Slump, flyktlinjer och sanning

Kultur är på samma sätt som världen och även kunskap en icke-linjär process. Därför måste man, för det första, acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump. Och när jag talar om slump gör jag det i den betydelse av ordet som Deleuze har lanserat och som jag tänkte reflektera lite över här. I en rad olika texter och sammanhang återkommer han till tanken om filosoferande som ett slags kastande av en tärning. Det är en liknelse som jag verkligen gillar. Deleuze betonar härmed att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor. Tänkande måste istället förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext. Därav följer att hela det sammanhang som ger upphov till konsekvenser måste beaktas, för att man skall kunna förstå hur tänkande uppstår och förändras.


Tärningen är ett mycket bra och pedagogiskt verktyg som hjälper en inse att alla möjliga framtidsscenarion inte föreligger vid varje givet tillfälle. Vad som helst kan inte hända som ett resultat av slumpen. Men vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Och vill man förstå förutsättningarna för framtiden måste man följaktligen beakta hela sammanhanget, inte bara några på förhand utvalda aspekter av det (läs människor och det människor gör). Accepterar man denna tankemodell kan man utan problem plocka in slumpen i förståelsen, och den illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.

Och när man inser att slumpen spelar en mycket större roll i våra liv än vi till vardags vill och kan erkänna, ja då är det inte så svårt att förstå att utfallet av världens tillblivelse eller kulturella processer, inte går att reglera i detalj. Men det betyder naturligtvis inte att man ska ge upp och låta allt gå sin gilla gång. Tankemodellen är långt ifrån ett argument för laissez-faire! Självklart går det hjälpligt att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Däremot går inte att reglera den i detalj eller styra den i en bestämd riktning. Det är en liten, men väldigt viktig perspektivförskjutning som allt jag skriver om här utgår från och som styr mig i min livsgärning.

Relaterat till slump hör ett annat av Deleuze begrepp, flyktlinje. Och nu börjar bilden klarna hoppas jag. Härmed är de stora linjerna för denna blogg uppdragna. En av Deleuze översättare Ian Buchanan citerar honom (i ett mail som sändes ut via Facebook för ett antal år sedan nu): ”Det är aldrig början eller slutet som är intressant; början och slutet är bara punkter. Vad som är intressant är det som finns mellan.” (Citatet är hämtat från boken: Dialogues II. Deleuze & Parnet 2002:39). Buchanan fortsätter; ”För Gilles Deleuze ligger den verkliga potentialen i en text [eller en annan typ av aktör ] i själva processen, i dess flyktlinjer. Skribentens förmåga att ta upp avbrutna linjer i mellanrummen [är vad som] uppbådar tillblivelse via konsten, vilken ska förstås som en skapelse av något nytt och av ändlös potential att omforma.” Och detta skulle kunna fungera som ett slags programförklaring för denna blogg. Detta är en plats där avbrutna linjer skall samlas och där tillblivelser skall främjas. Blir vi tillräckligt många som agerar kommer vi tillsammans att förfoga över en ansenlig potential att omforma, vad vi nu vill ändra på. Tänk bara på att det aldrig går att utfästa några garantier. Kultur går inte att målstyra!

En flyktlinje kan enkelt beskrivas som en konstruktiv möjlighet som uppstår där/när man minst anar det. Och vad som behövs för att kunna utnyttja flyktlinjernas potential är kompetensen att upptäcka och fånga dem så att säga i flykten. Vidare krävs en prestigelös öppenhet och vilja att testa även idéer som någon annan är upphovsman/kvinna till. Här finns alla mina argument för att vara kritisk mot högskolvärldens nuvarande mål och ambitioner. Just eftersom det finns så oerhört många tecken som tyder på att Deleuze syn på världen är adekvat så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att slumpen måste bejakas och sökandet efter flyktlinjer bör bejakas!

Resonemangen om slump och flyktlinjer handlar om att poängtera hur viktigt det är att bryta sig loss från föreställningen om att tänkande skulle vara ett solitärt fenomen. Tänkande är inte och varken kan eller får, lika lite som språket eller vetenskap för den delen, uppfattas som en verksamhet utförd i ensamhet. Utfallet av alla processer uppstår i mellanrummen mellan parterna, som en följd av att processen får ha sin gång och är i hög grad ett resultat av slump. Därför är det av central vikt att så många som möjligt lär sig känna igen en flyktlinje när den uppenbarar sig, för det gör den inte sällan när man mist anar det.

För att kunna förlösa potentialen i detta tänkande och för att kunna upptäcka och ta tillvara de flyktlinjer som uppstår överallt ligger det således i alla ingående parters intresse att hålla högt i tak och att se till att arbetet framskrider förutsättningslöst. Vad som behövs för att kunna upptäcka och testa dessa flyktlinjer är en öppet lyssnande och prestigelös samarbetsanda.

Vad som behövs är med andra ord lite mer inspiration från Nietzsche (1987:62).”Jag hyllar varje slag av skepsis som ger mig tillåtelse att svara: ”Låt oss göra ett försök!” Men jag vill inte längre höra talas om alla de ting och frågor som inte medger experiment. Där går gränsen för mitt ”sinne för sanningen”, för där har tapperheten förlorat sin rätt.”