Forskning (inte bara) om kultur förutsätter deltagande

Att forska innebär att delta i det flöde, den process man intresserar sig för. Det är det viktigaste skälet till att det inte går att sträva efter objektivitet. Detta kan visas enkelt med en passage från en artikel som nu inte finns till försäljning längre. Den handlade om just detta, om hur man som kulturforskare i hög grad är medskapare av empiri. Jag skriver följande:

Antwerpens hamn är en av Europas största och liksom i många andra holländska städer finns där ett ”red light distrikt”. Där hamnade jag under ett etnologiskt fältarbete bland svenska lastbilsförare i fjärrtrafik våren 1997. Studien som jag arbetade med byggde på medföljande observation, intervjuer samt analys av lastbilstidskrifter och annat tidningsmaterial. Uppdragsgivare var AB Volvo lastvagnar som vänt sig till etnologerna för att få hjälp att bättre förstå sina kunder. Under sammanlagt en och en halv månad följde jag därför med och observerade olika förares vardag dygnet runt i olika lastbilar under transportuppdrag av varierande längd i Europa och i Sverige.

När vi ska betala notan opponerar sig lastbilschauffören Peter, som jag sedan några dagar åker med. Han hävdar att vi inte fått den rabatt som yrkeschaufförer har rätt till. Efter en kortare diskussion är frågan löst och vi blir bjudna på var sin äpplebrännvinssnaps som kompensation för missförståndet. När vi kommer ut på gatan säger Peter att han vill visa mig något. Vi tar därför en annan väg tillbaka till lastbilen. I Antwerpens hamnkvarter är det inte mycket folk ute på kvällen, men plötsligt när vi svänger runt ett gathörn är det fullt med människor. Efter en stund märker jag att det nästan uteslutande är män som rör sig i kvarteret.


Bakom stora upplysta skyltfönster på båda sidor av gatan sitter det kvinnor i vita underkläder och knackar intensivt på rutorna för att påkalla männens uppmärksamhet. Innanför glasrutorna finns många olika nationaliteter, hudfärger och åldrar representerade. På gatan går männen ensamma eller i grupp runt och tittar och bedömer. Ibland stannar någon och talar med en av de prostituerade. Många av männen är uppenbart berusade, och de flesta undviker regelmässigt ögonkontakt vilket gör att atmosfären blir aningen hotfull.


Peter, som flera gånger under resan har talat om kärleken till den kvinna han lever med, går runt och skrattar, pekar och bedömer kvinnorna i fönstren. Och jag följer efter. Han verkar inte fundera något kring de människoöden som sitter där och bjuder ut sina kroppar. Rätt som det är stannar han och signalerar att han vill tala med en av kvinnorna och när hon kommer ut förhandlar han om priset för olika sexuella tjänster. Ibland säger han att vi båda vill ha sex med samma kvinna. Priset han erbjuder är dock alltid för lågt och några av kvinnorna blir arga och spottar efter oss, men Peter bara skrattar och vi går vidare. Enligt vad han sagt tidigare ingår besök hos prostituerade inte i hans vardag.


När vi lämnat kvarteret och gatorna åter är folktomma snurrar tankar i mitt huvud. Bilden av kvinnorna bakom glasrutorna sitter kvar på näthinnan länge, och jag känner mig både arg och tom inombords av att inte kunna förmå mig att uttrycka mina åsikter om prostitution till Peter.

Vetenskapligt och etiskt samt även könspolitiskt är det givetvis ett problem för mig att jag deltog och interagerade okritiskt tillsammans med Peter i Antwerpens prostitutionskvarter. Där och då var jag med om att återskapa och upprätthålla det maskulina tolkningsföreträde som jag här och nu vill utmana och kritisera. Målet och medlen kommer uppenbart i konflikt med varandra. För att spetsa till dilemmat ytterligare vill jag dessutom nämna att Peter var den informant som jag kom närmast och den av förarna som jag uppfattade som mest reflexiv och sympatisk. En möjlig lösning på detta problem har jag funnit hos Tuija Pulkkinen som visat hur identitet kan bli till ett politiskt aktörskap i det postmoderna samhället (1996). Hon menar att identiteter som avviker från samhällsnormen utför ett omdömesutövande av den samma, som innehåller kraft till förändring. Analysen av lastbilsförarnas hegemoniska maskulinitet är tänkt som ett sådant omdömesutövande. Genom att beskriva hegemonins konsekvenser och visa att dess förutsättningar inte på något sätt är essentiella eller kopplade till något kön så vill jag visa att en förändring är möjlig och önskvärd.

Intresserat, följsamt, konsensusinriktat och med hjälp av min historia och personlighet har jag skaffat mig kvalitativa kunskaper om lastbilsföraryrkets kultur, dess hegemoniska maskulinitet och den enskilde förarens vardag. Tråkigt nog innebar materialinsamlingen att jag var med om att återskapa den maskulina ordningen och bekräfta det manliga tolkningsföreträdet. Men jag menar att det var oundvikligt och jag vill också hävda att det dessutom är försvarbart. Den kunskap jag har idag och som ligger till grund för mina resonemang i denna artikel skulle jag aldrig ha fått utan de förare jag lärde känna som komplexa och sammansatta individer. Om jag vid olika tillfällen har fått förarna att göra något de annars inte skulle ha gjort, så har dessa handlingar i vilket fall som helst inte fallit utanför yrkeskulturens gränser för vad som är acceptabelt.

det var mycket negrer och ryssar och sådant där som höll på. Men sedan ... det var några finnar som dom hade gett sig på. De finska lastbilsförarna gjorde processen kort med dem. Jag vet en som de tog, han ... De hissade boggin på en bil och höll ut armarna och lade händerna under hjulen och släppte ner och sedan gick de och söp. Ja finnarna är ju som de är. Han satt fast och han kom inte därifrån, han låg med fingrarna under hjulen så vad fan skulle han göra. Sedan sänkte de en neger i hamnen, vet du, med snökedjor. Men där försökte polisen sätta dit finnarna, dom visste ju att det var finnar då, det hade polisen bevis för menade de. Finnarna bara nekade. Man anklagade dom då genom sjömanskyrkan i Antwerpen. På Finska sjömanskyrkan ville polisen ha uppgifter om alla gäster den och den dagen och si och så. Men finnarna nekade fortfarande. Men polisen sade ju att de hade bevis, för det var stämplat på snökedjorna, vet du: Made in Suomi, ha ha ha. Negern han var helt inlindad i snökedjor. Han var lindad helt full och sedan hade de slängt honom i hamnen (han överlevde inte då?). Nä du, honom hade de fiskat upp en vecka senare. Nä de är tokiga finnarna ha ha. Nä det är världens snällaste människor, men det är liksom ingen idé att bråka med dem, dom ger sig ju inte för någon.

Detta citat visar på ett av de tillfällen då jag trots allt skulle vilja sätta ner foten och säga stopp. Föraren som berättar var en man med bestämda, men för den skull inte speciellt genomtänkta, åsikter. Jag trivdes inte i hans sällskap, men vi satt hemma hos honom på hans veranda och drack kaffe. Han tog sig tid att svara på mina frågor och han berättade om sitt liv och sitt yrke utifrån mina intressen och därmed måste han enligt god forskningsetisk sed respekteras. Han (liksom alla andra förare som nämns i artikeln) är av samma orsaker anonyma. Förarens bakgrund liknade den arbetarklassmiljö som jag själv lämnade för några år sedan, och av erfarenhet vet jag att orden rymmer mer av jargong än djup ideologisk övertygelse. Jargongen och orden är dock, utifrån jämställdhetspolitiskt hänseende, inte mindre farliga eller kritiserbara, tvärtom. Men genom att kritisera enskilda förare för deras dåligt genomtänkta åsikter uppnås ingen förändring, bara förvirring.

Frågan kvarstår. Hur ska man göra för att forska om kultur, utan att bli varken subjektiv eller otillbörligt objektiv. Ett viktigt tema för fortsatta samtal!