Vad innebär det att tänka bättre än en människa, och vad är poängen med att försöka?

Artificiell Intelligens (AI) har på kort tid gått från att vara science fiction till att bli något som alla förväntas lära sig förstå och hantera, eller i alla fall måste förhålla sig till. När alla rusar åt samma håll och man snabbt måste ta avgörande beslut som får konsekvenser för framtiden är det viktigt att stanna upp och tänka efter, vilket tyvärr är en tanke som är svår att få gehör för. Här på Flyktlinjer bestämmer jag och nu när det är sommar tar jag chansen att reflektera över frågan om vad AI riskerar att göra med oss och det samhälle vi lever i. Innan AI blir lika bra på att vara människa som människan – det är ju det som är teknikutvecklarnas mål – behöver vi, menar i alla fall jag, ställa oss frågan varför den tekniken utvecklas. Är det rent krasst (eller cyniskt nog) bara för att bevisa att vi människor kan utveckla tekniken? Eller drivs utvecklingen av självhat? Tragiskt nog ser i alla fall jag inga tecken på att teknikutvecklingen drivs av kärlek till och omsorg om det unikt mänskliga. Frågan är viktig, för det är nu den kan ställas, sedan kan det mycket väl vara för sent.

När "alla" dra åt samma håll känns det ofta som utvecklingen drivs av en yttre kraft när mycket i själva verket talar för att det handlar om en självuppfyllande profetia. Det skrämmande och riskabla med AI är att det är så lätt att få för sig att man måste hänga med för att inte bli frånåkt och sedan tvingas stå där ensam och undra vad som hände. Den risken finns, men jag är beredd att ta den. Jag ser nämligen AI som ett hot både mot det som är unikt mänskligt och det som gör livet värt att leva. Min fasta övertygelse är att intelligens och tänkande är mänskliga egenskaper. Talet om artificiell intelligens och tänkande maskiner är skrämmande eftersom premissen är att människan både kan och bör ersättas. Istället för att betrakta det mänskliga som förutsättningen som teknikutvecklingen har att anpassa sig efter är det idag förfärande många som anser att det är klokt att göra tekniken till norm.

Det är något sektliknande över tech-bolagen som lockar till sig människor som använder sin tankeförmåga och intelligens för att utveckla digital teknik som ska ta beslut åt oss. Teknikutvecklingen drivs av karismatiska ledare som utan insyn kan ta vilka beslut de vill. Med hänvisning till den "heliga" rätten att hålla sig med företagshemligheter dikterar några få bolagsledare med fantasilöner villkoren för mänskligheten genom att utmana alla demokratier som på något sätt hotar bolagens makt över framtiden. Jag blir bedrövad när jag läser okritiska reportage om hur AI kan köra våra bilar och "tänka" i vårt ställe. Och jag fylls av sorg när jag konfronteras med fascinationen som många visar över bilder, musik och texter skapade av generativ AI. Produkterna är förvillande lika bilder, musik och texter skapade av människor, men de saknar själ, vilket vi människor också riskerar att berövas om vi inte säger stopp, stannar upp och tillsammans reflekterar över vad som är viktigt egentligen. Det är nu vi har chansen.

Som jag ser det är AI ingen lösning på ett problem som behöver lösas, tvärtom. Lika lite som vitt socker löser problemet med hunger, (det triggar istället suget efter mer socker samtidigt som det skadar folkhälsan) löser AI några avgörande problem för mänskligheten. För att fortsätta liknelsen med livsmedel får det faktum att tillåts AI tar över allt fler uppgifter som fungerar hyfsat till att tankens motsvarighet till kostfibrer ersätts med tomma kalorier, vilket på sikt riskerar att vara skadligt för den mentala hälsan. Det unikt mänskliga måste, likt konditionen och våra muskler, tränas och tas om hand för att kunna utvecklas. Och det är detta som gör oss människor till människor. Vad ska vi göra när maskinerna tänker åt oss och skriver böckerna, som allt fler idag inte anser sig ha tid eller ork att läsa? När vi tröttnat på AI-genererade bilder och musik som skapats av maskiner, vad gör vi då med vår tid och våra liv? Den frågan kan bara ställas nu, men utvecklingen går så snabbt så det anses inte finnas tid att göra det, vilket borde vara en alarmklocka.

Jag påstår inte att allt kommer att gå åt helvete, jag säger bara att innan frågan i rubriken fått ett svar – eller det viktiga är inte ens svaret utan att frågan ställs och att det avsätts tid för att reflektera över möjliga svar – går det inte att uttala sig om ifall AI är ett hot eller en möjlighet. Och så länge techbolagens affärsmodeller, arbetsmetoder och ekonomiska makt inte får ifrågasättas kan och kommer ingen av oss att kunna vara säkra på att utvecklingen (av AI) är riskfri och uteslutande leder till positiva saker. Om förändringen drevs av människor i demokratisk ordning och med full insyn samt för att värna, samt inte bara det unikt mänskliga utan även livet på jorden i fokus, vore det en helt annan sak. Nu är det några få bolag vars superrika ägare tjänar pengar på tekniken (eller förväntningarna på den) som ivrigt påhejade av aktieägarna dikterar villkoren, utan att behöva ta ansvar för konsekvenserna. All kritik mot AI viftas bort med argumentet att alla tidigare teknikskiften lett till att livet blivit bättre och kritikerna avfärdas som ludditer vars argument och farhågor man inte anser vara värda att bemöta. Som om det vore ställt bortom varje titel att det är en naturlag och att det måste bli så.

Om och när lika mycket tid och resurser läggs på att försöka förstå och värna det unikt mänskliga som idag investeras i digital teknik skulle min oro dämpas, men så länge som jag och andra som värnar förutsättningarna för livet på jorden och våra unikt mänskliga egenskaper kritiseras mer än techbolagen och deras (ledares) makt, förbehåller jag mig rätten att inte jubla över "framgångarna". Så länge som inköpen av ny digital teknik inte får ifrågasättas, trots att upplägget allt mer liknar rymdens svarta hål som drar allt mer pengar till sig eftersom tekniken ständigt måste uppdateras och allt snabbare blir föråldrad, kommer jag att påminna om riskerna. Jag vill bli bemött och överbevisad med evidens och argument, inte avfärdad av känslor.

Artificiell ”intelligens” förvandlar Homo Faber (den skapande människan) till Homo Obedire (den lydande människan), och vi bara låter det ske. Att det anses mer problematiskt att tala om potentiella risker med att INTE utveckla ny teknik än de verkliga och uppenbara risker som tekniken de facto är behäftad med, borde i sig vara ett tecken att ta på allvar. Principen som jag lutar mig mot i min argumentation är att endast människor kan tänka bättre än människor, av den enkla anledningen att tänkande och intelligens är unikt mänskliga egenskaper. Och om människan inte använder sin intelligens för att skapa en levande kultur fylld av mångfald kommer mänskligheten att gå under.

Kultur, en evig och öppen fråga

Jag har ägnat i princip hela mitt vuxna liv åt att försöka förstå vad kultur är, men det är först på senare år som mina forskningsansträngningar medvetet och systematiskt har handlat om den frågan. Mina första studier och texter handlade om att skapa förståelse för olika, avgränsade kulturella uttryck, men nu är det kulturen i sig och rent generellt jag fokuserar på. Boken om mellanrummen som jag återkommer regelbundet till här på Flyktlinjer, där jag samlar tankarna som jag arbetat med i många år nu, är ett levande dokument som revideras hela tiden. Jag har en anteckning i mobilen med olika uppslag som ständigt fylls på med nya tankar och uppslag. Jag vet inte om eller när boken blir klar och har ingen aning om ifall den kommer att bli utgiven.

Anledningen till att jag inte publicerat boken handlar inte om prestationsångest eller något liknande, utan mer om ämnet och (paradoxalt nog i just det här fallet) den kulturella miljö som jag lever i. Att få en bok eller text publicerad på ett förlag är svårt. Först måste man kunna skriva, sedan måste man ha ett angeläget ämne. Finns det inte efterfrågan på antingen dig som författare eller tankarna du vill sprida blir din text inte antagen. Och marknaden för böcker och tidskrifter med litterära ambitioner krymper oroväckande snabbt eftersom allt fler läser allt mindre, av många olika anledningar. 

