Larmen om autism och trippelvaccin och om den bluff som detta var har det skrivits om i veckan på olika ställen (Här till exempel). Om detta kan man säga mycket, men det jag vill peka på är två aspekter.
1. Detta med vilka idéer som fastnar i det kollektiva medvetandet. Vissa idéer har lättare att fastna och sprids mer än andra, det är enkelt att konstatera. Det är vaccinhistorien ett utmärkt exempel på. Den publicerades 1998 och även om den tidigt ifrågasattes och ganska snart även drogs in från The Lancet där den publicerats så lever tanken kvar hos den stora massan. Rädslan för att ens barn skall få autism som artikeln antyder, blir till en förstärkare av budskapet och ger det spridning. Och när budskapet väl en gång har spridits är det den versionen som lever vidare och fortplantas, från mun till mun. Dess verkan i världen går omedelbart att avläsa i statistiken över antalet vaccinerade barn, vilken sjönk. Ett liknande rykte kom i svang under förra årets svininfluensaepidemi och den efterföljande massvaccineringen. Så här fungerar ett kulturellt sammanhang och det är varken bra eller dåligt, det är det jag vill poängtera här, inte ta ställning i frågan.
2. Konsekvenserna med sätt att sprida forskningsresultat. Problemet är att just den insikten och den vinklingen allt för sällan granskas kritiskt. Få verkar se att det finns oerhörda risker och gigantiska problem inbyggda i det nuvarande systemet för publicering av vetenskapliga rön. Det vi vet och det ingen kan förneka är att vi bara i efterhand kan veta vad som är korrekta rön och vad som är felaktiga, att man endast i backspegeln kan uttala sig om sanningshalten i ett uttalande. Vidare vet vi att vissa idéer sprider sig lättare än andra. Rönen som innehåller positiva nyheter sprids till exempel fortare än de som är negativa, se här. Lägg därtill att det stora flertalet får information om vetenskapliga rön via media i allmänhet och via kvällstidningar i synnerhet.
Om allt fler litar på att den kunskap som presenteras i vetenskapliga tidskrifter är sann, ja då kommer man inte att slipa på sin kritiska förmåga. Och när allt fler varken orkar, vill eller kan ifrågasätta vad man läser, då blir kollektivet sårbart. Då lägger vi våra liv i händerna på mäktiga ekonomiska intressen (läs i detta fall läkemedelsindustrin) i vars intresse det inte alltid ligger att bli ifrågasatt. För att illustrera vilka krafter vi har att göra med, utan att peka ut någon ond aktör, för det är absolut inte poängen här, kan man hänvisa till filmen Erin Brockovich. Det är dessutom en populärkulturell referens som enligt logiken ovan har förmågan att fastna i det kollektiva medvetandet.
Det jag vill peka på i denna post är att vi håller på att med vidöppna ögon gå in i lejonets gap, utan att kritskt granska vilka konsekvenser handlandet kan medföra. Jag blir mörkrädd när jag tänker på hur många vetenskapsmän och -kvinnor som inte gör annat på dagarna än övar sig i kritiskt tänkande, och som ändå vägrar se att det rådande systemet har uppenbara brister och tydliga baksidor. Systemet är til exempel vidöppet för fusk och oredlighet. Har man bara klarat sig genom granskningen så sprids ens rön över världen med ljusets hastighet, och om det är tankar som har förmågan att fastna i det kollektiva medvetenadet så kommer de att påverka hela systemet under lång tid.
Jag vill poängtera att detta inte skall läsas som någon kritik mot enskilda vetenskapare! Och det är ingen kritik mot arbetet som utförs i laboratorier och på andra ställen. Kritiken skjuter in sig på att det bara är kunskap som presenteras genom upparbetade kanaler som erkänns, och att samma kanaler sammanfaller med forskarnas karriärväg och ekonomiska överlevnad. När man kombinerar dessa båda saker förlorar man viktiga incitament för kritisk granskning, vilket gör att den som är erkänd har lättare att bli mer erkänd. Vi tenderar helt enkelt inom nuvarande system att lyssna mer på vem som talar än vad som sägs. Vidare blir det lättare att föra fram kunskap som ligger i linje med vad vi vet och svårare att föra fram ny kunskap. Systemet gynnar med andra ord inte förändring, det befäster snarare rådande maktordningar.
Detta är aspekter som borde utforskas mer, och det är ett forskningsprojekt som faller inom ramen för den kulturvetenskapliga kompetensen. Men tyvärr är det svårt för kulturvetare att få gehör för sina forskningsuppslag. Bland annat eftersom våra rön inte lämpar sig att publiceras i de vedertagna kanalerna, det vill säga internationella, högt rankade, peer-review tidskrifter. Om det är så att bara den kunskap som presenterats i välrennommérade tidskrifter erkänns som relevant, och om det dessutom bara är dessa arbeten som räknas när man skall meritera sig och göra karriär inom vetenskapen. Ja då kommer vi att få problem, förr eller senare. Varför då?
Om graden av kritiskt tänkande minskar i samhället kan det på kort tid leda till att vi återvänder till stenåldern. Samhället är en ömtålig struktur som byggs av allas kollektiva handlingar. Det bör man betänka nästa gång man lyssnar på ett nyhetsinslag där medborgare, till exempel intervjuas om vad de anser om politik, och majoriteten svarar att, "det är jag inte intresserad av"!? Om detta speglar den rådande situationen, då har vi alla problem. För om ingen orkar, vill eller ens förstår varför man skall engagera sig, då kommer inget att ta ansvar för vad som händer. Då blir det den som redan är stark som gynnas och som därigenom blir starkare.
Vad vill jag säga: Jag vill peka på vikten av att alla tar sitt ansvar och förhåller sig kritiskt till alla rön som presenteras, oavsett vem som framför dem. Jag vill också peka på hur viktigt det är att man inom skolan börjar tala mer om och övar eleverna i förmågan till kritiskt tänkande! Bara så kan vi vaccinera oss mot oavsiktliga konsekvenser av vetenskapliga (såväl som andra) rön. Och först när tillräckligt många inser detta och tar sitt ansvar, först då kommer samhället att bli långsiktigt hållbart. Där är vi inte, inte på länga vägar!
Det som gör mig allra mest rädd är när jag som lärare möter studenter som okritiskt antecknar vad jag säger! Jag vill möta motstånd. Jag vill samtala!
Vad säger ni till exempel om ovanstående (kanske allt för långa) bloggpost? Låt samtalet börja ...
För att undvika okritiskt antecknande skulle jag kunna avstå från att leverera något som är anteckningsbart.
SvaraRaderaTanken är lockande, men som det ser ut idag, inom det system vi verkar inom, är det sådant som är anteckningsbart som man förväntas leverera. Problemet är ju inte antecknandet, det är det okritiska antecknandet. Att man lägger sig platt för auktoriteter.
SvaraRaderaOch det, slår det mig just i detta nu, kommer man ju inte ifrån om man levererar ett innehåll som inte är anteckningsbart. Då blir det ju ingen övning i kritiskt tänkande, eller?
Nog måste det gå att få till kritiskt tänkande utan att jag levererar det som man skall vara kritisk mot.
SvaraRaderaJag tror att en första väg kan vara att skippa den traditionella formen föreläsare - åhörare. Kanske våga kasta den där tärningen vid varje tillfälle. Hur gör jag idag? Det finns alltid fler än ett alternativ men färre än många.
En variant:
- Idag skall alla anteckna!
Och så ett moment i slutet där anteckningarna skall jämföras. Och skillnaden diskuteras.
Varför har vi noterat olika saker? Kan det vara så att det Lennarth berättat bara är Lennarth´s anteckningar. Var finns resten?
Håller med dig Lennarth, i sak. Helt klart. Och jag tänker ju som du, att det måste finnas olika sätt att undervisa på. Olika sätt som verkar parallellt.
SvaraRaderaEtt sätt är att låta allt bygga på samtal, ett slags samtalandets pedagogik. Och det kanske är att föredra. Men som jag ser på saken finns det också en fara i det sättet att agera på. För det kan få som konsekvens att kritiken, det kritiska förhållningssättet hamnar utanför fokus. Jag menar att det finns en risk att lärandet visserligen är kritiskt, men att det kritiska momentet i lärandet underkommuniceras.
Best practice är som sagt ett begrepp vi måste kämpa mot. ndervisning måste alltid vara prövande! Jag vet ju att ditt sätt att jobba har stora fördelar, men jag vill själv slå ett slag för Föreläsningen.
