Information om mig

▼

söndag 15 november 2026

Underskatta inte mellanrummen och marginalerna

Vi talar ofta om vikten av att veta, men sällan om effekterna av okunskap. Det är en bidragande orsak till att vi lever i en allt mer kulturförnekande (eller i alla fall trivialiserande) kultur, vilket är ett av kulturvetenskapens största dilemman. Ointresset och den bristande förståelsen för kulturen och dess konsekvenser leder till att det första man skär ner på när det ska "sparas" pengar i Högskolesverige är humaniora. Och eftersom bildning betraktas som en önskvärd men onödig lyx riskerar försvaret för den aspekten av utbildning att uppfattas som ekonomiskt oansvarigt. Jakten på effektivitet och sökandet efter tydliga svar gör dock att vi offrar den "ränta på ränta-effekt" som en långsam kunskapsutveckling över tid genererar – det är så jag vill se på bildning – för kortsiktiga bokföringsvinster som på sikt riskerar urholka grunden för demokratin, vilket är förenat med enorma kostnader.

När jag var på en föreläsning förra veckan refererades det till en undersökning om människors läsvanor och det sades att vuxna svenskar i genomsnitt läser 0,9 böcker per år. Den där beklämmande siffran har jagat mig sedan dess. Om det stämmer är det inte bara sorgligt, det är ett alarmerande tecken på det bildningsmörker som snabbt sänker sig över vårt land. Jag får kämpa mot känslan av uppgivenhet när jag hör den där typen av uppgifter. För dels finns ett utbrett ointresse för frågan, dels krävs det en mer eftertänksam läsning av lite längre texter (som dessutom behöver samtalas om och reflekteras över) för att kunskapen om varför läskrisen är ett problem ska kunna uppmärksammas på ett adekvat sätt och ge ett konstruktivt avtryck i det allmänna medvetandet.

Oron över tillståndet i vårt land ökade när jag dagen efter överhörde ett samtal mellan två gymnasielever på pendeltåget, som var på väg till en gymnasiemässa där de skulle "lura" potentiella elever att söka sig till skolan de var ambassadörer för. Det var sorgligt att höra hur de såg på uppdraget, men deras syn på studier och inställning till AI gjorde mig bedrövad. Diskussionen som fördes högt och ljudligt där på tåget handlade nämligen både om hur lätt det var att lura lärarna med hjälp av dagens digitala teknik, och hur meningslöst de tyckte att det var att lägga ner tid och energi på att läsa böcker och skriva uppgifter.

Konsekvensen av ignoransen eller ointresset för dessa kunskapsrelaterade brister i samtidskulturen är att vi håller vi på att bygga upp en intellektuell underhållsskuld som förr eller senare kommer att generera långt högre kostnader än vad vi "tjänat" på effektiviseringarna. Olyckligt nog sitter vi fast i ett slags moment 22, för det som krävs för att kunna komma tillrätta med problemet är just den typen av kunskap som vi är på god väg att göra oss av med. Allmänhetens bristande förståelse för kultur går inte att åtgärda i ett samhällsklimat där att fler läser allt mindre och där skolan och den högre utbildningen blir allt mer betygsfixerad och produktionsorienterad.

Den typen av förändring som jag undersöker och reflekterar över här uppstår i marginalen, får momentum i mellanrummen och smyger sig på oss alla. För inte så länge sedan hade snart sagt alla en dagstidning, och dess försvinnande från samtidskulturen är ett typexempel på den typen av marginaltendens som min forskning om kultur handlar om. Folk slutade inte läsa dagstidningar över en dag, det var även för mig själv en utdragen process. Men när man väl rationaliserat bort det inslaget i vardagen, för att man inte anser sig ha tid eller för att det upplevs smidigare att läsa nyhetsartiklar på nätet, blir steget till att även sluta läsa tryckta böcker mindre. Sen framstår det som rationellt att skära ner på humaniora och satsa på AI. Och när det steget väl är taget är det oerhört svårt vända den negativa utvecklingen.

Även om det var många år sedan jag slutade prenumerera kan jag fortfarande sakna papperstidningen, särskilt på helgen. Att läsa artiklar på nätet är något helt annat än att försjunka i en tidning av papper, där en redaktion av erfarna och kunniga journalister gallrat bland nyheterna och där det finns utrymme för lite längre, fördjupande analyser av det som händer lokalt och globalt. Det jag saknar mest är essäerna på kultursidan, liksom recensionerna av nya böcker, filmer, skivor och andra kulturella uttryck. Konsekvenserna av bristen på den typen av intellektuell stimulans som tryckta dagstidningar för inte särskilt länge sedan erbjöd är svårt att samtala om när en snabbt växande andel av befolkningen saknar den erfarenheten.

När strävan efter effektivisering blir allt mer aggressiv och när alla, både företag och enskilda individer, jagar konkurrensfördelar ökar den generella stressnivån i samhället. Och stress är förödande, inte bara för den rent kroppsliga hälsan utan framförallt för kognitionen och därmed för lärandet och kunskapsutvecklingen. Det finns ingen enkel lösning på problemen som jag diskuterat här, men förståelse för vad kultur är och hur förändring fungerar är en avgörande förutsättning för att kunna bryta det destruktiva tankemönster som inte bara ger upphov till utan även förstärker problemen som idag antas kunna lösas med mer AI och ökad konkurrens.

Mitt livsverk, boken som jag jobbat med i många år nu och som äntligen börjar bli klar, handlar om kulturens essens och avgörande betydelse för social och intellektuell förändring. Utgångspunkten för resonemangen i boken är att mellanrummen liksom nollan i matematiken är ingenting i kraft av sig själva, samtidigt som de betyder allting.

söndag 8 november 2026

Mitt liv är min utbildning

Den viktigaste och mest avgörande insikten som jag tillägnat mig är förståelsen för i hur hög grad livet handlar om lärande, och hur lätt det är att glömma detta. Även om det bara är en liten del av lärandet som sker medvetet och trots att det inte självklart är en kumulativ process, handlar livet mer än något annat om att lära (och avlära). Fler år i skolan betyder dock inte automatiskt mer kunskap. Och finns det inte tid att tänka efter och reflektera över alla olika typer av saker som man lär sig riskerar mer utbildning att leda till ökad ignorans. Vill vi på allvar bygga ett kunskapssamhälle måste vi skaffa oss en mycket bättre förståelse för vad lärande är och hur kunskapsutveckling fungerar. Annars kommer resultatet av undervisningen i skolan att underminera förutsättningarna för högre utbildning, vilket riskerar leda till fördumning av samtidskulturen. 

Synen på och hanteringen av lärande i dagens samhälle bygger olyckligt nog på missförståndet, att det är en aktivitet som kräver (fri)skolor och legitimerade pedagoger, vilket i kombination med människans begär efter visshet och strävan efter kontroll samt den allt mer aggressiva jakten på effektivisering, bidrar till förflackning av kunskapen. Dagens fokus på betyg och fixeringen vid mätande är fullkomligt förödande för kvaliteten i skolan och den högre utbildningen, vilket blir uppenbart när AI nu tar över allt fler uppgifter. Så länge vi möter den utmaningen genom att låta skolan och den högre utbildningen handla mer om IT och AI än om att utveckla förståelse för människans lärande kommer kunskapsresultaten aldrig att kunna förbättras.

Mer frihet och mindre kontroll är vid sidan av individuellt ansvar – för utvecklingen av den kunskap som behövs för att klara skolan, ta sig igenom en högre utbildning och inte bara etablera sig utan överleva på dagens snabbt föränderliga arbetsmarknad – är helt avgörande faktorer för det lärande som är förutsättningen, dels för ett långt och lyckligt liv, dels för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Ny kunskap måste nämligen inte bara ta sig innanför huden på var och en samt integreras med det man redan vet, insikterna behöver dessutom kunna omsättas i handling, även långt efter att man klarat proven som ger en betygen som (trots tydliga indikationer på motsatsen) antas visa vad man faktiskt kan och vet.

Insikten om hur lite vi människor vet, i förhållande till allt det som är möjligt att veta och särskilt i relation till det som inte går att veta något om, har smugit sig på mig successivt. Att människor i allmänhet saknar förståelse för sin egen okunskap är oproblematiskt, i alla fall så länge samtidskulturen präglas av ödmjukhet och respekt för detta faktum. Men idag belönas ignorans och arrogans i oroväckande hög grad i politiken och näringslivet. Att inte veta håller på att bli ett slags dygd, och privilegiet att kunna ignorera kunskapen som trots allt finns idealiseras bland allt fler människor med ekonomisk och politisk makt.

Att politiker inte intresserar sig för eller vill försvara kunskapen är illa nog. Men när förståelsen för lärandet och respekten för kunskapen till och med minskar i akademin närmar sig demokratin och kunskapssamhället snabbt ett slags kulturell tippning point. Jag kommer alltid att försvara forskningen, den högre utbildningen och skolan, men om skattebetalarnas investeringar i dessa verksamheter ska kunna leda till att förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling förbättras kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen. Just nu håller jag med sorg och förfäran på att utveckla förståelse för, dels hur snäv den vetenskapliga blicken är, dels hur mycket rådande produktionslogik i den akademiska världen bidrar till kunskapens förflackning i samhället som helhet.

Det tog lång tid för mig att acceptera det, men idag är jag tacksam för att jag inte längre är en del av eller representant för Högskolesverige. För varje dag som går känner jag mig allt mindre arbetslös och allt mer hemma i min nya tillvaro. Jag njuter av friheten att kunna följa kunskapen dit den tar mig, utan några andra hänsyn än mitt eget intresse och vetandets kvalitet. Och insikten om att jag inte längre behöver förhålla mig till chefer som har makt över mig och mitt liv är berusande och ger mig kraft och mod att fortsätta på den inslagna vägen. 

Om jag varit yngre eller börjat studera på universitetet senare hade jag troligen haft svårt att värja mig från konsekvenserna av NPM som successivt smög sig på och som idag förpestar tillvaron på högskolan för alla som är där för att lära och som sätter kunskapen i första rummet. Även om det kostade på och jag fick betala ett högt pris för valet att försvara min syn på lärande, värna förutsättningarna för kunskapsutveckling och akademisk kvalitet, är jag tacksam för att jag aldrig förlorade intresset för kunskapens natur och lärandets fundamentala roll i livet och för utvecklingen av mening i tillvaron. På grund av att jag inte offrade min heder och gav upp min integritet mår jag idag bättre och känner mig tryggare än någonsin. Hade jag inte kunnat förmå mig att se uppsägningen som ett tillfälle att lära hade jag gått under.

Här efter sommaren ser jag det allt mer som att jag nu äntligen påbörjat arbetet med att utveckla den kunskap som skolan, åren som student på universitetet och arbetet med att meritera mig till docent förberedde mig på och la grunden för. Det jag gett mig i kast med och nu ägnar all min vakna tid åt är en obegränsad utbildning, både i tid, rum, inriktning och omfattning. Här inledningsvis handlar det om att avlära en massa saker som jag inser att jag accepterade på grund av att jag trodde att jag levde och verkade i en värld där kunskapen stod i centrum. Jag förundras över upptäckten av hur mycket olika saker och aspekter av livet och verkligheten som finns kvar att och som jag vill veta mer om. Och jag har inga planer på att någonsin bli färdig. Det är vägen som både är målet och meningen med livet och det lärande jag fyller min tillvaro med.

Utbildningen bygger på böcker, som jag läser av intresse för hur författarna tänker och vad hen har att säga. Och precis som det var med kurserna jag läste som student vid Göteborgs universitet back in the days leder den ena boken till intresse för en eller flera nya böcker. Här under de senaste två månaderna har jag köpt fler böcker än under de två senaste åren. Jag betraktar mitt växande bibliotek som den viktigaste investeringen jag gjort i mitt liv och vaknar varje morgon fylld av tacksamhet och med ett leende på läpparna när jag tänker på att mitt enda bekymmer idag är att kontrollera känslan av stress över att inte hinna läsa så mycket som jag vill. Jag tar mig an varje ny dag med nyfikenhet och vilar i den trygga förvissningen om att jag äger min tid och att ingen kan tvinga mig att göra något jag inte vill, tror på eller känner för.

söndag 1 november 2026

Donald Trump – en parentes, eller det nya normala?

Långsamt går det upp för mig, att det samhälle jag växte upp i på 1970-talet är en parentes i historien. Även om jag naturligtvis vet att kultur är en process och förstår att alla samhällen ständigt förändras är det sorgligt att tvingas konstatera hur många av de värderingar som togs för givet och påverkade samhällsutvecklingen under min uppväxt idag har övergivits. Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i, men krafterna som driver på för att göra vårt land till något annat än vad det var på den tiden när jämlikheten var som högst och vi hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera, möter inget riktigt motstånd.

Det är självklart svårt att jämföra och gradera, men en viktig skillnad mellan då och nu är att den allmänna känslan av gemenskap och den kollektiva graden av ansvar för samhället som helhet har urholkats. Två viktiga drivkrafter i förändringen har varit egoism och rädsla för det som uppfattas annorlunda, som båda bottnar i en orimlig längtan efter en individuell frihet som inte går att kombinera med byggandet av ett tryggt, demokratiskt välfärdssamhälle. Hotet mot det som gjort Sverige till Sverige kommer alltså inte utifrån, utan växte och växer fortfarande fram inom och mellan oss som lever här. Vi får inte det samhälle vi drömmer om, utan det vi förtjänar. Det är alltså karma som tagit oss dit där vi är. 

Svårigheten att bilda en ny regering bottnar, som jag ser det, dels i väljarnas ointresse för politikens förutsättningar, dels i befolkningens kollektiva oförmåga att förstå att samhället som helhet står och faller med den samlade förståelsen och det kollektiva engagemanget för den komplexa helheten. Eftersom det inte finns några enkla lösningar och på grund av att all varaktig förändring växer fram i vardagen och mellan människor, kommer alla beslut som inte bygger på kunskap om hur saker och ting faktiskt fungerar resultera i nya problem vilket oundvikligen leder till att missnöjet växer. 