Kraven på måluppfyllelse och ekonomisk avkastning i dagens samhälle är höga och det finns inga marginaler, därför satsas det på säkra kort. Det finns absolut möjligheter att bli antagen, men det krävs enormt mycket för att få tillgång till den resurs som lektörerna och redaktörerna innebär, vars kompetens och vana vid att granska språk och text är ovärderlig. Som läsare märker man inte av deras arbete, men som författare gör man det sannerligen. Textproduktion är en kollektiv verksamhet. Mina läroböcker (här är en länk till en bloggpost om dem) och min bok om Nietzsche står jag visserligen som författare till, men jag är snarare upphovsperson, för utan synpunkterna och de kritiska närläsningarna av manuset som böckernas redaktörer bidragit med, samt inte minst den professionella språkgranskning och korrekturläsning som gjorts av manusen, hade resultatet blivit ett annat. Det är enormt lärorikt att få sitt manus granskat och jag har lärt mig massor om skrivande av förlagen som jag är tacksam för att ha blivit utgiven på, men det är som sagt ett nålsöga man måste igenom och det finns aldrig några garantier för att nästa bok blir antagen.

Eftersom det är grundforskning jag ägnar mig åt är det minst lika svårt att erhålla ekonomiska medel för forskningen som att bli publicerad på ett erkänt förlag. Därför har jag tvingats ut på en hel del omvägar, det vill säga andra projekt dit jag kunnat rikta min kreativitet i väntan på att möjligheten att skriva boken om kultur ska öppna sig. I ett av de där projekten har jag diskuterat vad akademisk kvalitet är och varför akademisk frihet är så viktigt för kunskapsutveckling, jag har fått positiva indikationer på att det kanske ska ges ut, men jag väntar ännu på ett definitivt besked. Det är så det är och inget jag kan göra åt. Så länge jag inte gör något som går på tvärs mot mina värderingar och så länge själva skrivandet känns meningsfullt och intressant har jag inget förlorat, tvärtom. Skrivandet i sig är meningsfullt och arbetet bidrar också med insikter om kulturen jag lever i och forskar om.

Den som läser inläggen här på bloggen vet att jag ständigt kämpar med oron och mot känslorna av uppgivenhet. Paradoxalt nog bottnar dessa känslor i kunskapen som arbetet med att förstå kultur har givit mig. Jag lever mitt i mitt studieobjekt, tillsammans med alla andra och skulle aldrig drömma om att hävda att mina kunskaper om kultur är bättre än någon annans. Men det är ett faktum att den som varken studerat kultur eller bryr sig om frågan, lätt kan få för sig att deras egna åsikter om kulturen är lika mycket värda som det jag hävdar med stöd i egen och andras forskning. Problemet för mig som kulturforskare är att jag måste förhålla mig till den typen av invändningar eftersom de är en integrerad del av kulturen. Ofta har den typen av invändningar, alltså kritiken mot kulturvetenskapen, större agens att påverka kulturens förändringsriktning än kulturforskningens resultat. Det är ett dilemma, men det är också som det är och inget man som enskild kan göra något åt. Men man kan skriva om det, så därför fortsätter jag.

Nu när arbetet med boken där jag reflekterar över vad jag kommit fram till under alla åren av studier och forskning äntligen börjar anta en lite tydligare form pockar dessa insikter allt mer på min uppmärksamhet. Planen var att jag skulle arbeta igenom det manus som jag har liggande, men som behöver revideras och till stora delar skrivas om, men nu har jag fått andra uppdrag så det får anstå, än en gång. Tids nog kan och kommer jag att berätta vad det handlar om, men det är lite för tidigt än. Och oavsett vad som händer kommer jag att skriva den där boken om kultur. Ju längre jag väntar, desto enklare och snabbare kommer det att gå, så jag bidar min tid och tar de chanser jag får att skriva om saker som intresserar mig och där jag tror att jag har något att tillföra. 

Förmågan att röra sig i okänd terräng

Längtan efter semester är större i år än på länge, och denna gång ser behovet av ledighet dessutom annorlunda ut. Det är inte så mycket möjligheten att vila jag ser fram emot, för jag känner mig inte särskilt trött, vilket är väldigt skönt; utan friheten att göra vad jag vill, när jag vill och på det sätt jag önskar. Känslan av instängdhet som målstyrningen och manualiseringen (om det nu finns ett sådant ord), alltså avprofessionaliseringen av läraryrket, tär på mig. Fram till för bara några år sedan handlade mitt arbete om att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling, och lärandet var en central del av arbetet som lektor. Idag handlar arbetet dels om att effektuera ledningens strategiska beslut, dels om att effektivisera produktionen av nyckeltal. Allt inom ramen för en stadigt krympande ekonomi. Kunskapen och den akademiska kvaliteten blir lidande, men möjligheterna att diskutera konsekvenserna av det sätt som det akademiska arbetet organiseras på är minimala, dels för att det inte finns tid, dels för att det finns strikta rutiner för hur misstänkta problem ska hanteras. Högre seminarier där kunskapen är i centrum har tragiskt nog bortrationaliserats.

