Humaniora är inte ett alternativ, det är ett likvärdigt komplement!

Inom etnologiämnet finns en utbredd medvetenhet om att intervjuer genererar kulturellt formade och mångtydiga berättelser som säger mer om den kontext där berättelserna återges, traderas och som de beskriver. Kort sagt, alla etnologer vet att intervjuer inte ger några ovedersägliga fakta. Vad detta får för epistemologiska konsekvenser och hur sådana insikter skulle kunna användas konstruktivt inom forskningen diskuteras emellertid sällan. Och så länge som sådana frågor inte tas på allvar kommer etnologin och humaniora att tvingas finna sig i att verka i skuggan av (natur)vetenskaperna som präglas av sina mer positivistiska utgångspunkter och som åtnjuter en (absolut inte oförtjänt) prestige i samhället. Det är dagens ämne.


Ibland uppstår konflikter kring vem som har den bästa kunskapen, kulturvetare eller naturvetare. Kulturstudier är emellertid inte något alternativ, det är ett komplement och som sådant lika viktigt som naturvetenskapen. Kulturvetare bör därför, istället för att strida, ägna kraften och energin åt att argumentera för sitt ämnes särart och inte minst för hur kunskaperna som genereras med kulturvetenskapliga metoder kan användas som just komplement till arbetet som utförs inom övriga vetenskaper.

Att strida om vem som sitter inne med den bästa kunskapen, det är en huvudlös strategi! Det leder ingen vart, i bästa fall! Och i sämsta fall leder det till undergång, vilket vore förödande för samhället. Allt för mycket utrymme både i samhällsdebatten som i humanistiska avhandlingar ägnas åt att konstruera en motståndare som man sedan för fram sina egna tankar och teorier som ett lämpligt alternativ till. Hur många gånger har vi inte hört talas eller läst om de positivistiska essentialisterna, vars utgångspunkter inte delas av författaren? Varför läggs inte den energin på att försöka argumentera för nyttan och förtjänsterna med de egna teorierna och metoderna? Varför är det viktigare att argumentera för vad man inte vill eller tänker göra?

Att hävda att medicinen eller naturvetenskapen har fel eller att deras metoder inte fungerar faller på sin egen orimlighet. Det räcker med att se sig om i samhället (vilket är vad kulturvetare säger sig göra hela tiden) för att alla sådana tankar ska komma på skam. Att kritisera medicinen och naturvetenskapligt tekniska discipliner är att gräva sin egen grav. För att göra det måste man själv besitta den kompetensen, och det är ytterst få i dagens samhälle som har både naturvetenskaplig och humanistisk bildning. Men att kritiskt granska effekterna av det arbete som utförs i dessa vetenskapers namn och att med hjälp av kulturvetenskapligt kvalitativa utgångspunkter och teoretiska verktyg analysera konsekvensera av att vi lever i en värld där evidens är guld, det är något helt annat. Det är en kulturvetenskaplig och samhällsnyttig uppgift!

Vad jag propagerar för, allmänt för inom alla vetenskaper, är en mer ödmjukt kritisk inställning, inte bara till vetenskapliga försanthållanden, utan också till det egna arbetet och de konsekvenser som detta kan tänkas ge upphov till. Ett sätt att göra det på är att öka medveten om i hur hög grad allt arbete, vetenskapligt såväl som annat, är en kollektiv process. Hur gärna vi än vill tro det så finns det inga ensamma genier. All kunskap uppstår i och godkänns som just viktig och relevant kunskap, inom ramen för specifika sammanhang! Alldeles för lite uppmärksamhet ägnas åt detta faktum.

All forskningsfinansiering, liksom alla vetenskapliga val av perspektiv och utformningar av analyser, styrs av kulturella förväntningar och sociala konventioner. Det gäller såväl biomedicin som teknik och etnologi. Och alla discipliner är lika dåliga på att ta denna fråga på allvar. Vad som anses vara viktig kunskap, det bestämmer inte vetenskapsmännen eller kvinnorna, det bestäms av samhället. Utan forskningsfinansiärer, ingen forskning! Först när tillräckligt många förstår att all vetenskap bedrivs på godtyckliga grunder, det vill säga att man hade lika gärna kunnat forska om andra saker, att kunskap i sig varken är ond eller god, den blir vad den används till. Först då får vi ett långsiktigt hållbart forskningsklimat.

Därför är det viktigt att uppmärksamma och diskutera det faktum att alla forskare skolas till forskare vid ett speciellt tillfälle i historien och inom ramen för en bestämd kontext. Det är socialisationsprocessen som ger forskaren dennes preferenser, perspektiv och metoder, inte någon objektiv variabel. All forskning utgår på detta sätt från mer eller mindre uttalade och medvetandegjorda förhållningssätt till världen. Preferenser och försanthållanden uppstår i forskares möten med texter som antingen gillas eller ogillas, och med kolleger som man tar intryck och influerats av (och här spelar det ingen roll om gör det för deras arguments skull eller för att man beundrar dem) eller kollegor man ansett ha haft fel. Det är forskarnas individuella historia och personliga förutsättningar som gör dem till dem de är, och samma gäller för synen på kunskap. Den är lika tidsbunden och lika lite universell som något annat kulturellt fenomen.

En stor del av allt vetenskapligt arbete är härigenom av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till. Den internaliseras på andra sätt, genom kulturella koder och överrenskommelser. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan, bland etnologer sägas vara några exempel på sådan ”tyst” kompetens, som naturligtvis i lika hög grad som något annat påverkar vilken kunskap som lämnar akademin i form av rapporter, artiklar och avhandlingar. Etnologi (i likhet med andra kulturvetenskapliga ämnen) är en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras. Det gör det berättigat att fråga sig hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten. Hur mycket av analyserna skapas framför datorn och styrs av språkliga konventioner? Inom naturvetenskapen finns så klart andra, men liknande, tysta överenskommelser som reglerar vad som händer och hur man får tänka.

Denna typ av kritiska diskussioner sker bara inför öppen ridå inom humaniora. Utövare av kulturvetenskap är på detta sätt ärligare. Tyvärr finns det ett pris att betala för detta: minskade eller helt indragna forskningsanslag. Vem vinner på att vi inte vill se detta? Vem tjänar på att samhället premierar tvärsäkerhet?

Det finns anledning att återkomma till den frågan!