Så länge den allmänna uppfattningen är att det är politikerna som är ansvariga för problemen kan och kommer byggandet av det långsiktigt hållbara samhälle som alla säger sig vilja leva i att skjutas på framtiden. Och ju längre vi väntar med att göra upp med och släppa taget om orimliga uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar, desto svårare blir det att göra något åt problemen. Efterfrågan på enkla lösningar och önskan att slippa göra något själv, som vänder oss mot varandra och leder till ökad polarisering och tydligare segregering, eldar på känslan av otrygghet.

Några tecken på att Sverige och världen skulle stå inför något slags vändning av den negativa trenden i närtid är svårt att se. Men när jag väl accepterade att Donald Trump inte är en mardrömsparentes utan det nya normala, blev mitt liv lättare att leva. Det var som att oron och känslan av uppgivenhet försvann. För mig som vigt mitt liv åt kunskapen var det dock svårt att ta in faktum, att även om det skulle dyka upp en klok och ansvarstagande politiker, i USA, Sverige eller någon annanstans, så lever vi fortfarande i en värld där människor dels saknar tålamod, dels har orimliga förväntningar på politikerna. 

Det var befriande att acceptera Trumpismen som det nya normala, för det gör världen begriplig och hjälper mig att vara mer närvarande i nuet. Idag använder jag min kreativitet och lagar efter läget, istället för att vänta på något som inte kommer att försvinna i en handvändning. Jag fokuserar på mitt skrivande och studierna av ämnen som intresserar mig. Jag tror inte att jag sitter inne med lösningen, men genom att utveckla och sprida kunskap om kultur, kunskap och förändring känner jag att jag gör det jag kan, vilket ger mitt liv mening.

Om jag ska försöka mig på något slags analys av grunden till problemen tänker jag mig att det handlar om okunskap om och bristande respekt för människans fallenhet att tänka i dikotomier; antingen eller. Vilket gör det svårt att utveckla förståelse för den typen av komplexa problem som demokrati och samhällsbyggande är. Så länge väljarna efterfrågar isolerade förslag som de kan vara för eller mot – utan att behöva ta hänsyn till den dynamiska helhet som samhället är – kommer politiken att bidra till polariseringen. Och i ett sådant samhällsklimat kan det inte bli något tydligt valresultat. Där kan och kommer hälften av väljarna aldrig att kunna känna något annat än missnöje. Eftersom det tar emot att kritisera sig själv framstår det alltid som att det är någon annans fel, eller att medierna som inte ger en de nyheter man vill ha ljuger.

Det faktum att vi människor har svårt att förstå i hur hög grad vi tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, bidrar också. För att kunna komma tillrätta med problemen som dessa egenheter leder till behövs först och främst kunskap om att det är så här det fungerar, och sedan acceptans och respekt för den insikten. Men det är först när det stora flertalet utvecklar strategier för att undvika att deras tänkande och handlande påverkas av känslor eller någon typ av bias som det går att börja hoppas på en varaktig förändring. 

Politiker har ingen egen makt, de får det inflytande som väljarna ger dem, dels var fjärde år, dels i alla olika opinionsmätningar som genomförs för att ta tempen på det politiska dagsklimatet. Den politiker som är bäst på att kanalisera känslor får idag mest "förtroende" och den sida som känns bäst för flest på valdagen får en knapp majoritet av rösterna. Därför får vi de politiker vi förtjänar, inte det långsiktiga, visionära ledarskap vi och världen vi lever i behöver. Det faktum att det uppmätta förtroendet för partiledarna kan växla enormt på bara några veckor är en skrämmande påminnelse om hur lite vi bryr oss om samhället vi lever i.

Eftersom politik idag inte handlar om ideologi, alltså om partiernas grundläggande värderingar och vilket samhälle de vill förverkliga – utan om att få makt, genom att lova väljarna olika konkreta saker – är risken överhängande att det demokratiska systemet hackas av lobbyister, hemliga ekonomiska sponsorer och digitala påverkansoperationer. Idag möts politiker endast i debatter där det bara handlar om att vinna. Eftersom det aldrig finns tid för politikerna att mötas för att förklara vad de vill och för att lyssna och bli bättre på att förstå varandras olika visioner, och eftersom partiernas företrädare vägrar svara på journalisternas frågor talar dagens makthavare mer om problemen de ser i andra partier än om sina egna förslag och visioner. Ivrigt påhejade av sina anhängare. Det är ingen grund att bygga något långsiktigt hållbart på.

Vad var det Strindberg sa i Ett drömspel? Det är synd om människorna!