Donna Haraway hävdar att kön och etnicitet genom historien har spelat en betydelsefull roll för bedömningen av vetenskaplig auktoritet. Vetenskapen kommer därför, beroende på dess stora förtroendekapital, att underblåsa samhällets hierarkiska struktur, vilken hittills har gjort vita, västerländska män från medelklassen till ett slags norm för mänskligheten.
Detta manifesteras tydligt varje år den tionde december då nobelpriset delas ut, påtagligt ofta till vita, medelklassmän från västvärlden. Dessa män eller snarare vi (för att skriva in mig själv i strukturen) har kommit att förkroppsliga sådana egenskaper som brukar förknippas med redlighet och trovärdighet och det leder i förlängningen till makt. Det bör emellertid påpekas att makten som åsyftas är hegemonisk, det vill säga den innehas aldrig av någon utan är snarare ett resultat av kollektiva förgivettaganden hos såväl dem som gynnas av förhållandet som de som missgynnas. Talet om hegemonisk makt handlar med andra ord inte om att vara konspiratorisk eller att anklaga någon för något.
Syftet med att peka på dess existens är att öka medveten om att man generellt i samtiden verkar ha lättare att upptäcka vetenskapliga talanger hos vita medelklassmän när man rekryterar nya vetenskapsmän eller när nobelstiftelsen diskuterar lämpliga pristagare. Det handlar vidare om vikten av att göra sig medveten om att det inom rådande genuskontrakt finns olika förväntningar på män och kvinnor samt att det framförallt är dessa som över tid ger upphov till olika resultat för olika grupper, inte för att det finns några signifikanta intelligensskillnader mellan könen utan för att förutsättningarna ser olika ut för män och kvinnor och för individer med skilda etniciteter.
Marie Curie till exempel kan sägas illustrera det faktum att det krävs en exceptionell talang, duglighet och inte minst envishet för att lyckas inom den vetenskapliga världen, framförallt om man inte är en vit, heterosexuell, medelklassman, från USA (vilket självklart inte får läsas som ringaktande av nobelpristagarnas arbete). Curie fick av bara farten, när hon väl erkänts som duktig, två Nobelpris, i fysik och kemi. Det säger något! För att överleva inom akademin krävs hårt arbete, men för att lyckas krävs därtill att andra visar förtroende för en som person, och där skiljer det sig fortfarande åt mellan olika kategorier.
Alla som utgår från och är övertygade om att intelligens och duglighet inte har med kön, etnicitet eller någon annan kategori att göra har ett ansvar att förhålla sig kritisk till sådana tendenser och förhållanden. För hur man än gör får det konsekvenser och att förhålla sig passiv är också en handling, vilken i det här fallet innebär att arbetet för jämställdhet och mångfald försvåras.
Om fler vetenskapsmän och vetenskapskvinnor införlivar och skriver fram sina rön på ett sådant sätt att det tydligt framgår dels vems intressen som gynnas av att resultaten godkänns som relevanta, dels vilka tankar forskaren har om det goda samhället, skulle överskådligheten och möjligheten till kritisk bedömning av arbetet öka betydligt. Och insikter som uppnås i och genom en sådan kommunikation mellan akademin och det omgivande samhället kan användas kollektivt och demokratiskt i arbetet med att bygga en mer jämlik och jämställd värld.
Viktigast är dock att ett sådant förhållningssätt tvingar vetenskapen, att på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag, ta ansvar för kunskapen som produceras. Det bör nog påpekas att ansvaret som här åsyftas inte handlar om att enskilda utövare av vetenskap ska göras personligt ansvariga för alla aspekter av forskningsresultaten. Ansvaret handlar istället om vikten av att inse i hur hög grad kunskap är situerad i tid, rum och social miljö, att vetenskapliga rön alltid är ett resultat av specifika individers insatser (jfr Haraway 1991:183ff).
Ett sådant förändringsarbete som, bland andra Haraway, förordar kan bara utföras utan klart definierade mål för ögonen samt med en medvetenhet om att ingen på förhand kan veta vart man hamnar när arbetet väl inletts. Arbetet kan med andra ord inte målstyras eller detaljregleras. Resultatet av sådana strävanden är direkt avhängigt summan av samtliga aktörers handlingar. Vad man måste vänja sig vid och införliva i sitt tänkande om man vill förstå detta är att framtiden per definition är obestämbar.
Det vetenskapsprogram som skissas på denna blogg och den metodologi som är kopplad till det utgår från en radikal strävan efter symmetri som uppnås genom att bryta med dikotomierna som upprätthålls i samhället, vetenskapen och kulturen. Målet som eftersträvas är en vetenskaplig praktik som inte håller sig med några absoluta och på förhand givna gränser mellan vetenskap/politik, natur/kultur och så vidare.
Vad det handlar om är kort sagt en vetenskaplig stil som kan synliggöra hela det aktörsnätverk som krävs för att upprätthålla rådande sanningar och som har tagit till sig tanken om att det inte finns en teori eller sanning om vare sig människan, samhället/kulturen, det finns i alla fall ingen fast punkt som man kan förankra teorierna eller sanningarna i.
Eftersom världen befinner sig i en ständigt pågående process av blivande och är det att föredra om det vetenskapliga arbetet kunde bejaka osäkerheten och komplexiteten samt använda insikterna konstruktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar