Akademiska titlar, mål eller medel?

Förra veckans bloggpost handlade om vem som kan och får bli professor idag och jag pekade på problem kopplade till nuvarande syn på vad som räknas meriterande i den akademiska världen. Jag inser att det finns väldigt mycket mer att säga om synen på och poängen med akademisk meritering – både för enskilda akademiker och lärosätena som organisation – och eftersom jag just nu har en massa tid att förvalta fortsätter jag reflektera över frågan; här med utgångspunkt i min syn på kunskap, akademisk kvalitet och den forskning om kultur som jag ägnat mitt liv i vetenskapens tjänst åt. Tre saker reflekterar jag över här: 1. Hur ser den perfekta fördelningen ut mellan antalet studenter, doktorander, lektorer, docenter och professorer? 2. Hur förhåller sig mina egna meriter till andras? 3. Ska akademiska titlar fungera som (produktions)mål, eller bör man se möjligheten att meritera sig som ett medel för samhällets generella strävan efter att utveckla bästa möjliga kunskap?

Jag tänker mig att det finns ett idealt ratio mellan de olika kategorierna människor som finns och verkar i akademin och att antalet studenter bör styra fördelningen. Vill vi att hälften av varje årskull ska studera på högskolan måste vi först och främst stanna upp vid och reflektera över frågan om vad som är lämpligt att studera (alltså vilka ämnen som ska erbjudas och hur resurserna ska fördelas mellan disciplinerna). Lika viktig är frågan om vem som ska avgöra detta (politikerna, högskoleledningarna eller kollegiet). Även här tror jag det finns ett idealt ratio, mellan de akademiska ämnena och vetenskapliga områdena. Fördelningen mellan naturvetenskap och teknik samt humaniora och samhällsvetenskap kan diskuteras, men dynamiken mellan är helt central för akademins akademiska kvaliteter. Samtalen om vad som är bäst får därför inte urarta i en destruktiv debatt om vilket ämne som är viktigast och vem som ska få mest pengar. 

När frågan om hur man uppnår balans mellan ämnena är löst och man kommit fram till hur stor högskolesektorn ska vara, blir nästa helt centrala fråga hur många lektorer som behövs, och där menar jag att det generellt sett inte skiljer sig mellan de olika ämnena annat än på marginalen och beroende på vilket pedagogiskt upplägg man väljer. Jag menar att ungefär en lärare per 30/40 studenter är bra för kvaliteten i verksamheten, oavsett vilket ämne man undervisar i. Idag fördelas resurserna problematiskt nog olika och ämnen som teknik- eller vårdklassats får mer resurser, vilket motiveras med att det behövs dyr utrustning för att bedriva undervisning där. Det sättet att tänka är djupt olyckligt. För att kvaliteten generellt ska kunna värnas behöver pengarna som går till utrustning och lärarledd tid delas upp i i olika poster.

Det finns säkert behov av adjunkter, men för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara högre krävs att lektor är normen och att ansvaret för utbildningen vilar på disputerade lärares axlar. Och eftersom forskning ingår som en del i lektorernas tjänster (50/50 menar jag är en lämplig fördelning), antingen på heltid i perioder eller parallellt med undervisningen, behövs det dubbelt så många lektorer som antalet studenter indikerar. Vill man satsa mer på forskning finns det utrymme för fler lektorer, men eftersom kontinuitet och långsiktighet är avgörande för kvaliteten är det viktigt att satsningarna är väl genomtänkta, och kravet på att alla lektorer både forskar och undervisar ser jag som helt centralt. 

Om lärarna på högskolan inte är disputerade och aktivt bedriver forskning blir det svårt att se vad som skiljer högskolan från gymnasiet, och det är ett mycket bättre kvalitetskriterium än tanken på att undervisningen ska vara "forskningsförankrad", vilket kan betyda lite vad som helst (till exempel att adjunkter använder vetenskapliga artiklar i undervisningen). Om forskningen inte är en integrerad del av utbildningen och om lärarna inte själva forskar blir det svårt att hävda att undervisningen är akademisk. Om den utveckling vi ser idag fortsätter, alltså om det växer fram ett A-lag av forskare och ett B-lag av högskolelärare, kommer skillnaden mellan gymnasiet och studier på universitetet på sikt att utplånas, och då hotas återväxten av nya stjärnforskare. Vill man forska måste man också undervisa, och vise versa.

Antalet doktorander är en annan begränsande faktor som avgör hur många docenter och professorer som behövs, alltså hur stor andel av lektorerna som ska erbjudas möjlighet att stiga i graderna. Även här är det viktigt att behovet av kunskap styr fördelningen, inte enskilda individers önskan att meritera sig. Idag håller docenttiteln problematiskt nog på att tappa sin betydelse och status, vilket är djupt olyckligt. Jag ser docent som den viktigaste titeln eftersom jag anser att det är den gruppen som är bäst skickad att driva forskningen och kunskapsutvecklingen. Idag är docent bara ett steg på vägen mot professor, som allt fler blir vid allt yngre ålder. Jag är övertygad om att vetenskapen och kunskapens kvalitet gynnas av att professor är en exklusiv titel som ett fåtal belönas med, sent i karriären och som en belöning för exceptionella insatser i vetenskapens tjänst. Om professorstiteln blir en fjäder i hatten för unga forskare finns en risk att motivationen att fortsätta bedriva forskning vars resultat håller hög kvalitet minskar, vilket är djupt olyckligt. Professorernas uppgift i en akademi som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum är att förvalta arvet av tidigare generationers arbete genom att leda forskarseminarier och agera som ämnesföreträdare. Det är inte upp till mig att avgöra vilken fördelning mellan de olika kategorierna som är bäst, men jag menar att det är just fördelningen som behöver diskuteras, på ett principiellt plan, för att undvika att frågan blir en kamp om vem som är bäst på att försvara sina personliga intressen. 

Det är som synes en grov skiss jag presenterar, och det finns en viktig poäng med det. Jag ser nämligen ett stort behov av diskussion om generella principer för forskningen och den högre utbildningen. Bara så kan kollegiets makt över verksamheten hävdas. Om framtida generationers behov av kunskap ska kunna säkras kan och får akademin inte tas över av företrädare för andra intressen än rent vetenskapliga. Tanken på att den som är forskarutbildad måste ledas och kontrolleras (och att chefer i akademin ska ha högre lön än lektorerna) är för mig helt obegriplig, inte minst eftersom det sättet att tänka leder till att (kostnaderna för) administrationen ökar och resurser omfördelas, från kollegiet till linjen, på ett djupt olyckligt sätt. Om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling inte värnas blir samhällets investering i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. 

Med det sagt byter jag nu spår och reflekterar över mina egna meriter. Jag har ingen aning om ifall jag har vad som krävs för att bli professor, men om jag skulle skriva en motivering till varför jag valde att göra som jag gjorde, vilket resulterade i att jag fick sparken samtidigt som några av mina jämnåriga kollegor belönades med professortstiteln, skulle den bygga på resonemangen nedan. Och jag ser tankarna om det jag har gjort som utgångspunkt för en generell diskussion om vilka kriterier som ska gälla för de olika akademiska titlarna, vilket jag menar är lika viktigt att diskutera som frågan om vad som kan sägas vara den ideala fördelningen mellan de olika kategorierna av människor som finns och verkar i den akademiska världen.

Även om jag accepterat faktum, att jag inte kommer att bli professor, är det fortfarande en sorg jag bär på. Sorgen handlar mer om den förändrade synen på vad som räknas meriterande än om att min egen akademiska karriär fick ett abrupt slut när jag på oklara grunder avskedades. Min plan för resten av arbetslivet var fram till uppsägningen att fortsätta undervisa och forska på tiden för kompetensutveckling som jag hade i tjänsten, och det var jag både nöjd med och tacksam för. Nu tvingas jag istället reflektera över vad jag vill göra med resten av mitt liv och hur jag ska använda kunskapen och kompetensen som jag byggt upp genom åren av studier och forskning. 

Det är lätt att okritiskt följa pengarna, publiceringsmöjligheterna, order från ledningen eller flocken, men om det är vad som förväntas av en forskare har jag svårt att se att det är vetenskapligt sökande efter kunskap man ägnar sig åt. Vi människor är dock sociala och det är bekvämt att inte utmana normen. Hade jag jagat forskningsmedel och producerat artiklar på samma sätt som en del av mina generationskamrater och kollegor valde att göra är chansen stor att jag hade varit professor idag, men det hade inneburit att jag tvingats kompromissa med det jag lärt mig och det jag tror på. Jag menar allvar med min forskning och anser att den som reser anspråk på att vara professor inte bara ska producera mer av samma som det som gjorde hen till docent. När jag blev docent i etnologi 2011 bestämde jag mig därför för att gå min egen väg, och det beslutet ångrar jag inte. 

Min ambition var och är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket är svårt i etnologi och kulturvetenskap. En sak som utmärker kulturen är nämligen att den är fylld av paradoxer. Och det faktum att det krävs av en som kulturforskare att man utmanar normer och grundläggande antaganden, både i samhället och den akademiska världen, för att kunna säga något nytt och oväntat om kulturen som alla har sin egen erfarenhet av och uppfattning om, är en helt central aspekt av kulturvetenskapen. Paradoxen handlar om att kunskapen som min forskning resulterat i går på tvärs mot många chefers och högt meriterade akademikers grundläggande (och därför oreflekterade) antaganden om vad som är normalt och önskvärt inom vetenskapen. Det ligger helt enkelt i sakens natur att kulturvetare som ägnar sig åt grundforskning och som följer kunskapen dit den tar dem förr eller senare ställs inför valet att antingen vara lojal mot forskningsuppdraget eller mot arbetsledningen och kulturen på avdelningen, institutionen och högskolan de arbetar på. 

Som kulturvetare riskerar man att uppfattas som en oppositionell avvikare, inte för att man är obstinat utan för att forskningsresultaten går på tvärs mot rådande kulturella uppfattningar om vad som är vetenskap. Därför är det symptomatiskt att jag blev av med jobbet just när jag stod på tröskeln till att ta nästa steg i min vetenskapliga gärning. Förr eller senare var jag nämligen tvungen att kommunicera resultatet av forskningen, och om jag inte argumenterade för det jag gjort och var sann mot min syn på vetenskap vore jag ingen forskare och absolut intet professorsämne. När jag insåg vartåt det barkade, och det var långt innan högskolans ledning började tala om nedskärningar för att få budgeten i balans, tvingades jag rannsaka mitt samvete. Och jag valde att vara mer lojal med kunskapen och högskolelagen än med cheferna och kulturen som utvecklats på Högskolan Väst liksom i stora delar av den akademiska världen idag.

Det där valet var enkelt eftersom jag genom alla år har ägnat en stor del av min vakna tid åt att tänka på och skriva om det ämne som jag först studerade på grundnivå i sex år, sedan som doktorand i lika många år, innan jag utvecklade mina färdigheter som forskare under åtta år (fram till att min ansökan om att bli docent godkändes). De första åren som docent ägnade jag åt att fundera över hur jag skulle gripa mig an ämnet på nya sätt, vilket ledde till att jag fördjupade mina teoretiska kunskaper. Det arbetet resulterade i tre böcker som jag valde att publicera open access på nätet (det finns länkar till publikationerna på Diva Portal och i min CV här på bloggen). De där böckerna handlar inte om att presentera några resultat, istället brottas jag med olika filosofiska teorier och ingångar till förståelse för mitt forskningsämne. För mig representerar de där tre böckerna ett slags brygga. Jag behövde tiden det tog och utmaningen det krävde för att utvecklas intellektuellt.

När jag publicerat böckerna kände jag ett stort behov att skriva läroböcker för att bidra till återakademiseringen av den högre utbildningen. 2020 kom den första boken ut och sedan dess har jag skrivit sju böcker. Två av läroböckerna handlar om vetenskapligt tänkande, två om vetenskaplig metod, en om teori och en om kunskap. Den senaste läroboken handlar om studier av kultur och den lämnade jag till förlaget i samband med att jag kastades ut i arbetslöshet. Den kommer ut senare i vår. Jag har fått lära mig den hårda vägen att arbetet med läroböcker inte bara anses vara bortkastad tid, det ligger en dessutom i fatet när man söker akademiska tjänster. Trots att det sägs i många utlysningar att pedagogiska meriter räknas lika mycket som vetenskapliga anses författande av läroböcker inte som en merit, vilket för mig är helt obegripligt. Jag ångrar dock inte att jag valde att skriva böckerna, tvärtom är jag stolt över dem.

