När jag började studera på högskolan på 1990-talet och ansökte om studiemedel såg jag lånet både som en förutsättning och en investering för framtiden. Och när jag tänker tillbaka på mina sex år på Göteborgs universitet, där jag läste så många kurser som möjligt inom hum/sam, med etnologi som huvudämne, är det med glädje och tacksamhet. Även om jag inte hade blivit antagen som doktorand vid Umeå universitet (och därmed fick lön för att fortsätta göra det jag älskade, alltså studera och utveckla kunskap) hade jag vaken ångrat studieskulden eller åren som student. Inte ens om det blivit som jag trodde, att jag skulle få betala ett slags akademikerskatt om 4 procent av min inkomst tills jag gick i pension, hade jag grämt mig över att jag tog det där lånet. Jag utbildade mig nämligen inte till något speciellt, det var möjligheten att få studera som lockade, och den lockelsen har inte blivit mindre med åren, tvärtom. En viktig anledning till att jag inte saknar anställningen som lektor på Högskolan Väst är att arbetsgivaren varken satte värde på min önskan att lära och utvecklas, eller uppskattade min erfarenhet, mina kompetenser och mitt engagemang för akademisk frihet och kunskapskvalitet.
Länge trodde jag att det skulle vara omöjligt att betala tillbaka lånet innan jag gick i pension, men för några år sedan gjorde jag faktiskt min sista inbetalning. Och det är jag enormt glad för idag, det innebär nämligen 2000 kronor mindre i fasta utgifter. Även om jag har betalat tillbaka min skuld till staten känner jag stor tacksamhet gentemot skattebetalarna som finansierade både mina doktorandstudier och meriteringen till docent.
Ett sätt att se på arbetslösheten är att jag nu går på bidrag igen. Skillnaden mellan studiebidraget som jag fick på 1990-talet och den a-kassa jag får nu är dock enorm. Som student ägde jag min tid och var betrodd att göra det jag ansåg var bäst för mig och min framtid, trots att jag då saknade utbildning. Även om jag idag är docent och har närmare 30 års erfarenhet av kunskapsarbete betraktar a-kassan och arbetsförmedlingen mig med en misstänksamhet som påverkar mig negativt på en rad olika sätt, inte minst i sökandet efter en ny anställning. Att inte få utnyttja mina kunskaper och min kreativitet tär på mig.
Under månaderna som gått sedan jag gick ut i arbetslöshet har jag ofta tänkt på att arbetet med att söka jobb är som att vara soldat i ett krig. 90 procent av tiden består nämligen av väntan – i mitt fall, som snart 61-åring, på meddelanden i stil med: "Tack för din ansökan, men denna gång har vi valt att gå vidare med andra sökande". Även om jag skulle söka ett jobb om dagen (vilket av uppenbara skäl skulle vara helt orimligt att tvinga arbetslösa till, dels av rent psykologiska skäl, dels av administrativa skäl. Att få så många avslag är knäckande för den sökande, och att hitta lämpliga kandidater när varje utlysning översvämmas av sökande blir kostsamt och ineffektivt för den som lyser ut tjänsten) återstår det en massa timmar av dagarna som ska fyllas med innehåll. Den tiden skulle jag önska att jag kunde ägna mig åt förkovran och kunskapsutveckling eftersom det är vad jag gjort i hela mitt vuxna liv, men det hindrar nuvarande regler mig från att göra. Jag ska följa order och kontrolleras just nu hårdare än när jag var anställd som lektor, trots att jag på skattebetalarnas bekostnad gått igenom den längsta och dyraste utbildningen som finns. Alla arbetslösa behandlas på samma sätt och ingen hänsyn tas till att forskarutbildade dels lärt sig hantera frihet under ansvar, dels skaffat sig kompetens att utveckla den kunskap som alla moderna och demokratiska samhällen är beroende av.
Som docent betraktas jag som överkvalificerad för de flesta jobb utanför akademin (som jag inte anses för gammal för), och eftersom jag i min karriär fokuserat mer på innehåll och kunskapskvalitet än pengar och produktion av vetenskapliga artiklar, anses jag inte, trots 30 års erfarenhet av undervisning och kunskapsutveckling, tillräckligt meriterad för lektoraten jag söker. Det spelar alltså ingen roll vad jag gör och hur mycket jag vill göra rätt för mig. Så länge jag går på a-kassa är jag dömd till passivitet. Utan att det kostar staten ett öre mer skulle jag kunna göra mycket mer nytta än vad som är möjligt i den situation jag befinner mig nu. Det är nämligen fortfarande staten som försörjer mig på samma sätt som innan jag blev uppsagd från min statliga arbetsgivare. Skillnaden mellan då och nu är att jag inte får ägna mig åt det jag utbildats till. Till saken här även att om jag mot förmodan skulle få en ny anställning som lektor skulle skattebetalarna fortfarande betala lönen.
Eftersom det jag utsätts för ger mig underlag till analyser av den kultur som min forskning handlat om är jag kluven inför det som händer, samtidigt som det är påfrestade rent mentalt lär jag mig enormt mycket om samtiden och det samhälle som vi alla lever i. Eftersom jag inte tjänar några pengar på bloggandet och det inte hindrar mig från att söka anställningar kan jag fortsätta skriva och publicera texter här, vilket är en välsignelse för hade det tagits från mig hade jag gått under och då hade samhällets kostnader för mig ökat.