Visst ger de där känslorna mig uppslag till saker att skriva om, men det är inte terapi jag vill ägna mig åt här och i andra texter. Jag vill utmanas intellektuellt, få utlopp för min kreativitet och utvecklas som människa, inte älta. Känslan av att jag tjatar tär också på mig, men vad ska jag göra?! Jag vill inte leva i ett samhälle där kunskapen varken förstås eller uppskattas. Kulturer där känslorna överordnas kunskapen är dömda att förr eller senare gå under, antingen i kaos eller totalitärt mörker. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här och jag inser också att jag ofta slår in öppna dörrar, men faktum är att väldigt många människor varken ser eller förstår i vilken riktning vi rör oss och vilka risker vi uppsätter oss själva, framtida generationer och livet på jorden för. Kanske man ser, men man väljer att inte bry sig, vilket är lika illa. 

Frågan är vad som är hönan och ägget, men allt fler av arbetsuppgifterna på högskolan blir allt mer rutinartade och mål- samt resultatfokuserade, samtidigt som ekonomin får en allt viktigare roll. Och detta leder i sin tur, dels till efterfrågan på fler ledare och mer management, dels till att människorna och de djupt mänskliga egenskaperna allt mer att betraktas som ett hot (mot ekonomin och organisationens strategiska mål). Därför framstår digitaliseringen som en möjlighet, vilket gör mig livrädd. Lärande och kunskapsutveckling är nämligen analoga verksamheter, och kunskapen samt den akademiska kvaliteten skapas av och för samt uppstår mellan människor. Trots att vi vet att det är så här det fungerar skjuter vi idag på budbärarna. Liksom i vårdkonflikten är det inte den skapade bristen på pengar och riskerna som problematiska arbetsförhållanden leder till som kritiseras, utan personalen som påpekar detta och varnar för konsekvenserna.

Det snurrar runt ett mem på sociala nätverk, som går ut på att AI skriver dikter medan upphovspersonen städar och viker tvätt. Och det är så det känns. Teknikutvecklingen drivs idag inte av viljan att hjälpa människor att slippa rutinartade inslag i arbetet eller för att ta över moment som är tunga eller farliga. Generativ AI tar istället i allt högre grad över uppgifterna som är intellektuellt stimulerande. Ursäkta mig för att jag inte omfamnar den utvecklingen. Jag är inte det minsta fascinerad över att en maskin kan spela musik som (nästan) låter som den skapats av en människa, eller att det idag är möjligt att framställa läsbara texter genom att trycka på en knapp. När jag läser annonser som marknadsför AI-verktyg som kan läsa och sammanfatta texter blir jag beklämd och oroad över utvecklingen. Det är ju läsandet och skrivandet som ger mitt liv mening. Ju mer tid jag kan och får ägna åt lärande och författande, som båda är skapande verksamheter, desto bättre eftersom det är så man utvecklas som tänkande varelse, vilket ytterst är vad mitt arbete som lektor handlar om. 

Vid den här tiden på året blir det smärtsamt tydligt att mitt arbete ursprungligen var en skapande verksamhet, och att det sorgligt nog inte lägre är det. Lärande och forskning handlar om att röra sig i okänd terräng, om att skaffa sig insikter och kompetenser man inte hade förut och om att utveckla ny kunskap. Tvingande manualer och målfokuserad kontroll kan bara leda till upprepning av det redan kända, och det är inte vad jag är utbildad för och heller inte därför samhället investerar i högskolans verksamhet. Som bagare följde jag recept och underordnade mig självklart chefens krav, men om jag tvingas agera så i den akademiska världen har det intellektuella arbetet förändrats i grunden, trots att behovet av kunskap är större idag än någonsin.

Jag förstår om jag tappar läsare på grund av ältandet, men det får det vara värt för jag har ingen publiceringsstrategi, jag skriver om det som ligger mig närmast om hjärtat, det jag tror på och brinner för, och det som oroar mig. Mitt engagemang för kunskap och mitt intresse för kultur tar mig till olika platser och triggar olika känslor, och eftersom Flyktlinjer ytterst handlar om dessa saker blir oron över vart vi är på väg en integrerad del av projektet. Jag lever mitt i och med mitt studieobjekt och ny kunskap och bättre förståelse för vardagen och det som händer mellan oss människor har blivit mitt livsmål.

När det blir semester vill jag läsa skönlitteratur och låta tankarna följa sina banor. Det är när jag befinner mig i okänd terräng som jag känner att att lever, där och när jag tvingas prestera på toppen av min förmåga känner jag livsglädjen pulsera genom ådrorna. Därför är det inte vila jag behöver under semestern utan frihet. Jag längtar efter att få möjlighet att göra allt det jag får allt svårare att göra under arbetsåret. Jag vill skriva av lust och intresse och ägna mig åt filosofi, jag vill arbeta med det som jag sökte mig till den akademiska världen för att få möjligheten att göra, men som idag tragiskt nog inte uppskattas där. 

Forskningen, undervisningen, skrivandet och läsandet

Efter ett läsår bestående av 40 välfyllda veckor – som avslutas med att man som lärare tvingas balansera på gränsen till kaos eftersom arbetet i maj är enormt intensivt, och som lämnar en med en massiv administrativ börda som måste betas av innan man kan gå på semester för att ladda batterierna – har jag lätt att fastna i det som uppfyller mig för stunden. Jag har koll på läget, men lusten att bedriva forskning är just nu större än möjligheterna att faktiskt göra det, vilket i kombination med tröttheten jag känner gör att jag får kämpa med känslan av uppgivenhet. Lyckligtvis känner jag mig inte stressad, men det beror på kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig samt inte minst mediterandet som jag ägnat mig åt under ganska många år nu. Fast det var nu inte detta jag ville skriva om, även om det har med jobbet att göra. Ämnet för veckans bloggpost är karaktären av det arbete man som lektor utför, och det faktum att kvaliteten påverkas menligt när man tvingas producera nyckeltal istället för att fokusera på kunskapen och lärandet som är själva orsaken till att skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning. 

För mig har arbetet som lärare på högskolan aldrig handlat om att antingen undervisa eller forska. På samma sätt som läsandet är en förutsättning för skrivandet är forskningen och undervisningen två aspekter av den mycket större helhet som all kunskapsutveckling utgör. Arbetet är, för att knyta an till ett tema som löper som en röd tråd genom snart sagt alla texter jag skriver här på Flyktlinjer: komplext. Problemet är att arbetet organiseras som om det vore komplicerat, vilket på sikt oundvikligen leder till att kunskapen i samhället som helhet utarmas. Saknas förutsättningarna för att skapa kunskap och främja lärande fylls arbetsdagarna med lika mycket uppgifter, men resultatet blir ett annat. Kunskap är något annat än det som rapporteras in i systemen och som följs upp och formuleras i de strategiska mål som verksamheten leds mot; det som idag betraktas som viktigare än kunskapen som aldrig går att kontrollera.

Förändringen kom inte från en dag till en annan, den har smugit sig på. Det krävs perspektiv och inte minst möjlighet och förmåga att stanna upp och lyfta blicken för att se skillnaden mellan nu och tidigare. På den tiden när Sverige hade ett utbildningssystem där kunskapen faktiskt stod i centrum (inte valfriheten eller strävan efter ekonomisk vinst) eftersom lärarna och forskarna hade frihet och makt att utforma arbetet på det sätt respektive lärare avsåg var det bästa, var arbetsorganisationen av naturliga skäl anpassad efter komplexiteten. Men när New Public Management fick genomslag uppstod ett fiktivt behov av chefer och det började växa fram en linjeorganisation som via allt fler administrativa system för kontroll (av produktionen av nyckeltal) fick allt mer makt över kollegiet i högskolevärlden, och därmed förändrades organiseringen av arbetet från att tidigare bygga på frihet och tillit till att idag bygga på kontroll och misstro, på samma sätt som i tillverkningsindustrin.

