Denna blogg skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett samhälle mer präglat av solidaritet än dagens. Visionen handlar om ett samhälle där ingen tillåts falla igenom några ”skyddsnät”, där ingen i alla fall under längre perioder tillåts befinna sig i den så kallade rännstenen. Det handlar om ett samhälle där omsorgen och ansvaret för innevånarna fördelats jämt mellan aktörerna som är med om att förverkliga samhället och världen. Visionen handlar om ett samhälle tydligare präglat av en generell insikt om att alla aktörer är ömsesidigt delaktiga i kontextens processuella tillblivelse och att samhället via kulturellt utbyte, diverse handelsförbindelser och uppkopplingar sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare.
Flyktlinjer skrivs av en aktör som känner oro inför rådande samhällsutveckling. Och en av alla de saker som oroar mig, och som jag jobbat med under många år, på olika sätt (bland annat i boken Kung alkohol. Och andra drogaktörer), är alkoholens skadeverkningar som man ännu inte sett den fulla vidden av, beroende på att Sverige fortfarande befinner sig i början av en tendens till ökande konsumtion. Det vill jag skriva om lite här och nu. Att se detta och att oroa sig för tendensen betyder inte att jag anser att någon ska avstå från njutningar, tvärt om. Men man både kan och bör fundera över vilka njutningar man nyttjar och hur ofta man begagnar sig av dem.
Njutningar som skapas och förmedlas av och mellan människor som tar hand om varandra och som är beredda att ta ansvar för samtliga konsekvenser som dessa ger upphov till är just den typen av njutning som ryms inom visionen. Njutningar som uppfattas av brukarna som så pass eftertraktade att de är värda att vänta på, och att betala den fulla kostnaden för. Njutningar som produceras av passionerade människor med andra mål för ögonen än att enbart tjäna pengar. Sådana njutningar både kan och bör bejakas. Och för att hjälpa till att uppnå ett sådant tillstånd är jag beredd att underkasta mig regleringar som gör att jag uteslutande kan handla alkohol på Systembolaget eller något motsvarande, och jag är också beredd att avstå från kronorna jag kan tjäna på att köpa ”billig” alkohol. Jag gör det i solidaritet med både de individer som (kanske utan att ens veta om det själva) är på väg in i ett missbruk och de som redan har problem och som blir hjälpta av att alkohol inte säljs överallt, dygnet runt. Det är ett sätt att ta ansvar.
Med en sådan inställning öppnas möjligheter till utarbetande av en alkoholpolitik som förs i solidaritet med såväl vanliga brukare, vilka inte har några problem med alkohol, som med missbrukare och nyktra alkoholister. Och med solidaritet menas här en insikt om att alla människor inom ett samhälle är ömsesidigt beroende av varandra. Det betyder att ingen människa eller någon annan betydelsefull aktör kan betraktas som en isolerad ö.
Idéhistorikern Sven-Erik Liedman har formulerat tankar om solidaritet, i boken Att se sig själv i andra. Om solidaritet, som ligger helt i linje med ovanstående resonemang. Riktig solidaritet kan, menar Liedman, bara finnas mellan människor (eller aktörer) som betraktar sig som ömsesidigt beroende av varandra. Att skänka pengar till Världens barn, eller skaffa sig ett fadderbarn är med ett sådant perspektiv inte en solidaritetshandling utan mer en vänlig gest från en som har och som vill ge, till en som inte har och som därför får ta emot vad som ges, på givarens villkor. Sådana ”falska” solidaritetshandlingar kan snarare (återigen med ett sådant perspektiv) sägas bekräfta att givarna i Västvärlden lever i överflöd.
Min uppfattning är att alkoholister och andra missbrukare många gånger i samhällsdebatten betraktas som ett slags sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Det finns också starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om man bara slapp ta hänsyn till alkoholisterna, då kunde alkoholen släppas fri. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och han exemplifierar detta med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en sådan grupp i samhället som orsakade problem och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där samhällsproblemen lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig. Zizek menar emellertid att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problemen döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av samhället ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande fenomen menar han dock är en nödvändig förutsättning för och effekt av varje symbolisk struktur. Alla samhällen och andra sammanhang rymmer emellertid med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi.
Det är farligt att betrakta missbrukare som en problematisk kategori som man kan bortse från, för det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer. Resonemanget kan överföras även till relationen mellan normalkonsumenter och missbrukare/alkoholister, för när normen är drickande, då är steget inte långt till att betrakta dem som inte kan hantera alkoholen eller drogerna som ett problem som kan och bör elimineras.
Här finns anledning att än en gång uppmärksamma Donna Haraway, denna gång hennes senaste bok, When Species Meet. Haraway fortsätter där sin sedan länge pågående analys av interaktionen mellan aktörer, med särskilt fokus på den hypotetiska frågan rörande hur människan skulle kunna hitta fram till ett förhållningssätt där djuren inte betraktas som väsensskilda från människorna, utan som likvärdiga ”medresenärer.” Hon för fram en tanke som passar väl in i resonemanget kring en solidarisk alkohol-/drogpolitik.
Haraway (2008:79ff) pekar på den urgamla regeln från de tio budorden, ”Du skall icke dräpa”, vilket hon menar är en djupt problematisk uppmaning eftersom den bygger på förutsättningen att det är möjligt att dela upp världen i dels den grupp individer som inte får dräpas, dels de som kan dräpas utan problem. Ett sådant tänkande är förkastligt eftersom det gör något även med den privilegierade gruppen människor som inte får dödas. Vad Haraway far efter är ett mycket mer respektfullt förhållningssätt till delarna i sammanhanget som alla aktörer är beroende av. Hennes förslag på nytt budord är, ”du skall icke göra någon möjlig att döda.” Enligt logiken som hon argumenterar för är det inte dödandet som är problematiskt, utan det faktum att det finns aktörer i världen som tilldelats statusen av att vara möjliga att med självklarhet och utan tvekan döda eller utnyttja hänsynslöst, det gäller brottslingar såväl som laboratorieråttor och gödkalvar. Haraway menar till och med att mänskan inte kan hantera livet förrän hon lärt sig hantera dödandet, eftersom dödande är ett oundvikligt inslag i tillvaron. Men av det konstaterandet följer inte att dödandet måste vara hänsynslöst. Tvärt om, ifall djuren som lever sina liv i laboratorier, på bondgårdar eller på andra platser i samverkan med människor, i högre grad betraktades som likvärdiga aktörer i en kontext där alla behövs, då skulle dödandet inte behöva vara ett problem. Om det utförs med respekt för livet skulle ett samhälle byggt på interaktion mellan likar kunna förverkligas, där respekt inte bara är något människor visar (vissa) andra människor.
Återigen, för att komma någon vart i svåra och komplexa frågor måste vi lära oss samtala. Vi kan och får inte överlåta livsviktiga beslut till experter, alla har ett ansvar för de sammanhang man lever i och med sina handlingar och tankar/kommunikation uppbär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar