Texter ska läsas och diskuteras, inte prestera!

Det mänskliga genomet har inte förändrats sedan jag gick i skolan på 1970-talet. Men kulturen har det. Ingen talade om diagnoser på den tiden. Även om egenskaperna som idag diagnostiseras som dyslexi och adhd givetvis fanns och påverkade vardagen för mig och många andra behandlade lärarna alla eleverna på i princip samma sätt. Det är jag tacksam för. Det gjorde nämligen att jag fick möjlighet att utveckla förståelse för mig själv och mina förutsättningar på egen hand. Visst tog det fokus från skolämnena och betygen påverkades, men det jag lärde mig har jag haft nytta av i hela mitt liv. Jag blev inte författare trots att jag har dyslexi. Min livslånga kamp med läs- och skrivsvårigheter är en viktig orsak till att jag blev forskare och idag har skrivande som huvudsaklig sysselsättning.

När jag säger att jag är dyslektiker får jag ibland höra att det inte kan stämma. Som om det faktum att mitt språk fungerar och mina texter innehåller få stavfel är ett bevis på att jag inte har problem. När jag var doktorand och min handledare sa till mig att jag måste korrekturläsa texterna bättre innan jag lämnade dem ifrån mig kändes det som att få en kniv i magen. Och i en desperat känsla av maktlöshet sa jag att det var lätt för hen att säga, som skrev så bra. Utskällningen jag fick efter de där orden lärde mig mer om skrivande än alla åren i skolan. "Du har ingen aning om hur mycket arbete jag lägger ner på mina texter", sa hen. Där och då bestämde jag mig för att inte betrakta mig som ett offer och fokusera på uppgiften istället. 

Även om det kan upplevas orättvist att vara dyslektiker är det ingen legitim ursäkt för att låta bli att anstränga sig. Slutresultatet säger ingenting om hur mycket arbete som ligger bakom. Ingen tror att en framstående idrottare bara dyker upp på arenan och vinner. Alla vet att en balettdansares enastående prestationer på scen är resultatet av år av ihärdig träning och filande på detaljer. Skrivande och läsande fungerar på samma sätt. Det tar tid och krävs fokuserat och dedikerat arbete för att utveckla kompetensen. Min egen kärlek till språket och kunskapen står i direkt relation till tiden och mödan jag har lagt ner på att utveckla förmågorna. Det växande biblioteket där hemma, som består av både böcker jag läst och böcker jag själv skrivit, bekräftar för mig att personliga problem inte måste vara ett hinder för framgång.

En viktig skillnad mellan 70-talet och nu är att det produceras enormt mycket mer text idag. Men paradoxalt nog läser allt fler allt mindre. När jag säger det får jag ibland höra att människor idag faktiskt läser mer än någonsin. Fast jag hävdar med bestämdhet att det är en avgörande skillnad mellan att avkoda text i olika flöden på nätet – vilket handlar om att söka information och fakta – och att försjunka i längre texter som läses med lärande och kunskap som mål. Det oroar mig att så många väljer olika typer av ursäkter för att slippa sätta sig ner med en bok eftersom det inte finns några genvägar till bildning. 

Ska vi kunna möta hotet som den allt mer intensiva jakten på generell artificiell intelligens utgör är det inte mer och bättre faktakunskaper som behövs, utan fördjupad förståelse för våra unikt mänskliga egenskaper och individuella utgångspunkter. Om skolan fokuserade mindre på betygen och handlade mer om att lära eleverna att förstå betydelsen av ansträngning och vikten av att sluta jämföra sina resultat med andras, är jag övertygad om att intresset för diagnoser, olika typer av hjälpmedel och anpassningar skulle minska. Många pratar om vikten av kvalitetstid med sina barn. Varför tänker man inte så om skolan och läsandet som är förutsättningen för det lärande som är syftet med all utbildning? Visheten i det gamla ordspråket: Lätt fånget, lätt förgånget, behöver uppmärksammas och tas till heder.

Det finns givetvis ingen enkel förklaring till problemen som samtiden brottas med, men en bov i dramat är produktionslogiken som har smugit sig in i våra liv påverkar tänkandet och gör oss alla dummare eftersom den får eftertänksamt läsande av tryckta böcker att se ut som slöseri med tid och energi. Enda sättet att få elever att utveckla sina språkliga och intellektuella förmågor är att läsandet uppvärderas i samhället som helhet. Om föräldrar vaken läser själva eller för sina barn, hur ska den uppväxande generationen kunna utveckla förståelse för allt som de går miste om genom att inte läsa böcker? Tänk om alla läste en timme per dag och dessutom skrev brev för hand och skickade till varandra. Det skulle göra enorm skillnad för mänsklighetens samlade kognitiva förmåga. Det största hotet med AI är nämligen inte den artificiella intelligensen, utan efterfrågan på och jakten efter effektivitet i produktionen av mätbara resultat. 

Det är inte bara människor med diagnoser som har problem som behöver uppmärksammas för att komma tillrätta med den generella fördumningen. Det faktum att människan är en social varelse och att våra hjärnor belönar oss med dopamin när vi får bekräftelse spelar en avgörande roll i det drama som just nu utspelar sig mitt framför ögonen på oss. Jag blir beklämd när jag märker att det allt oftare dyker upp statistik på nätets "sociala" forum som visar hur mina inlägg "presterar". Det är inte därför jag skriver, jag vill att mina texter ska ge upphov till tankar och samtal. Jag skapar inte content och skriver inte för att få uppmärksamhet, utan för att väcka frågor, mana till eftertänksamhet och för att jag tycker att jag har något viktigt att säga.

Tacksamheten över att det jag skriver blir läst är stor, men jag oroas över den generella ytligheten på nätet och tomheten som emanerar från den digitala miljön eftersom det påverkar samtidskulturen och våra liv negativt. Ägarna till plattformarna styr vår uppmärksamhet genom att göra det svårare för poster med intellektuellt krävande innehåll och lite längre texter att nå spridning. Inlägg som väcker starka känslor eller innehåller bilder exponeras för fler. Och korta filmklipp blir virala. Insikten om hur mycket makt vi ger algoritmerna genom att inte protestera mot den här utvecklingen skrämmer mig. Eftersom det inte handlar om någon naturlag som vi måste anpassa oss efter borde vi stanna upp och tänka efter ifall det vi önskar oss verkligen är vad vi behöver. Det är nämligen vi själva som, mer eller mindre medvetet, väljer att ge techmiljardärerna makt över våra liv. Ingen tvingar oss, varken att sälja vår själ eller att sluta läsa och tänka. Bryr vi oss på allvar om kvaliteten på våra kognitiva förmågor borde vi reflektera mycket mer över konsekvenserna av våra val än vad som är fallet idag.

Samtidens (oroväckande) låga värdering av kunskap

Varje dag lär jag mig nya saker, inte bara om kulturen som är mitt forskningsområde utan även om andra ämnen; som filosofi, historia, demokrati, samhällsutveckling, religion och kognition. Och förståelsen för vem jag är och hur jag fungerar i olika sammanhang ökar för varje år som går. Kunskapsutveckling är dock ingen linjär och kumulativ process. Eftersom både vi människor och världen vi lever i ständigt förändras måste kunskaperna hela tiden stämmas av mot verkligheten och man måste kontinuerligt göra sig av med insikter som inte fungerar. Det viktigaste jag lärt mig är följande: att utan nyfikenhet och kritisk medvetenhet, samt ödmjukhet inför både sina egna brister och allt som inte går att veta något om, är det omöjligt att utveckla förståelse för vad kunskap är och hur lärande fungerar.

Av vördnad inför kunskapens komplexa natur har jag ständigt rannsakat mig själv och lyssnar alltid uppmärksamt på alla typer av kritik. När jag var student och en bra bit in i min akademiska karriär brottades därför från tid till annan med känslan av att vara en bluff. Även långt efter att jag blivit docent kände jag mig ovärdig rollen, och som lektor hade jag lätt för att känna mig underlägsen mina kollegor. Det låter kanske som att jag led, men mina möten med intresserade och engagerade studenter och möjligheten att få arbeta med lärande och kunskapsutveckling kompenserade mer än väl för det som äregiriga kollegor och maktfullkomliga chefer utsatte mig för. Mitt dåliga självförtroende har jag dessutom allt mer kommit att betrakta som en fördel i sökande efter kunskap. När jag tänker tillbaka på mina drygt 30 år i akademin är därför tacksamhet den känsla som dyker upp först och som överskuggar allt annat. Idag är jag dessutom tacksam för att jag inte fastnade i den där miljön där jag kände mig allt mer instängd med åren.

Trots att det tog lång tid innan jag kunde sätta ord på insikten går det allt mer upp för mig att det ligger massor i det som intuitionen alltid sagt mig; att vill man på allvar låta sig vägledas av kunskap måste man sätta parentes runt egot. När jag väl förstod och tog till mig det där hjälpte det mig att hantera, både kritiken jag ofta får när jag hävdar något med stöd i egen eller andras forskning, och känslorna av förtvivlan och hopplöshet som plågade mig under våren. När rekryterade tackar mig för "det arbete jag lagt ner på ansökan" och meddelar att man "valt att gå vidare med andra kandidater den här gången", väljer jag att se det som tillfällen att lära mig att inte ta kritik och avslag personligt. Oavsett hur väl jag lyckas med den saken – jag pendlar fortfarande ganska mycket mellan hopp och förtvivlan – kan ingen ta ifrån mig kunskaperna och kompetenserna som jag byggt upp genom åren, och den insikten ger mig mod och kraft att härda ut.