Problemet, det som gör att den olyckliga utvecklingen kan fortsätta, är att det krävs kunskap för att se och förstå konsekvenserna av kunskapsbristerna i samhället som helhet, samt inte minst respekt för kunskapens och läraryrkets och forskningens unika karaktär, för att kunna åtgärdas. Den insikten bidrar till frustrationen som författandet av bloggposten bottnar i, och den blir inte mindre av det faktum att jag forskar och i alla fall delvis undervisar om kultur. Jag förstår hur det kunnat bli som det är. Kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. Den är som den är och följer sin egen, dynamiska och inneboende avsaknad av logik. Och av just den anledningen framstår kulturvetare som märkliga figurer som ser saker som få andra ser och som man därför kan avfärda som kufar. Eller också framstår det som kulturforskarna slår in öppna dörrar och konstaterar självklarheter. "Detta vet vi redan", är en ganska vanlig reaktion på mina analyser av den akademiska kulturen. Fast om vi nu vet vad problemet är, varför gör vi inget åt det? Jag önskar att jag inte behövde påpeka det jag ständigt ser mig tvingad att säga i olika sammanhang av den enkla anledningen att alla är överens om att högskolans uppdrag är att forska och skapa förutsättningar för studenternas lärande. Så länge människor känner sig trampade på tårna av forskningsresultat och väljer att skjuta på budbäraren istället för att ta budskapet på allvar kommer den olyckliga förvandlingen av universitetet att fortgå och med tiden kommer förändringstakten att accellerera.

Min kulturforskning visar inget, den handlar om att förstå förändring och om att utveckla kunskap om vilka förutsättningar som krävs för att man ska kunna förverkliga drömmar och visioner, vilket kunskap och akademisk kvalitet kan ses som. Det är ur det arbetet som insikten om den helt avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerat har vuxit fram. Kunskaperna jag behöver i mitt arbete, både forskningen och undervisningen, skaffar jag mig genom att läsa och skriva om kulturen som jag samtidigt lever mitt i. Både forskningen och dess resultat är en process, därför reagerar jag på försöken att tvinga mig att producera nyckeltal. Så länge uppdraget som lektor är kunskap kommer jag att reagera, inte för min egen skull utan för att göra vad jag kan för att samhällets investering i högskolesektorn ska förränta sig och för att skattebetalarna ska få valuta för sina pengar. Mitt studieobjekt är komplext och går därför inte att avgränsa, det finns överallt och både påverkar och påverkas av allt och alla som ingår i de överlappande sammanhang som tillvaron och verkligheten präglas av. För att kunna bedriva forskning om kultur – alltså forskning som leder till användbar kunskap, inte bara artiklar som räknas meriterande och kan växlas in i högre lön och mindre undervisning – måste arbetet som lektor präglas av balans mellan delarna som det består av. Så är det inte idag, och det beror på bristande förståelse och respekt för den helt avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad.

Eftersom just jag fungerar som just jag gör finner jag nästan alltid tid och möjlighet att skriva. Läsandet har jag mycket svårare att få ro till, särskilt i tider när jag tvingas hålla alla bollarna som arbetet och den påtvingade administrationen kastar mot mig utan att ge mig tid och möjlighet att hantera dem. Och eftersom det ena påverkas av det andra blir både forskningens och undervisningens kvalitet lidande av frustrationen som detta ger upphov till. Därför värnar jag kollegialiteten och tilliten till oss lärare och det är anledningen till att jag engagerar mig i frågan om akademisk frihet och högskolans bildningsuppdrag. Allt handlar ytterst om kunskapen som jag följer och anpassar mig till eftersom varken jag eller någon annan kan kontrollera den.

Lärare är och kan inte vara ett jobb som alla andra

Läraryrket håller på att förändras i grunden. Tyvärr inte till det bättre, tvärtom är det så att ett av de centrala yrkena i alla demokratiska kunskapsnationer, såväl i Sverige som i många andra länder, håller på att förvandlas till ett jobb vilket som helst. Det finns inte en enda förklaring till den djupt problematiska förändringen, den beror på många olika saker, men det faktum att vi här i Sverige fått för oss att ledare är viktigare och värdefullare än alla andra och därför ska ha mer makt och högre lön, är en bidragande orsak. Lärare passar inte in det narrativet, de förvandlas till ett slags anomali. Lärare är nämligen ledare, men en annan typ av ledare än de ledare som sitter i toppen för multinationella företag och som dikterar villkoren för alla andra. Lärare tar ansvar och behöver vara fria (på samma sätt som forskare måste vara fria) för att kunna utföra sin undervisning på ett sätt som leder till att elevernas kunskaper förbättras. 