Vid en ytlig granskning av mina publikationer och min väg genom akademin ser det ut som att det saknas en tydlig röd tråd i min forskargärning, men det är jag i så fall inte ensam om. Genom åren har jag lyssnat på många professorer som svarar på frågan vad de forskat om genom att räkna upp vilka artiklar de skrivit och var dessa publicerats. Ofta handlar de prestigefulla publikationerna om samma ämne, ibland med utgångspunkt i samma empiri, och därför är det långt ifrån självklart att det går att se någon progression i kunskapsbidraget, som dessutom bara anses vara aktuellt under de senaste fem åren. Detta är en djupt olycklig konsekvens av att antalet artiklar och var de publicerats anses viktigare än innehållet, alltså kunskapsbidraget.

Jag hade ingen tydlig plan för min forskning, men så här i efterhand ser jag att det finns ett genomgående tema som jag närmat mig från olika håll, nämligen förutsättningar för förändring. En av mina nätpublikationer gav jag titeln "Studier av förändring, i rörelse" (den har laddats ner från Diva över 5000 gånger). Förändringen både av kulturen som är mitt studieobjekt och miljön där jag arbetat som forskare är en viktig orsak till att det dröjde innan jag blev docent och att det sedan tog drygt 10 år innan jag kände mig redo att färdigställa och försöka få mitt magnum opus publicerat. Problematiskt nog hann den akademiska kulturen förändras så pass mycket under min karriär att det jag gjort nu inte längre räknas meriterande, vilket är värt att reflektera över och viktigt att förhålla sig kritiskt till, givet att det är kunskap med lång hållbarhet vi vill ha och anser oss behöva.

Jag har skrivit åtta vetenskapliga monografier har varit (med)redaktör för två antologier. Jag har skrivit sex peer-reviewade artiklar och 25 bokkapitel och konferenspreceedings. Och jag har recenserat 34 vetenskapliga böcker. Genom åren har jag presenterat min forskning på 36 vetenskapliga konferenser och har varit på 10 pedagogiska konferenser. Att bloggen inte räknas som en vetenskaplig merit har jag inga problem med, men det talas ibland om universitetets tredje uppgift och det är så jag har sett på bloggandet. Sedan starten 2011 har jag publicerat närmare 5000 inlägg där majoriteten på ett eller annat sätt har med min egen forskning eller vetenskap i allmänhet samt högre utbildning att göra. 

Min bok om Nietzsche såg jag som ett första steg på vägen mot en ansökan om att bli professor, men redan innan den boken kom ut tvingades jag inse att den akademiska kulturen förändrats radikalt och att det nog inte skulle kunna bli så. Därför skrev jag boken "En svanesång för universitetet", både för att bearbeta min egen sorg över utvecklingen, och för att peka på betydelsen av och och försvara innebörden i begreppen akademisk kvalitet och akademisk frihet. Både 2024 och 2025 gav jag ut en lärobok och en akademisk bok, och parallellt med dessa skissade jag på de två böcker som förhoppningsvis kommer ut i åt. Metodboken om kultur är som sagt på väg, men finansieringen av mitt stora verk om mellanrummen är ännu inte säkrad. Boken är dock i princip färdig så på något sätt ska jag se till att den kommer att publiceras. Jag har dessutom ett halvfärdigt bokprojekt i datorn som fått sättas på vänt på grund av arbetslösheten, om moral som är en annan viktig aspekt av kultur. Jag har med andra ord fått upp ångan och börjat skörda frukterna av tiden och mödan jag lagt på studier och forskning.

Att i princip ingenting av det jag skrivit eller gjort under alla år i akademin idag räknas meriterande fyller mig med sorg, men jag är som sagt kulturforskare och jag förstår förändringen även om jag vägrar förhålla mig passiv och okritisk till den. Om organiseringen av arbetet och den akademiska kulturen leder till avakademisering av Högskolesverige är det naturligtvis inget jag som forskare kan förväntas förhålla mig neutral till, och om det är vad som krävs av mig för att bli professor tackar jag självklart nej. Jag har fått betala ett högst pris för den övertygelsen, men om enda sättet att fortsätta forska om kultur är att göra det utanför akademin har jag inget val. Kunskapen var och är viktigare än den trygghet som en fast anställning ger.