Att föreläsa hjälper mig att utvecklas. Genom att stå inför en grupp och tala om det jag för tillfället håller för sant, det skärper min tankeverksamhet och fördjupar mina insikter. Och om de som lyssnar bara gör det kritiskt, då kommer även åhörarna att skärpa sina kunskaper.
Ibland, när det handlar om vissa typer av kunskaper måste man lägga upp det på detta sätt. Först visa hur det "är" och sedan kritisera det.
Kritiken måste användas till något, tänker jag. Den får aldrig bli ett självändamål! Det ser jag som en viktig mission. Vi får inte kasta ut bernet med badvattnet, vilket det finns en risk med om man "bara" är kritisk.
Den brännande frågan för mig är: Hur skapar vi en långsiktigt hållbar värld som bygger på kunskap, utan att behöva tillbedja tunga auktoriteter? Hur får man studenter att förstå att kunskap alltid har ett bäst-före-datum och att den endast kan bedömas utifrån dess användbarhet?
Låt oss aldrig bli eniga Lennart! För då slutar vi utvecklas!
Jag håller med dig: det är skrämmande när studenterna skriver ner allt jag säger, ordagrant. Som om jag sitter inne med sanningen. Något som också avspeglas i att de efterfrågar facit till tentor. Och när jag säger att något facit inte finns så är det för dem liktydigt med att jag inte vet var jag pratar om, att jag inte (heller) skulle kunna skriva en godkänd tenta.
SvaraRaderaJag gillar Lennarths idé med att låta dem jämföra anteckningar, men det måste följas upp med en diskussion om vad vi (de OCH jag) lärde oss av det.
/Annika
Konsensus i undervisningssammanhang är förödande för kreativiteten och lärandet. Och när det dessutom leder bort från allt vad långsiktig hållbarhet heter, ja då blir det otäckt.
SvaraRaderaJag gillar också Lennarths idé, även om jag har svårt att se hur den skulle kunna genomföras just på mina kurser.
Vi som lärare borde tala mycket mer och mycket oftare om hur vi gör i vår vardag. Och vi borde lyssna på varandra mycket mer. Men det är nog svårt att genomföra är jag rädd. För även lärare är konservativa och rädda ibland.
Kort sagt, mer samtal och fler kritiska utbyten av insikter! Det är denenda vägen framåt!
Det var en intressant område ni berörde. Vill dock flika in med mina reflektioner på det som redan sagts. Ni kritiserar att studenterna inte kritestrar det som sägs, men om det ska bli möjligt måste skolans värld göras om, på ett tidigare stadium. Jag tror att vi människor tar med det vi har lärt oss och det vi blivit hyllade för (betyg). Vilket i sin tur har skapat ett trygghetssystem och av den anledningen möjligen, blir det svårt för många av studenterna att hålla sig kritisk till det som sägs av den som så länge upplevts som den auktoritära.
SvaraRaderaDärför uppmanar jag er lärare till att tydliggöra samt att man inte blir hyllad för att upprepa det som redan sagts.
När det kommer till föreläsningar har jag allt för ofta bevittnat att läraren bara få stå och predika ut sin syn. Jag tror att vi som studenter skulle lära oss mer om vi vågade ifrågasätta det påstådda, vilket i sin tur skulle utveckla läraren och ge hon/han möjlighet till att få tänka i andra banor. Dock är jag övertygad om att detta skulle bli en hård kamp för många som anser sig själva veta mer än studenterna.
För mig kan bara hållbar utveckling bli verklig om man släpper in fler perspektiv. För vi människor ser inte med våra ögon vi ser med vårt medvetande. Därför behöver vi ett mångfacetterat perspektiv på den värld vi befinner oss i. Visst det tar längre tid och blir kostsamt kortsiktigt, men det blir hållbart långsiktigt både ekonomiskt och socialt.
Heja Johan!
SvaraRaderaBara att hålla med. Det är på inget sätt enkelt, men det går. Om bara tillräckligt många tar till sig dessa och liknande tankar. Redan är det många som vill och som drar åt detta håll, men för att tanken skall kunna få luft under vingarna krävs att den upprepas. Igen, och igen, på en hel massa olika ställen och av en hel massa olika aktörer.
Jag tänker göra vad jag kan, här och i min yrkesvardag! Och med stöd i ryggen och kritiska kommentarer från intresserade och engagerade läsare får jag mod och inspiration att jobba vidare.