Vårt samhälle har på kort tid blivit allt mer segregerat, på allt fler olika sätt. Sverige har inte bara flest miljardärer per capita i världen, klyftan i arbetslivet mellan ledare som anses oundgängliga och den växande andel av arbetskraften som leds och som betraktas som onödiga kostnader, blir bara större och större för varje år. Ett sätt att förklara den här förändringen är att se det som en konsekvens av att ledarnas makt och inflytande över den berättelse som formar alla samhällen, alltså den grundton som präglar kulturen, har ökat. Och det har den kunnat göra eftersom befolkningen i stort är splittrad på grund av att "alla" vill bli ledare, fotbollsproffs, influenser eller någon liknande. Individualismen och övertygelsen om att ensam är stark, eller i alla fall att alla är sin egen lyckas smed, söndrar och gör det möjligt för ett fåtal karismatiska ledare att tillskansa sig makt och privilegier. Detta har lett till att kunskap inte längre är makt, idag är makt kunskap!

Skillnaden mellan ledare och lärare, som profession betraktat, är att förutsättningen för att kunna vara en bra lärare är att man redan innan man blir det äger förmågan att axla ansvar. Ledarskap sägs handla om att ta ansvar, men i praktiken tar ledare inget ansvar, i alla fall inte på det sätt som lärare gör. Ledarna får dock betalt både för det ansvar de har på pappret (de får hög lön och bonusprogram) och ifall de misslyckas ta ansvar (då får de fallskärmar och avgångsvederlag). Lärare som de facto ansvarar för att skapa förutsättningar för elevernas lärande tar inte åt sig äran för resultatet, och kanske detta är en bidragande orsak till att läraryrket idag allt mer betraktas som ett arbete som alla andra, i och för sig ett något mer kvalificerat yrke, men lika fullt ett arbete som går att målstyra och kvalitetssäkra; alltså ledas enligt principer från tillverkningsindustrin. Därför pressas lärarnas löner neråt medan ledarnas, som blir fler och fler i skolans värld, pressas uppåt. 

När Sverige hade ett av världens bästa skolsystem fanns det i princip bara lärare i skolan som tog ansvar för den dagliga verksamheten, och så fanns det någon som la schema och en rektor som såg till att lärarna kunde ägna all sin tid och kraft åt undervisning och kompetensutveckling. Idag betraktas rektorerna som en VD som arbetar på uppdrag av styrelsen, vars uppgift är att generera vinst till aktieägarna. Kunskapen har därför förvandlats till en produkt, och den synen på skolans uppdrag har lett till att behovet av LÄRARE som arbetar med processer och skapar förutsättningar för elevers LÄRANDE, har minskat drastiskt. På pappret och i teorin set allt ut som det alltid gjort, men i praktiken är allt sorgligt nog förändrat i grunden. Tragiskt nog talar mycket för att den här förändringsprocessen är självgenerarande och därför är utvecklingen oerhört svår att vända. 

Dagens förvridna bild av vad en skola är och hur högre utbildning fungerar och den verklighetsfrånvända synen på kunskap (som ett slags produkt) som vuxit fram parallellt, gör att det skapats ett fiktivt behov av ledare som tar strategiska beslut som lärarna sedan ska utföra på ett standardiserat sätt. Nås målen får ledarna en bonus, och om de inte nås får antingen lärarna skulden och tvingas underkasta sig mer kontroll, vilket är det vanliga; eller också avskedas ledaren och som får ett generöst avgångsvederlag eftersom hen har makten att förhandla fram ett sådant. Så som utbildningssystemet är riggat kan lärarna aldrig vinna och ledarna aldrig förlora, vilket utgör ett hot mot både kunskapen och demokratin som är varandras ömsesidiga förutsättningar. Systemet bygger på tanken att eleverna är behållare som ska fyllas med fakta, vilket gör att kvaliteten i den uppväxande generationens kunskaper och deras förmåga att lära och tänka kritiskt – alltså ändra åsikt i mötet med argument som talar för att de har fel och i ljuset av ny kunskap – utarmas. Och det leder i sin tur till efterfrågan på auktoritära ledare, eftersom allt fler brister i förståelse för vilka krav demokratin ställer, på alla som lever i den, för att den fungera. Vill man ha en bild att tänka med skulle man kunna säga att äldre tiders skola fostrade ledare som Nelson Mandela och Martin Luther King jr, och dagens ger oss ledare som Donald Trump eller Victor Orban.

