Tankar om lärarrollen

Ända sedan grundskolan har jag jobbat med att försöka övervinna min osäkerhet och rädsla för att framträda inför grupp. På många sätt har det blivit till en utmaning att söka sig till och utsätta mig för det obehagliga. Jag har arbetat som högskolelärare på (i princip) heltid sedan 2002, med föreläsningar och handledning av uppsatser. I början gick det inte så bra. Jag var nervös och väldigt osäker. För att stävja min nervositet satt jag ner under de första föreläsningarna och läste ibland i princip innantill ur manus. Utvärderingarna blev därför ofta dåliga och jag fick ingen riktig kontakt med studenterna. Men idag, när jag föreläser stående och improvisera utifrån manus, när jag blivit mer lyhörd för studenternas behov och framförallt nu när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det (för det mesta) jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser.


Jag tycker absolut att jag har världens bästa arbete. Att få se studenterna växa som människor är oerhört utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i. Hur man blir en riktigt bra lärare är något jag funderat intensivt på under alla år, och det är också något som upptar en stor del av min vakna tid. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra.

Mitt svar på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa. Det handlar också i hög grad om att vara lyhörd för studenternas reaktioner under föreläsningarna och att man är flexibel, samt att man aldrig glömmer att man är där för deras skull. Vilka ambitioner finns inom gruppen, hur ser graden av intresse ut, varför läser de min kurs, vad ska kunskaperna användas till och i vilka sammanhang? Det är frågor som det aldrig finns något definitivt och entydigt svar på. Svaren måste man istället ständigt hålla aktuella och ständigt modifiera i förhållande till vilken grupp man står inför.

Lika viktigt är det att man själv, kontinuerligt utvecklas och lär sig nya saker parallellt med studenterna (dels genom egen forskning, dels genom studier inom det egna området och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället). Insikten om att det aldrig går att slå sig till ro med de kunskaper man har anser jag vara den kanske allra viktigaste.

Nu är det tyvärr inte alltid som arbetet som lektor på högskolan ger mig de bästa förutsättningarna att arbeta och utvecklas enligt ovanstående tankar. Därtill krävs ganska mycket uppoffringar från min del. Tråkiga och meningslösa möten som måste besökas, ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem – allt sådant hindrar mig att bli den lärare jag vill vara. Det är ofta oerhört frustrerande!

Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull. Och just det förhållandet gör att man hela tiden balanserar på gränsen till undergång. Det är något som utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier. Ändå kan jag inte tänka mig ett bättre jobb. Vad säger det om mig, om högskolan och om synen på kunskap och utbildning i samhället idag? Det kan och bör man fundera på.

Jag anser att arbetssituationen, både för studenterna och för lärarna, är dåligt anpassad till den unika position som högskolan har i samhället. Det talas till exempel alldeles för lite om det faktum att högskolorna och universiteten utgör den sista utposten i utbildningsväsendet. Efter avslutad utbildning på högskolan finns det ingen instans som tar vid. Då står individen helt och hållet på egna ben, utlämnad till sig själv och den kompetens och de kunskaper han eller hon har skaffat sig under (utbildnings)resans gång. Om man allt för mycket driver på tempot och arbetsbelastningen för lärarna, och om man ständigt ökar kraven på effektivitet i undervisningen. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, då minskar chanserna i motsvarande grad att inom ramen för utbildningen på högskolan korrigera sådant som eventuellt inte fungerat på tidigare stadier i utbildningen. Med krav på ökad genomströmning blir faran dessutom överhängande att kunskapskraven med tiden sänks, vilket också indikerats av undersökningar utförda på vår egen högskola som visar hur det lätt går inflation i betygen. Vad händer då med samhället där kunskaperna ska användas?

Hur skulle jag vilja ha det i mitt arbete som lärare? Vad skulle en högskola kunna vara? Önskeläget vore att få en tjänst där 50 procent ägnas åt undervisning och handledning av studenter, 5 procent ägnas åt (korta och effektiva) möten, schemaläggning och utvecklig av nya kurser och 45 procent åt egen forskning. En sådan tjänst skulle göra mig till en väldigt mycket bättre lärare och forskare. Och inrättandet av fler sådana tjänster tror jag skulle gynna högskolan på lång sikt dels genom att chanserna ökar till att studenterna blir nöjda och presterar mer och bättre resultat, vilket kan göra att fler och mer motiverade studenter söker sig till Högskolan Väst. Dels genom att chanserna ökar att goda forskningsresultat sprids. Det önskade läget handlar om att man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonar värdet av och visar större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och att det tar tid och att det kostar pengar.
Mitt ansvar som lärare handlar om att finnas där för studenterna, som ett stöd och som hjälp. Mitt ansvar handlar vidare om att komma väl förberedd till lektionerna och seminarierna. Det handlar också om att hålla mig ajour med fackkunskaper och samhällsfrågor och det handlar om att bedriva egen forskning att relatera min undervisning till.