Om behovet av maktanalys och reflexivitet

Vetenskapsteoretikern Bruno Latour menar att man bör behandla utövandet av makt som en effekt och inte som en orsak. Makt, menar Latour, är en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma, vilket sätter handlingen och görandet i fokus på ett bra sätt. Samhället och kulturen förverkligas i hög grad genom vars och ens ansträngningar att definiera det. ”De som är mäktiga är inte de som ’håller’ makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla” (Latour 1998:51). Så fort man litar på det någon säger (oavsett vem det är man lyssnar på) är man alltså utsatt för makt, eller snarare, man underordnar sig makt. Och medvetenheten om detta faktum behöver spridas!


Latour har vidare argumenterat för att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt är att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är, med sådana utgångspunkter alltså i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende (makt) till sig. En stor del av det vetenskapliga hantverket handlar med andra ord om förmågan att finna bundsförvanter samt att kunna avgöra vem man ska tillmötesgå och vem som ska motarbetas, i kampen om prestige och inflytande över Sanningen.

Jag vill därför i denna bloggpost argumentera för vikten av ett reflexivt skrivsätt. Jag menar att alla som vill övertyga någon om något borde vara mycket mer öppen med mycket fler detaljer än vad som är fallet idag. Som det är nu räcker det om ett par kollegor, visserligen i blindo, men ändå, ger sitt godkännande, för att ett vetenskapligt faktum skall anses vara just ett vetenskapligt faktum. Kravet på att man beskriver hela processen som leder fram till de vetenskapliga rönen kan och bör skärpas betydligt, om man vill undvika otillbörliga maktordningar!

Reflexivitet borde ingå som ett centralt inslag i allt vetenskapligt författande, oavsett vilken disciplin man verkar inom! Men det är ingen kungsväg till sanning, så alla kulturvetare som sysslat med detta länge kan inte utropa: Äntligen. Latours (1998:73f) definition av reflexivitet lyder nämligen:

Jag använder reflexiv för att beteckna varje text som tar med i beräkningen sin egen produktion och som, genom att göra det, gör anspråk på att lösa upp de fördärvliga effekterna på läsarna av att vara alltför lite eller alltför mycket trodd. (…). När de försöker leda över läsarens uppmärksamhet på texten kallas dessa författare ”dekonstruktionister” och associeras ofta med Derrida. När författare försöker svänga över läsarens uppmärksamhet till själva aktiviteten att tro och skapa innebörd i någonting, kallas de ibland ”etnometodologer” och har Garfinkel som symbol. ”Dekonstruktionisterna” försöker skriva texter på ett sådant sätt att de varken refererar till någonting eller ger intryck av att presentera eller representera någonting. Etnometodologer syftar på motsatsen. De skriver texter som, fastän av nödvändighet avlägsna från den miljö de beskriver, försöker ge intryck av att fortfarande vara närvarande där ute i den värld där deras subjekt lever utan formförändring eller förflyttning. Det stilistiska målet är lika i båda fallen: att göra texten oläslig så att den vanliga tvåvägsförbindelsen mellan redogörelsen och referenten blir avbruten och upphävd.

Latour är här som synes kritisk till många av de framträdande postmoderna teoretikerna. Kritiken riktas främst till sådana forskare som oroar sig för att deras ansatser ska uppfattas som sanningar. Det är en kontraproduktiv utgångspunkt. Istället för att trassla in sig i snåriga tankebyggnader och epistemologiskt finlir om världens ontologiska status (vilket är lika illa som att luta sig mot en förment vattentät metod), kan och bör man försöka bryta ner barriären mellan vetenskap och fiktion. Vetenskapliga texter blir helt enkelt, på gott och ont och oavsett vad man tycker om det, vad läsarna gör med dem. Det är den stora massan och inte vetenskapsmännen och kvinnorna egentligen som innehar makten. Därför är det oerhört viktigt att man som konsument av vetenskapliga rön gör sig medveten om hur dessa skapats och genom vilka kanaler de förmedlats.

Reflexivitet varken kan eller får uppfattas som en metod, snarare bör den igenkännas genom sin mångfald av stilarter. Reflexivitet handlar helt enkelt om att göra sig medveten om och sprida tanken på att alla sitter i samma båt och påverkas ömsesidigt av de rön, teorier och förslag på tolkningar man väljer att tro på, leva efter, och integrera i sin vardag. Alla som vill övertyga någon om något kan och bör sträva efter att presentera sina analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten förmår levandegöra världen, eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär, och genom sina vardagliga handlingar ständigt förändrar, samhället och kulturen. Detta bör inte överlåtas till kvällstidningarna, vilket ofta är fallet idag, för deras uppdrag är att sälja lösnummer, inte att ta ansvar för samhället!
Latour definierar sociologi (men det fungerar för kulturvetenskap också) som studiet av förbindelser. Med ett sådant synsätt blir det möjligt att belysa och analysera alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att hålla ihop samhället. Latour exemplifierar sina tankar genom att visa hur en företagsledares makt är resultatet av ett intrikat samspel mellan människor och artefakter. För att upprätthålla maktpositionen "använder" sig ledaren till exempel av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder, maskiner och så vidare. Samtliga dessa aspekter fungerar tillsammans som understödjare av makten, vilken enligt Latour bör studeras förutsättningslöst.

Det perspektiv på samhället som jag har anammat och arbetar efter, bland annat med hänvisning till ovanstående argument, är en vetenskaplig metod och ett sätt att skriva fram resultatet av undersökningarna som strävar efter att blottlägga de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället och som pekar på allas gemensamma och ömsesidiga ansvar för samhället.

Sensmoral: Vad världen behöver är inte fler experter, utan fler kritiskt, självständiga medborgare!