Mina senaste bloggposter har handlat om akademisk frihet och artificiell intelligens, som båda, om än på olika sätt, utgör hot mot kunskapen. Frihet är en förutsättning för att lärare ska kunna undervisa, alltså ansvara för skapandet av de förutsättningar som krävs för elevernas egna lärande och kunskapsutveckling, vilket är dynamiska processer, inte produkter. Om lärarna inte får vara fria kan de inte ta det läraransvar som krävs, och då behövs heller inga skolledare. AI skulle kunna vara ett fantastiskt verktyg, men i dagens utbildningssystem utgör det ett hot mot kunskapen eftersom det används för att effektivisera produktionen av resultat, vilket är något annat än kunskap. När tilliten till lärarna minskar, deras frihet kringskärs och arbetet som utförs anses behöva målstyras och kvalitetssäkras av ledare, upphör skolarbetet att handla om lärande och i förlängningen kommer inte heller forskningen att kunna handla om sökandet efter ny och bättre kunskap. Det är med andra ord bara en tidsfråga – förutsatt givetvis att vi inte tar vårt kollektiva förnuft till fånga och anpassar skolan efter kunskapens krav – innan lärarna ersätts med AI. Eftersom skolan idag betraktas som en tillverkningsindustri bland andra finns inget hinder mot att eleverna använder AI för att producera de nyckeltal som ledarna konkurrerar med andra ledare om att producera mest av, till lägst pris. Om det bara är lärare av den gamla skolan, alltså lärare som är i yrket för undervisa och hjälpa andra att lära, som bryr sig om kunskapen kommer den aldrig att kunna värnas, den kräver en kollektiv förmåga att ta gemensamma beslut, vilket jag också skrivit om nyligen.

Bildningsmörkret sänker sig över vårt land, först gick det långsamt, men när en ny generation medietränade politiker röstades fram, som mötte all kritik med orden: "Jag delar inte din bild", drevs förändringstakten upp. Idag håller sig partier i regeringsunderlaget med trollfabriker, Public Service har skadeskjutits och försöken från regeringens sida att underminera oppositionens möjligheter att bedriva sin politik blir allt öppnare och allt mer ogenerade. Medierna som granskar makten anklagas för att bedriva påverkanskampanjer, och de medieimperier som inte gör det är bara intresserade av att generera så mycket trafik som möjligt i de allt mer polariserade och hatiska sociala nätverken, för att på det sättet skapa så mycket vinst till aktieägarna som möjligt. På det här sättet likriktas den offentliga debatten allt mer, vilket gör att okunskapen accelererar. Och det blir möjligt för politiker att säga att antingen är ni med oss, eller mot. Utan respekt för kunskapens unika egenskaper finns ingen möjlighet att förstå den komplexitet, allt blir en verklighetsfrånvänd fråga om antingen eller, vilken fördummar och banar väg för ledare som bara är karismatiska projiceringsytor för människors fåfänga drömmar eller deras hat mot oliktänkande och allt som är annorlunda.

Grundproblemet är att kunskapen inte uppskattas (och så blir det naturligtvis när allt fler inte förstår den), och därför anses den inte vara värd att ägna tid och möda åt att utveckla och värna. Och det i sin tur gör att allt fler allt mindre ser skolans uppdrag som att det är att fostra demokratimedvetna medborgare med förmåga att diskutera viktiga framtidsfrågor med utgångspunkt i den för tillfället bästa kunskapen. Idag handlar skolan om (produktion av) betyg och i valfrihetens namn väljer dagens föräldrar den skola där deras barn får högsta möjliga betyg till lägsta möjliga insats. Och det är möjligt att tänka och agera så eftersom lärarna idag tvingas underordna sig ledare vars uppdrag anses vara att sänka kostnader och nå mål, snarare än att skapa förutsättningar för bästa möjliga kunskapsutveckling för så många som möjligt.

Lärare är som sagt ledare och de varken kan eller ska ledas! Ett samhälle där man inte litar på lärarna och ger dem den frihet som krävs för att kunskapen ska kunna placeras i centrum har ingen skola, och därmed är det bara en tidsfråga innan kunskapen spelat ut sin roll. Och utan kunskap, ingen demokrati, bara ledare som värnar sin egen makt och en befolkning som leds genom att söndras. Alla förlorar på en sådan utveckling, även ledarna.

Jag vill skrika VAKNA, men jag vet att det inte är så enkelt. Ni som läst ända hit och som ser samma problem och liksom jag oroas över utvecklingen, snälla dela den här texten. Eller skriv inga texter och publicera dem på nätet. Tillsammans är vi starka, och ingen kan hindra oss i vår strävan efter att återupprätta kunskapens status, om vi bara förstår att vi måste arbeta tillsammans och faktiskt gör det.