Slutligen tror jag att enda sättet att värna kunskapen är att förändra vår syn på akademiska titlar. Att betrakta examina och titlar som ett produktionsmål menar jag är helt förkastligt. Att få en titel kan och får inte vara ett mål i sig, varken för enskilda forskare eller för lärosätena. Det kan absolut vara en drivkraft, men finns det inte någon övergripande plan eller tanke med meriteringen finns en risk att systemet blir kontraproduktivt, alltså att mer fokus riktas mot formen än mot innehållet.

Vem kan och får bli professor idag?

Det är många år sedan nu som jag insåg att jag aldrig kommer att bli professor. Även om insikten initialt fyllde mig med sorg kunde jag ganska snart vila i känslan av stolthet över vad jag åstadkommit sedan disputationen och att jag bedömts vara docentkompetent. Titlar har inget egenvärde för mig, det var och är fortfarande kunskapen och möjligheten att utvecklas intellektuellt – samt förtroendet att få vara med och skapa förutsättningar för andras lärande – som lockar och ger mitt liv riktning och mening. Vi ser tydliga tecken på betygsinflation i skolan och den högre utbildningen, och det gäller även akademiska titlar. Och eftersom professor är den högsta och finaste titeln kommer hela utbildningssystemet att påverkas negativt om innebörden i ordet professor förflackas, vilket det finns tydliga tecken på idag. Jag vill försöka förklara varför jag tror att det blivit så, men det kräver en del ord, så den som snabbt vill ha exempel på vad jag menar kan scrolla ner till slutet.

Vi har nationella kriterier för examen på kandidat- och magisternivå, och dessa är utförligt beskrivna i termer av mål som studenterna ska visa att de lever upp till och som lärarna ska utgå från när studenternas kunskaper bedöms. I teorin fungerar upplägget, men i praktiken ute på högskolorna är det långt ifrån självklart att resultatet blir det önskade och det blir inte lättare att försvara kunskapens kvalitet när högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen. Vetande är en egenskap eller förmåga som måste ta sig in i kroppen på den som studerar, vilket gör det svårt att bedöma vad någon annan faktiskt och på riktigt kan och vet. Tyvärr respekteras de där svårigheterna inte, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Varje år i samband med utnämningarna och utdelningen av Nobelprisen varnar forskarna som får priset för minskade anslag till grundforskningen, som är nyfikenhetsdriven, tålamodsprövande, tillitsbaserad och där kreativitet är en förutsättning. Trots att vi vet vad som krävs för att kunna bedriva forskning med potential att belönas med Nobelpris blir vetenskapen allt mer tillämpad och styrd uppifrån av samma principer som arbetet inom tillverkningsindustrin. Inser man att inte ens världens mest respekterade forskare har makt och inflytande nog att påverka synen på hur vetenskapligt arbete behöver organiseras för att utfallet ska bli det önskade förstår man vad det är för krafter som är i rörelse och hur svårt det är att värna det vi alla säger oss vilja ha, nämligen relevant och användbar kunskap av högsta kvalitet. Det som utmärker grundforskning är att det inte finns några garantier för att nå på förhand uppgjorda mål. 

Eftersom högskolans ekonomiansvariga ser det som slöseri med resurser att lägga pengar på något som inte går att kontrollera utfallet av, och eftersom deras makt över akademin är större än forskarnas blir vetenskapen mer och mer tillämpad och målstyrd för varje år som går. Det är en fatal villfarelse eftersom den typen av kunskap som belönas med Nobelpris ofta kommer hela mänskligheten till gagn, och dess relevans och användbarhet sträcker sig dessutom (idealt sett) långt in i framtiden, vilket gör att värdet på kunskapen inte går att räkna på eller kalkylera med.

Henry Fords löpande band och den typ av ledning som praktiserades där är en inflytelserik bild av ett framgångsrikt företag som problematiskt nog har kommit att bli mall för all organisering av allt arbete. Eftersom produktionstänkandet hotar att underminera högskolans förutsättningar att skapa användbar kunskap av hög kvalitet finns det en poäng att reflektera över alternativa metaforer, som ligger mer i linje med det tankearbete som högskolans kärnverksamhet handlar om. 