Under våren var jag allt för upptagen med känslan av att vara utsatt för ett svek för att kunna tänka på framtiden, men i slutet av sommaren när jag äntligen landade i min nya situation drabbades jag av en identitetskris. Det var smärtsamt att komma till insikt om hur mycket jag identifierat mig med rollen som lektor. Samtidigt var det lärorikt. Frågan om vem jag är nu, när jag förlorat kopplingen till högskolan, upptar en stor del av min tid. Men långsamt går det upp för mig att eftersom ingen längre kan hindra mig att följa kunskapen dit den tar mig och ägna all min vakna tid åt lärande är jag i alla fall ingen förlorare. Att inte behöva följa problematiska regler, och att slippa sitta på meningslösa möten och ägna en massa dyrbar tid åt huvudlös administration, är enormt befriande. Äntligen kan jag läsa och skriva när det passar mig, utan att behöva snegla på klockan och oroa mig över att ha missat deadlinen för bokningen av salar till föreläsningar som ska hållas nästa år. Att vara fri i tanken och slippa anpassa mitt skrivande efter obegripliga regler, rigida mallar och märkliga konventioner är beroendeframkallande märker jag. Och eftersom jag inte sitter fast i en yrkesroll är jag dessutom äntligen fri att vara den jag vill vara.

Jag konfronteras dock fortfarande med och tvingas även framöver förhålla mig till den kunskapssyn som präglar samtidskulturen. Redan innan jag förlorade jobbet visste jag hur svårt det är att som kulturvetare nå ut med och få gehör för det man anser sig veta, särskilt när man blivit av med den position som en anställning som lektor innebär. Parallellt med tvivlet på min egen förmåga har jag alltså tvingats lära mig att hantera känslan av att kunskaperna jag ägnat hela mitt liv åt att utveckla inte betyder något, vilket skrämmer mig. Det faktum att jag som är docent inte ens kallas till intervju när jag söker arbeten som handlar om uppgifter som tangerar det jag studerat i över 30 år och forskat, skrivit och undervisat om sedan millennieskiftet, säger något om kunskapens status i dagens samhälle. Och det borde oroa fler än mig. Problemet är att kunskapen är långt större än individerna som använder den, och att det är svårt att avgöra vad någon annan (och i viss mån även man själv) faktiskt vet. 

Om kunskapens egenvärde hade varit högre hade det varit lättare att försvara den, men det är problematiskt nog inte så det fungerar. Det stora flertalet lever nämligen i ovisshet om att vi människor ofta tenderar att lyssna mer på VEM som talar än på VAD som sägs. Många påstår sig i och för sig vilja veta och betonar att kunskap är viktigt, men majoriteten är i själva verket rädda för det okända (vilket den egna okunskapen är en del av) och vill i grund och botten bara få sina förutfattade meningar bekräftade. Det blir sådär eftersom kroppen är bärare av kunskapen. Först när vetandet tagit sig innanför huden på en kan man säga att man vet något. Och kroppen är ett medium som liksom alla andra medier påverkar budskapet. Därför är det så viktigt att sätta parentes runt egot som är ömtåligt och bara bryr sig om hur det känns i stunden. 

När jag blev lektor lärde jag mig den hårda vägen att makt tenderar att övertrumfa kunskapen i väldigt många förhandlingar mellan människor. Eftersom makt alltid är relaterad till ett sammanhang och dessutom ofta knuten till en position slipper jag personligen förhålla mig till det, men växer det fram en kultur där kunskapen inte placeras i första rummet kommer människor med ömtåliga egon att ta makten och samhället styras av känslor. Jag har gjort kampen för kunskapen till min mission och jag kommer att ägna resten av mitt liv åt att strida för det jag blir allt mer övertygad om är det enda som kan rädda mänskligheten; en ökad generell förståelse för vad det innebär att veta något. 

Det är talande att den av mina läroböcker som säljer sämst är boken Vägar till vetande. Att intresset för vad kunskap kan sägas vara är så lågt och att frågan om vad det innebär att veta något engagerar så få är djupt problematiskt. Vet man inte vad man letar efter eller försöker utveckla förståelse för kommer man nämligen inte att kunna lära sig något. Det är svårt att säga vad som beror på vad, men dagens skola och högre utbildning handlar i förfärande hög grad om att eleverna och studenterna ska memorera fakta, som är något annat än kunskap. Och betygen är i praktiken ett mått på hur bra elevernas och studenternas korttidsminne är, vilket inte säger någonting om vad någon vet, förstår och kan. Tar vi inte dessa saker på allvar finns en uppenbar risk att vi fostrar A non thinking generation, vilket Läromedelsförfattarnas förbud varnar för i sin kampanj. 

På grund av bristande förståelse för vad kunskap är uppskattas den inte, och i ett samhälle där kunskapen inte anses ha ett värde i sig kommer skolan och den högre utbildningen aldrig att kunna fungera som det är tänkt. Symptomatiskt nog oroas fler över AI-utvecklingen än av de sjunkande resultaten i Pisa-undersökningen. Idag talas det således allt oftare om vikten av att reglera utvecklingen av AI, men det är lika lite som globala klimatöverenskommelser någon lösning på det underliggande problemet: den låga värderingen av och bristande förståelsen för vad kunskap är och hur lärande fungerar. Rädslan för och det potentiella hotet från AI kan bara undanröjas genom att människor ägnar mer tid åt att utveckla sin kognitiva förmåga och blir bättre på att skapa och framförallt använda kunskap i vardagen. Så länge vi ägnar oss åt att debattera hur det är egentligen och bråka om vem som vet bäst förhindras en sådan utveckling.