kommunikation som inte leder någon vart, är förödande. Tyvärr är det den som vinner allt mer mark. Den kommer som ett brev på posten om vi främjar interaktivitet utan att först noga ha utrett frågan om dess syfte.

Jag har fått muntliga kommentarer på innehållet i Flyktlinjer som går ut på att det är för långa texter som läggs ut här. Kanske är det där skon klämmer? Kanske är det så att den typen av kommentarer visar på problemets kärna? Idag hyllas enkelheten, det lättillgängliga. Händelserna i Egypten, reaktionerna och skriverierna kring dessa, belyser problemet på ett bra sätt. Twitter och chattande är i ropet just nu. Det som efterfrågas är enkla svar, och den som inte kan förmedla sådana, eller den som säger att det inte finns några enkla svar. Den som driver åsikten att ingen kan veta vad som händer, den drunknar i bruset. Till dem som önskar sig korta texter. Till den som inte orkar läsa en och en halv A4 sida. Till den som tror att det går att säga något viktigt på 148 tecken, och att det är en lämplig kanal för att skapa förståelse för komplexa skeenden i världen. Till er (men ni har kanske inte orkat läsa ända hit) säger jag. Sorry, ni tillhör inte de läsare jag skriver för. Sådana kommentarer hjälper inte min vidare i mitt sökande fter svaret på frågan, hur uppnår vi långsiktig hållbarhet.

Enkla lösningar finns inte, på några som helst problem. Men som jag skrev igår. Det behöver inte betyda att det är svårt. Vad som krävs är bara lite mer eftertanke, lite mer tålamod, lite mer tid. Framförallt behövs ett ärligt intresse för grundproblematiken. Viktiga frågor som borde ställas mycket oftare, vare sig det handlar om läsarkommentarer i medierna eller studentinflytande på högskolan, är: Till vad ska interaktiviteten användas? Vad är syftet? Vad är våra långsiktiga mål.

Om svaret på frågorna är att vårt mål är att sälja så många lösnummer som möjligt, att tjäna så mycket pengar som det bara går. Eller om det är att vi ska få så många sökande på våra kurser som möjligt, och vi strävar efter att studenterna skall vara glada och nöjda i ett kortare perspektiv (läs, så länge de går på högskolan). Om det är målet man strävar efter, ja då får man den interaktivitet man förtjänar.

Om svaret däremot är att man vill vara med om att främja kritiskt tänkande. Om det är fördjupning och dialog som leder framåt, om det är samtal man vill ha med sina läsare. Om det är samhällsmedborgare som skall vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle man vill utbilda. Då måste man tänka ett steg längre. Då får man inte låta sig förföras av enkla lösningar eller okritiskt hoppa på den senaste trenden. Vad som behövs är väl genomtänka strategier för, dels målen med verksamheterna, dels målet med interaktionen.

Till vad ska vi ha (fyll i själv)? Det är fråga jag saknar idag, överallt. Till vad ska vi ha massmedierna, universiteten, samhället? Så länge vi duckar för grundfrågan. Så länge vi tänker kortsiktigt. Så länge vi som kollektiv inte tar grundproblemen på allvar. Så läge kommer vi att befinna oss i en ond spiral av förfall och förflackning. Det finns inga enkla problem på komplicerade frågor. Men det är inte svårt att bryta utvecklingen. Vi behöver bara ställa oss frågan, vad vill vi egentligen? Vad har vi för långsiktiga önskningar och mål?

Är det trygghet på sikt, eller sänkt skatt nu vi vill ha? Är det betyg och examensbevis, CSN-pengar och mer tid till annat, eller kunskap och kompetens för att ta och behålla en krävande viktig och välbetald anställning? Är det urskiljningslösa reaktioner vi vill ha, eller genomtänka synpunkter Vad vill vi egentligen och på lång sikt?

Om detta kommer jag att fortsätta blogga här. Att samtala med intresserade läsare, det är målet med Flyktlinjer. Förhoppningen är att jag dels skall lära mig mer själv, dels att visa på användbarheten och samhällsnyttan med ämnet Kulturvetenskap.

All interaktivitet som leder till ökad insikt och långsiktig hållbarhet är bra interaktivitet!

Kommentarer på det?