Om vi liknar arbetet som rektor för en högskola eller ett universitet vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt istället för en produktionsledare minskar risken att akademiska miljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken idag tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda. Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna produktionsmål som behövs för att värna kunskapens kvalitet, utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer. 

Om vi såg studenterna som förvaltare av det kunskapsarv som deras lärare på högskolan har som uppgift att vidareutveckla, istället för kunder, vilket dagens studenter betraktas som, skulle arbetet som lärare på höskolan förändras i grunden. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som planerade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten: undervisning och forskning. 

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap och meriteringssystem byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det ordet och den synen på vem som är bäst skickad att leda landets forskare och ansvara för kvaliteten i den högsta utbildningen som finns, är idag lika obsolet i den akademiska världen som bildning. Orden finns kvar och det talas ofta om vilket stolt arv akademin har att förvalta, men det blir liksom i talet om den akademiska frihet som är förutsättningen för den grundforskning som i lyckliga fall kan leda till Nobelpris, ofta bara retorik. Och övertygelsen om att doktorer och professorer är något man kan producera med hjälp av chefer som pekar med hela handen och som kräver mätbara resultat leder oundvikligen till att det går inflation i betygen. 

Inom kort har den krympande skaran forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt gått i pension och därmed kan avfärdas som nostalgiska drömmare, i alla fall om de dristar sig till att ifrågasätta nyordningen. Vilka forskningsresultat kommer då att belönas med Nobelpris? Det är den avgörande frågan, för Nobelpris är inte något slags universell standard. Pristagare kommer att utses så länge Nobelstiftelsen har pengar att dela ut. Men vad som anses värt att belöna med ett pris förändras över tid och beror på kultur. Ett led i arbetet med att återupprätta kunskapsnationen Sverige är att granska kriterierna för professorstiteln, vilket det blivit dags för nu.

Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt att återinföra de gamla stolsprofessurerna, men det är olyckligt om vi väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att landets främsta forskare inte skulle behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs innan NPM infördes i akademin lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades som viktiga förutsättningar för kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning (snarare än av företrädarna för ämnet), dels betraktar det som ett led i högskolans kvalitetsarbete att producera så många professorer som möjligt, handlar arbetet i den akademiska världen i praktiken inte längre om att värna förutsättningarna för forskare att följa kunskapen dit den tar dem, utan om att kunna peka på mätbara resultat.

Det utlyses fortfarande professurer, men anställningstryggheten (om det nu existerar någon, med tanke på hur det gick till när jag avskedades) är den samma för lektorer och adjunkter. Idealet om Inter Primus pares, som liksom systemet med relativa betyg hade ett inbyggt skydd mot inflation har man i "rättvisans" och produktionslogikens namn övergett, men de som söker de utlysta tjänsterna jämförs trots allt fortfarande mot varandra och det är den som bedöms vara mest kompetent som får tjänsten. Även om jag tycker att det är synd att man inte ser värdet med de klassiska professorerna som belönades med den prestigefulla titeln sent i livet, som en belöning för sin livsgärning, är systemet med att utlysa professurer oproblematiskt.

Men eftersom önskan att meritera sig är stark och högskolorna dessutom vill ha många professorer infördes någon gång runt millennieskiftet – i samma veva som det beslutades att avhandlingen inte skulle vara ett livsverk utan ett slags körkort – möjligheten att inom ramen för tjänsten som lektor ansöka om att befordras till professor. Och det är konsekvenserna av och problemen med den typen av produktionsorienterat tänkande som jag vill peka på här. Det som skiljer professorer som sökt och fått en utlyst tjänst i konkurrens, från professorer som erhållit titeln genom att ansöka om befordran, är stor även om det finns regler och bedömningskriterier som ska följas (eller kanske just därför). 