Jag alltid sett bloggandet som ett sätt att förmedla kunskap till det samhälle som försörjt mig i alla år. Jag hade dock kunnat och vill också göra så mycket mer. Inte minst för att försvara den akademiska friheten som är förutsättningen för den kunskap som demokratin är beroende av. Konsekvensen av nuvarande regler för arbetslöshetsersättning innebär alltså att statens kostnader för mig inte sänks, och att skattebetalarna får mindre valuta för sin investering i mig och min utbildning. Hur klok och genomtänkt är en sådan politik egentligen?
En av anledningarna till att jag blev arbetslös är högskolornas försämrade ekonomi, som i alla fall på Högskolan Väst beror på en kombination av ledningens dåliga beslut och politiskt framtvingade nedskärningar. I ett samhälle där man verkligen satte värde på kunskapen hade man gjort tvärtom i tider av kris, nämligen satsat på fler lektorer och mer pengar till forskning och högre utbildning. Som det är nu tvingas även lektorerna som har en anställning (förutsatt givetvis att de bryr sig om hoten som kunskapen utsätts för idag) bedriva lobbyarbete för att försvara kunskapen, vilket inte bara tar tid och fokus från forskningen och undervisningen, det uppfattas dessutom som subversiv verksamhet. Alla som kritiserar Tidöregeringen betraktas som vänsteraktivister.
Risken med allt jag skrivit om här är att kunskapen förflackas och att efterfrågan på populistiska politiker som regerar mer med utgångspunkt i hur det känns än vad vi vet, ökar. Och detta är djupt oroande för det banar väg för nya nedskärningar i skola och utbildning. Jag skriver med andra ord inte detta av egenintresse, för jag personligen klarar mig tack och lov.
Hej Eddy
SvaraRaderaDu skriver att vi i kristider borde satsa på att öka antalet lektorer och resurserna till forskning. Jag har några tankar kring detta.
Vi har i Sverige satsat på att öka antalet disputerade, dels genom 70-talets akademisering av olika professionsutbildnigar, dels genom 90-talets politiska ambition att öka antalet disputerade (från 1000 till 2000 per år). Även internationellt har antalet forskarutbildade ökat i det närmaste exponentiellt under efterkrigstiden något som påtalades redan 1963 av Derek de Solla Price.
Behovet av ökat antal lektorer hänger naturligtvis samman med ökningen av studenter i högre utbildning men frågan jag ställer mig är betydelsen för den akademiska forskningen?
I en stor studie som publicerades i Nature 2023 gick man igenom närmare 50 miljoner vetenskapliga ariklar och patent som publicerats sedan 40-talet och framåt. Det man konstaterade var att samtidigt som antalet publikationer ökat exponentiellt genom åren hade vad som betraktades som vetenskapliga genombrott legat tämligen konstant (Park, Leahey & Funk, 2023).
Vi vet också att mycket av den forskning som publiceras inte går att replikera och uppvisar felaktiga resultat (Ionnadis, 2005).
Fysikern och nobelpristagaren Rickard Feynman talade på 70-talet om "Cargo Cult Science". Detta är vetenskap dår man kopierar de olika stegen i forskningsprocessen utan att ha förståelse för den och den självkritik som är nödvändig i vetenskapligt arbete.
Till stora delar menar jag, pekar ovanstående på framväxten av en kultur där forskning blivit ett meriteringsinstrument för att kvalificera sig för olika akademiska positioner genom antalet publikationeroch där forsknigens innehåll och kvalitet kommer i andra hand.
Jag menar också att en sådan utveckling förstärks av ett forskningsfinansieringssystem som premierar kortsiktiga projekt (ofta treåriga) och som styrs av externa intressen genom vad som kan kallas en postakademisk logik. Detta är en logik där forskningen, dess problemställningar initieras av externa aktörer och som är inriktad mot praktiska problem i lokala kontexter (Ziman, 1996).
Vi har kommit långt från det klassiska grundforskningsidealet och det vetenskapliga etos som postulerades av Robert K. Merton (1973). och behöver en fördjupad och fortgående diskussion av vad vi menar och vill med akademisk vetenskap, dess syfte(n) och hur den ska organiseras och finansieras .innan vi diskterar ökade resurser.
Hälsar
Anders
Referenser
De Solla Price, D, J. (1963), Little Science, Big Science. Columbia University Press.
Feynman, R. (1974). "Cargo Cult Science. Some remarks on science, pseudoscience and learning how to not fool yourself". Caltech's 1974 commencement address.
Ionnadis, J, P, A. (2005). "Why Most Published Research Findings Are False". PLoS Medicine Aug. 30; 2(8): e124.
Merton, R. K. (1973). The Sociology of Science. Theoretical and Empirical Investigations. Chicago University Press.
Park, M, Leahey, E & Funk, R, J. (2023)." Papers and patents are becoming less disruptive over time". Nature 613: 138-144.
Ziman, J. (1996). "Postacademic Science: Constructing Knowledge with Networks and Norms. Science Studies 9(1): 67-90.
Tack Anders, för din kloka och väl underbyggda kommentar. I min bok En svanesång för universitetet skriver jag om problemet med den produktionslogik som du också kritiserar, jag är en varm vän av Merton och vill se mer av grundforskning och mycket mindre av administration. Jag inser att min text kan tolkas som att jag tror att fler lektorer löser allt, men det jag menar ätt kunskapen behöver värderas högre och respekteras mer, om vi ska kunna värna demokratin och framtida generationers behov av kunskap. Den väg vi slagit in på nu leder helt fel! Jag är för övrigt en varm vän av lärda samtal, innan några beslut tas.
SvaraRaderaEddy