När jag satt i högskolestyrelsen för Högskolan Väst ändrades reglerna för befordran till professor, och jag har för mig att det gjordes på direktiv från utbildningsdepartementet och att det gällde alla högskolor. Fram till att ändringen trädde i kraft kunde ledningen för institutionen inte neka någon att ansöka om befordran. De nya reglerna flyttade alltså makten över beslutet till prefekten. Kriteriet för befordran var institutionens behov av kompetens, vilket lät och fortfarande låter rimligt även om kompetensen inte sitter i själva titeln. Det är dock en avgörande skillnad mellan behov av kunskap och kompetens, och begär efter nyckeltal (alltså antalet medarbetare med professorstitel). Om man ser det som ett produktionsmål och ett kvalitetskriterium att ha många professorer påverkas incitamentet för ledningen att låta medarbetare ansöka om befordran på ett annat sätt än om man betraktar det som ett sätt att belöna forskare för kvaliteten i deras bidrag till kunskapsutvecklingen.

Ett tecken på medvetenheten om att det finns en risk att det går inflation i professorstiteln, och som ett sätt att försöka stävja konsekvenserna av den vänskapskorruption som alltid riskerar att utvecklas i alla hierarkiska organisationer, har man på senare tid infört generella regler som säger att det bara är möjligt att bli befordrad till professor i det ämne man är anställd i, vilket långt ifrån alltid är det ämne man forskar om. Jag var till exempel anställd som lektor i kulturvetenskap, vilket hade inneburit att jag endast hade kunnat bli befordrad till professor i det ämnet. Hade jag velat försöka bli professor i etnologi (som jag disputerat och är docent i) hade jag varit tvungen att konkurrera med andra forskare om en utlyst tjänst där man söker efter just en professor i etnologi.

Jag vill illustrera problemet med befordringsprofessorer genom att rikta blicken mot Högskolan Väst som jag tvingades lämna för några veckor sedan. Där installerades nyligen en professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, som har skrivit sina flesta artiklar om AIL och som arbetar på en institution där man forskar och undervisar om ekonomi och it. Jag har inte längre någonting med den institutionens prioriteringar att göra, men jag kan inte låta bli att uttrycka oro över vart den akademiska världen är på väg. På vilket sätt ligger det i institutionens och högskolans intresse att låta någon med en så pass apart och ospecifik titel lyfta 15000:- mer i lön än lektorerna? Och om det nu är en professor i just kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria som ledningen ansåg sig ha behov av, varför utlyste man då inte en sådan tjänst? Och framförallt, varför lät man en professor i sociolog och en i pedagogik och inte två professorer i kulturvetenskap (eller tre som var kravet tidigare) granska underlaget till utnämningen? Bedömarna var dessutom tvungna att följa högskolans egna kriterier för professorstiteln, de fick alltså inte användning av sina generiska professorskompetenser i bedömningen. Jag vill inte tro att det faktum att professorn är nära vän med prefekten spelade någon roll när beslutet om att låta hen meritera sig till professor togs, men eftersom en högt ansedd, internationellt känd och mycket välrenommerad kollega på samma institution i samma veva nekades att lämna in ansökan om att befordras till professor, är det svårt för mig att skaka av sig känslan av att allt inte gått rätt till.

Om professor blir en titel som man belönas med för att man känner prefekten eller för att ledningen för högskolan vill att det ska se ut som att kompetensen bland medarbetarna är hög har utnämningen förlorat sin mening. Där och när det är möjligt att bli professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, eller professor i företagsekonomi med inriktning mot AIL, som är ett annat exempel från HV, är det ett tecken på att synen på vad titeln professor står för förändras i grunden. Vad innebär det att vara professor i ett ämne, med inriktning mot ett helt annat? Att vara professor i Företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring eller organisering, handlar om att precisera kompetensen, men att vara professor i en kombination av två helt olika ämnen är obegripligt och borde inte vara möjligt.

De klassiska professorerna erövrade titeln i det ämne de forskat om: Etnologi, Idéhistoria, Företagsekonomi, Informatik eller Sociologi. De befann sig högst upp i en hierarki där det krävdes bred och djup kunskap inom ämnet för att nå den aktade positionen. Det finns fortfarande många sådana professorer i den akademiska världen och de flesta är helt klart kompetenta, men risken är att titeln professor förlorar sin status om det går inflation i den, och en sådan utveckling skulle oundvikligen gå ut över kunskapskvaliteten generellt i samhället. Om man kan bli professor i ett så pass smalt ämne att ingen annan är verksam i det blir det svårt att bedöma kvaliteten i forskningen och lätt att bli världsledande, med då blir allt bara en lek med ord.